Moralism eller marxism?

Den offentliga vänsterdebatten i Sverige får mig allt oftare att tänka på tv-serien Glee, där en grupp elever som på olika sätt bryter mot majoritetens normer bildar en kör på en high school i Ohio, USA. Nästan varje medlem tampas med utanförskap i någon form. Deras hudfärg, modersmål, sexuella läggning, funktionshinder, utseende och hemförhållanden gör att de upplever sig som outsiders. I kören blir de trots inbördes konflikter mellan starka personligheter accepterade och kan utveckla sin individualitet och talang.

Om man som jag tittar på serien tillsammans med en ung människa på väg in i tonårslivet är körmedlemmarnas kamp för sina drömmar en rik källa till samtal om rasism, sexism och homofobi, om självkänsla och respekt för olikheter.

Ur det perspektivet skulle man kunna betrakta Glee som radikal. En så fördomsfri och öppen skildring av tonårssex, homosexuell kärlek och transsexualitet retar naturligtvis gallfeber på de konservativa. Glees skapare är utan tvekan måna om att framstå som vad vi kallar politiskt korrekta och Hollywoods liberala filmstjärnor gästspelar flitigt i serien.

Som systemkritik fungerar Glee betydligt sämre. Trots den radikala ytan framkallar serien inte ens en liten kittling av kapitalismen. Förtryck och fördomar bekämpas individuellt. Var och en måste jaga sina egna drömmar och, viktigast av allt, arbetarklass är bara en av många möjliga identiteter. Om du inte vill ärva din pappas identitet som bilmekaniker så är det bara att skaffa en ny.

På motsvarande sätt är vänsterdebatten i Sverige idag dålig på att utmana kapitalismen. Inte minst för att diskussionerna ofta bottnar just i en identitetspolitik som talar mer om majoritetssamhällets (den vita heterosexuella mannens) förtryck av andra grupper inom kapitalismen än om den klasskamp som är vägen ut ur kapitalismen.

Identitetspolitiken har sina rötter i en postmodern filosofi som i takt med borgarklassens reaktion och arbetarrörelsens tillbakagång i västvärlden i slutet av det korta århundradet förklarade ideologierna döda och framstegstanken befängd. Postmodernismen bygger på en kritik av förnuft och universell kunskap. När marxisten hävdar att det går att förstå världen, att även sociala relationer går att klargöra i relation till materiella omständigheter, kan en postmodernist invända att det inte finns någon objektiv sanning. Det mänskliga livet är en kulturell konstruktion och politik är en kamp om att definiera och symboliskt representera världen. Identitetsskapandet är politikens grundval.

Det är inte svårt att förstå varför identitetspolitiken har fått ett sådant inflytande över svensk vänster. När de kollektiva sociala rörelserna bryter samman, när antikapitalismen är dödförklarad och arbetarklassens enhet framstår som en naiv dröm från ett öststatsdoftande 70-tal måste de radikala människor som det djupt orättvisa samhället ändå ständigt föder fram sugas upp av något. Enfrågeaktivismen ligger nära till hands och kampen för en mer jämlik representation av etnicitet, kön och sexuell läggning i det offentliga rummet är bekväm eftersom den kan föras på en nivå som är mer moralisk än intellektuell och systemkritisk.

Om identitetspolitik från början handlade om att flytta fram de förtrycktas positioner i ett progressivt samhällsklimat, som för svarta feminister i medborgarrättsrörelsens USA, är moral och identitet nu allt som återstår i tider av borgerlig motoffensiv. Liberalism i politiken, postmodernism på universiteten och identitetspolitik bland vänsteraktivister är allt uttryck för samma reaktion.

När artisten Stefan Sundström för ett par månader sedan skrev i en krönika i Dagens Etc att han önskade sig att den antirasistiska rörelsen i Sverige skulle bli lite mindre upptagen av ord (det vill säga symboler) och lite mer upptagen av handling blev han hårt kritiserad i kommentatorsfälten. Eftersom han själv är en vit, medelålders och heterosexuell man ska han inte uttala sig om vilka frågor som är viktiga för gruppen rasifierade (det vill säga människor som utsätts för rasism). Att Stefan Sundström under hela sin karriär har varit en känd profil på den progressiva och antirasistiska musikscenen spelar ingen roll. Han är vit och ska därmed hålla käften.

