”Litteraturen är alltid politisk”

Magnus Nilsson, slår ut med bägge händerna för att ge eftertryck åt sin övertygelse. Vi befinner oss i Stockholm. Det är en solig söndag 25 mars 2012 på en föreläsning hos Föreningen Arbetarskrivare.
Magnus Nilsson är forskare i litteraturvetenskap vid Malmö universitet. Han växte upp i en miljö med ett starkt politiskt engagemang, som barn gick han med sin farfar i förstamajtågen, och var ett tag aktiv i Kommunistisk ungdom och sedan SSU.

Idag är han forskare och författare, recenserar arbetarlitteratur och föreläser både inom den akademiska världen och utanför den, i vad han kallar den tredje uppgiften som universiteten har; förutom att forska, undervisa så ska de kommunicera med omvärlden.

Men omvärlden för Magnus handlar ofta om de som inte rör sig i de akademiska kretsarna. Han berättar om frustrationen han kände när han fick klart för sig att för att få gå hans kurs måste deltagarna ha högskolekompetens, och att många som intresserar sig för arbetarlitteratur inte har det.

I den akademiska världen mötte han mycket motstånd, speciellt av kurskamraterna på doktorandutbildningen.

– Man sa att det där är inte litteratur, man sa det handlar ju bara om traktorer, när man såg romanen Traktorn av Ivar-Lo Johansson. Men man hade inte läst honom, och det säger ju mycket, menar Magnus.
Magnus berättar också om opponenten på doktorsavhandlingen, SvD:s litteraturkritiker Peter Luthersson, som menade att Magnus var tydligt politisk och att det var ett problem. Han menade att den akademiska världen var objektiv.

– Men jag anser att man alltid väljer från vilket håll man ser saker. Det finns till exempel inget sätt att se Rut-avdraget från flera sidor. Antingen ser man det uppifrån eller nedifrån. Litteraturen är i grunden en beskrivning och tolkning av verkligheten. Och den är alltid politisk.

– Arbetarrörelsen borde använda sig av litteraturen, den kan påverka samhället mycket mer än de mediestrategier man satsat på.

Magnus är säker på att nedmonteringen av kulturen inom arbetarrörelsen har bidragit till att moderaterna fått en allt starkare ställning i samtalen ute i fikarummen.

– Man kan säga att arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen skjutit sig själva i foten! Alla vet att läsande kan förändra en människas liv, det borde arbetarrörelsen ta vara på. Samtidigt tycker man det är ett problem att folk läser så lite, man startarar projekt för att få dem att läsa mer. När det är så lätt att få folk att börja läsa om man bjuder dem på riktigt bra noveller.

Man kan nästan höra hur arbetarskrivarna, de etablerade och oetablerade författarna från hela landet, som sitter här just nu, denna marsdag i ett av de kvarvarande kvarteren med hyresrätter på Södermalm i Stockholm, drar efter andan.

Här sitter författare som till vardags är chaufförer, undersköterskor, posttjänstemän, svetsare och restaurangarbetare. De som bär en fungerande vardag på sina axlar.

Det är de som känner av de förändrade villkoren på arbetsmarknaden med sänkta löner, bemanningsföretag, uteblivna kollektivavtal och som upplever den tvingande tystnaden som följer i dess spår, rädslan för att berätta hur det är, för att förlora jobbet.

De har gått samman i Föreningen Arbetarskrivare, en sammanslutning som sedan 1990 samlar etablerade och oetablerade författare över hela landet och vill inspirera fler att använda pennan för att påverka, även om det idag finns ytterst få arenor för deras texter.

Men varför förstår inte fackföreningsrörelserna vilken kraft det finns i kulturen?

Magnus menar att det beror på att många fackföreningsledare inte är läsande människor och känner skräck inför det här med litteratur och kultur. Istället för romaner har man satsat på tankesmedjor.

– Jag tror man måste vara tuff här och visa att kulturen är helt central för en lyckad revolution.
Magnus citerar Ivar-Lo: Folk tror kultur är en äng med blommor där man har det lite trevligt, men kultur är ett slagfält.

Magnus intresserar sig också för grupperingar.
– Tack vare att ett kollektiv av arbetarförfattare gick samman kunde det bli en stark inbrytning i litteraturen på 30-talet och det påverkade bilden av vad litteratur kan vara. Därför är en organisation som Föreningen Arbetarskrivare så viktig idag.

När Magnus 2006 skrev sin bok Arbetarlitteratur avslutade han den med att konstatera att det fanns tecken på att det fanns visst liv i arbetarlitteraturen.

– Hade jag skrivit den 2007, ett år senare, hade jag skrivit: Det är helt uppenbart att arbetarlitteraturen är högst levande. Så mycket hade förändrats på bara ett år.

I lokalen denna marsdag som börjar skymma har några skrivare rotat fram anteckningsblock där de nu skriver ner de röda orden de vill minnas. Uppvärderingen av deras skrivande.

Vad de oftast får höra annars: det finns inte plats, det finns inget intresse och framförallt finns det inga pengar, till deras noveller, till deras poesi.

Så tackar Magnus för sig, säger att det var klart roligare att vara här med högst levande arbetarförfattare, än på Fridegårds grav i Uppsala, där han var på förmiddagen, i den resa i landet han just nu gör.

– Jag vill resa runt och höra folks åsikter och tankar. Jag vill inte bara diskutera med akademiker på institutionerna eller kongresserna, jag vill vara härute i verkligheten, där intresset för samtal om litteratur och klass finns.

– Borgarna läser sällan arbetarlitteratur av rätt anledning. De läser arbetarlitteratur som om den vore exotisk, ungefär som att vara intresserad av indianer, och det är liksom inte det viktiga. Det är arbetarlitteraturens förmåga att påverka samhället och politiken, som är dess uppgift.

Jane Morén