Bojkotta Israel – leve Palestina!

Ledare

Sent på lördagskvällen tog Stefan Löfven till orda om Gaza. Eller om det var någon av hans spökskrivare. Men vem som satt vid tangenterna spelar ingen roll. Den text som publicerades på Löfvens Facebook-sida är ett nesligt försvar av ett pågående krigsbrott, är den förmenta neutralitetens ställningstagande för en terroristisk angripare.

”Israel har självklart rätt att försvara sig”, skriver Löfven. Samtidigt som bomberna faller över Gaza. Med hundratals döda som följd, nästan alla civila och bland dem många barn.

Att kalla detta ”försvar” är absurt, är en morbiditet. Bombregnet över Gaza är ett övergrepp mot en försvarslös civilbefolkning; är statsterrorism; är den starkes våld mot den som redan ligger.

Att utmåla det som nu pågår i Palestina som en konflikt mellan två likvärdiga och lika ansvariga parter är rakt igenom förljuget. I denna konflikt finns en ockupationsmakt, en angripare, och ett ockuperat folk med rätt att göra motstånd. Detta obestridliga sakförhållande lägger det fulla ansvaret för det som nu pågår på Israel. Konflikten kan bara föras mot en lösning genom att ockupationen upphör, rakt av och fullständigt. Ockupation är krig. Definitionsmässigt.

Som alla andra Israelförsvarare ojar sig Stefan Löfven över att det skjuts raketer från Gaza mot Israel. Till krokodiltårarna kan invändas att raketerna, i skrivande stund, inte orsakat ett enda israeliskt dödsoffer, flertalet skjuts istället ner innan de når mål i Israel. Vad gäller konsekvens kan raketerna inte jämföras med terrorbombningarna av Gaza.

Men inte heller detta sammanhang skall relativiseras. Det palestinska folket har rätt att göra motstånd mot ockupationsmakten Israel, inklusive militärt motstånd. Med Gaza inrättat som världens största utomhusfängelse och med Västbanken uppsplittrad, muromgärdad och militärt kontrollerad av Israel, så har förutsättningarna för detta motstånd blivit allt svårare.

I denna situation utgör raketerna det palestinska motståndets sista utväg. Raketerna minner om att motståndet lever, visar att det palestinska folket inte kan underkuvas med mindre än att ockupationen upphör. Att ge upp denna möjlighet till motstånd vore att kapitulera; vore att ge upp det palestinska folkets alla ambitioner och drömmar.

Diverse charlataner till folkrättsexperter hävdar att Gaza inte längre är formellt ockuperat och att raketbeskjutningen därför strider mot folkrätten. Det är brännvinsadvokatyr. Att Israel håller det minutiöst kontrollerade och blockerade Gaza som självstyrt fängelse innebär inte att ockupationen upphört, bara att den bytt form. Rätten till motstånd kvarstår.

Självklart måste terrorbombningarna av Gaza stoppas och en hotande markinvasion förhindras. Gazas befolkning har nog av elände terrorkriget förutan. Men inte till priset av palestinsk kapitulation. Ett ockuperat folk som inte gör motstånd dömer sig självt till evig underkastelse.

Kraven måste riktas mot ockupationsmakten; det är Israel som måste tvingas till eftergifter och då duger inga halvmesyrer. En stabilisering av situationen kräver som absolut minimum att Israel drar sig tillbaka från de områden som ockuperades 1967, att alla israeliska bosättningar på palestinsk mark utryms, att den kriminella apartheidmuren rivs och att blockaden av Gaza och övriga ockuperade områden hävs.

Vi är inga varma vänner av en tvåstatslösning. Varaktig fred kräver att den rasistiska och kolonialistiska staten Israel upplöses och ger plats för ett fritt och demokratiskt Palestina. Men i den nuvarande, rent förtvivlade situationen måste det palestinska folket ges andrum i en egen stat, sedan länge utlovad och lika länge saboterad av Israel och övriga löftesgivare, som av USA och EU.

Vi är inte naiva. Givetvis har Israel inga som helst planer på att ge plats för ett självständigt Palestina. En palestinsk stat utgör bara ett hinder i vägen för den sionistiska drömmen om ett Stor-Israel. Lika lite har USA och EU för avsikt att tvinga Israel att acceptera en palestinsk stat värd namnet, det vill säga ett Palestina inom 1967 års gränser och med östra Jerusalem som huvudstad, för det är Israel för viktigt som imperialistisk bastion i Mellanöstern.

Realismen kan synas dyster. Men vi är hoppfulla. För det finns en kraft med makt att förändra situationen till Palestinas fördel: Världsopinionen. Kraftfulla protester kan tvinga fram sanktioner mot Israel, som tidigare mot det rasistiska Sydafrika; kan isolera Israel och göra ockupationen ekonomiskt och politiskt ohållbar.

Det är denna kraft som Stefan Löfven hugger i ryggen genom sin oförmåga och ovilja att ta ställning i en konflikt som har en angripande och en angripen part, som har en orättfärdig och en rättfärdig sida. Det är ynkligt och bara alltför typiskt för en högersosse som Löfven.

Mer finns att säga i denna sak och fler krav att resa. Men det viktiga just nu, det vi kan göra här i Sverige, är att samla den antiimperialistiska och antirasistiska opinionen i solidaritet med det palestinska folket, mot Israels terrorkrig. Tillsammans med likasinnade över hela världen blir vi starka.

Bojkotta Israel – leve Palestina!

2014-07-17
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.