Jag menar att diskussionen är symptomatisk för en vänster som tycker att upplevelsen av förtryck är mer central än det faktiska förtrycket. När förtrycket definieras helt utifrån personlig erfarenhet tappar vi förmågan till kollektiv handling och solidaritet över gränser. Tolkningsföreträde blir viktigare än sakargument och de som anses privilegierade tystas.

Symptomatiskt är också att denna vänster har utsett Sverigedemokraterna till sin huvudfiende. Striden står mellan mångfald och rasism, feminism och kvinnoförakt, kulturradikaler och konservativa. Inte mellan arbete och kapital. Detta visar sig inte minst i vänsterns oförmåga att avslöja Sverigedemokraternas borgerliga klasspolitik mot arbetarklassen. Medan vänstern under förra valrörelsen skrek ”Inga rasister på våra gator!” när Sverigedemokraterna höll torgmöten fortsatte SD:s riksdagsledamöter att agera stödtrupp åt högerregeringens nedskärningar, avregleringar och arbetarfientliga politik.

Den avgörande skillnaden mellan en moralinriktad vänster och en marxistisk vänster är just synen på arbetarklassens särskilda historiska roll. Identitetspolitiken kan i bästa fall utnämna arbetare till en av många förtryckta grupper i samhället, även om klass brukar komma långt ner på listan, men för marxisten handlar arbetarklassens ställning inte i första hand om graden av förtryck utan om att motsättningen mellan arbete och kapital är det som formar samhället. Styrkeförhållandet mellan klasserna är det som avgör vad som är möjligt att åstadkomma i kampen. Detta för att motsättningen mellan arbete och kapital är antagonistisk.

Kapitalet är inte beroende av kvinnoförtryck eller homofobi för att fortsätta sin hänsynslösa exploatering av människor och natur, även om borgarklassen naturligtvis är snabb att utnyttja alla samhällets motsättningar till sin fördel. Sedan lönearbetet skiljdes från kärnfamiljen har kvinnor och sexuella minoriteter istället kunnat flytta fram sina positioner.

Arbetarklassen är däremot den enda grupp i samhället som för att kunna frigöra sig själv måste störta hela systemet. Arbetarna är de enda som har både intresse av och möjlighet att avskaffa kapitalismen. Det handlar inte om moral utan om ett historiskt faktum. Istället för att betrakta kapitalismen som ett kluster av förtryckande strukturer där ”makten” finns överallt måste vi se kapitalismen för vad den är. Ett ekonomiskt system indelat i klasser där kapitalisternas vinstjakt är motorn. Och borgarklassen har både namn och adress.

Kvinnor och människor med invandrarbakgrund är idag överrepresenterade inom arbetarklassen, vilket innebär att en arbetarklass förenad över köns- och etnicitetsgränserna är en förutsättning för framgång i klasskampen. Förutom att frigörelse från sexism och rasism naturligtvis är nödvändig i egen rätt, så är detta huvudorsaken till att sexism och rasism, inte minst inom arbetarklassen, måste bekämpas.

Jag är den första att skriva under på att kvinnor, människor som utsätts för rasism och hbtq-personer måste vara de som går i täten och visar vägen i kampen mot patriarkat, rasism och homofobi. Men om förtrycket ska kunna bekämpas måste vi kunna diskutera och ha olika åsikter om hur kampen ska föras. Utan att misstänkliggöra varandra och utan att hemfalla åt antiintellektuell moralism.

Vi måste lita på människans förmåga till en solidaritet som når utanför den egna erfarenhetens ramar. För när kampen enbart bygger på moraliska värden kan enfrågeaktivismen aldrig utvecklas till politiskt medvetna rörelser.