”Libyerna har fått nog av kaoset”

Publicerad 19 augusti 2015
Demonstration i staden Bani Walid. För första gången sedan 2011 har den gröna rörelsen demonstrerat över hela Libyen.
Demonstration i staden Bani Walid. För första gången sedan 2011 har den gröna rörelsen demonstrerat över hela Libyen.

Efter fyra år är tystnaden bruten. Libyer som fortsatt sympatiserar med den mördade Muammar Gaddafi och hans styre har runt om i landet gått ut på gatorna i protest mot förtrycket och de allt sämre levnadsförhållandena.

Bilder
Fakta och bakgrund
Landfakta
  • Libyen är en före detta italiensk koloni. Har uppskattningsvis 6,2 miljoner invånare, merparten bosatta längs den långa Medelhavskusten. Större delen av landet är ökenområden.
  • Libyen har Afrikas största oljetillgångar och oljeexporten dominerar ekonomin, även om produktionen sjönk kraftigt i och med kriget 2011.
Den gröna revolutionen
  • Det moderna Libyen har präglats av Muammar Gaddafis maktövertagande 1969 och den gröna revolution han initierade.
  • Politiskt förtryck av oppositionella och skiftande allianser i omvärlden – ibland med progressiva krafter och stater, ibland med imperialistiska länder – är en sida av styret.
  • En annan sida var att oljeinkomsterna användes i folkets intressen. Det resulterade i att det libyska folket hade den högsta levnadsstandarden i Afrika – fram till 2011.
Anfallskriget
  • I mars 2011 inledde Nato ett anfallskrig mot Libyen i samarbete med Gulfstaterna och länder som Sverige. Den militära insatsen påstods syfta till att rädda det libyska folket från massakrer och förtryck och skapa en demokratisk och välmående framtid för landet.
  • Fyra år efter att Muammar Gaddafi mördades är kaoset i Libyen värre än någonsin. Det råder fortsatt krigstillstånd och landet kontrolleras av väpnade grupper och två konkurrerande regeringar. FN har under en längre tid försöka mäkla fred mellan de två styrena.
  • 2014 konstaterade FN-organet UNDP att Libyen är ett av de länder i världen där levnadsförhållandena försämrats mest mätt i faktorer som fattigdom, läskunnighet och förväntad livslängd.

”Det finns en växande samsyn om att de grymheter och övergrepp som begåtts av grupper efter Gaddafi vida överstiger de brott som begicks av Gaddafiregimen…”

Mohamed Eljarh i magasinet Foreign Policy

Fyra år har gått sedan Nato förklarade kriget mot Libyen vara en framgång. Idag är det uppenbart att bombningarna av landet resulterade i kaos och sönderfall.

I Libyen finns två konkurrerande regeringar och parlament som båda har en uppsjö av mer eller mindre fristående väpnade miliser knutna till sig. Dessutom har avsaknaden av en fungerande statsmakt gjort det möjligt för terroristgruppen Islamiska staten (IS) att ta kontroll över vissa områden.

En politisk kraft som i den internationella medierapporteringen lyst med sin frånvaro är anhängarna av Muammar Gaddafis gröna revolution och den av Nato störtade stats-makten. För fakta är att långt ifrån alla libyer välkomnade de mer eller mindre extrema rebeller som bombades till makten 2011.

Att det finns många människor som längtar tillbaka till Libyen såsom det var före 2011 har de senaste veckorna bekräftats av flera internationella medier. Den brittiska nyhetsbyrån Reuters med flera har rapporterat om hur libyer i olika delar av landet samlats till demonstrationer med gröna flaggor och porträtt av Gaddafi.

Det började efter att en domstol i huvudstaden Tripoli den 28 juli förkunnade domarna mot över 30 personer med kopplingar till Gaddafis styre. Bland dem som dömdes till döden fanns Saif al-Islam, son till Gaddafi.

Veckan därpå genomfördes demonstrationer mot dödsdomarna där deltagarna samtidigt visade sitt stöd för Gaddafis styre.

Protester ägde rum i städer i öster kontrollerade av den internationellt erkända regeringen med bas i staden Tobruk.

Protester ägde rum i västra och södra Libyen där den islamistiska Tripolibaserade regeringen och dess allierade miliser har makten. På flera håll bemöttes demonstranterna med våld.

Den största demonstrationen rapporteras ha ägt rum 7 augusti i Sabha, södra Libyens största stad. Mohammed från Sabha berättar för den Londonbaserade webbtidningen Middle East Eye att de små Gaddafivänliga manifestationer som tidigare ägt rum accepterats av stadens makthavare. Men när hundratals män, kvinnor och barn gick ut på gatorna blev bemötandet ett annat. Minst fyra personer uppges ha dödats när milis lojal med Tripoliregeringen sköt skarpt. Staden Sabha ligger i en landsdel med stora tillgångar av olja och bristvaran vatten.

Samma sak skedde Sirte, en hamnstad som ligger mitt emellan Tripoli i väster och Benghazi i öster. Det unika med Sirte är staden blivit Islamiska statens starkaste fäste i Libyen. De människor som trots varningar från IS vågade sig ut på gatorna skingrades med våld.

Den senaste veckan har läget i Sirte förvärrats efter att invånarna försökte driva ut IS ur staden. Uppgifter om antalet som dödats i striderna varierar, men det kan vara så många som 200. Flera medier, inklusive engelskspråkiga Libya Herald, rapporterar att IS genomfört massakrer och halshuggningar.

Sirteborna har tidigare beklagat sig över att myndigheterna inte hjälpt dem att bekämpa IS.

Vad det blir av detta folkliga missnöjet och vilken roll anhängarna av den störtade statsmakten kommer att spela för Libyens framtid återstår att se. Men den gröna rörelsens plötsliga mobilisering sprider viss oro bland dem som 2011 stödde Natokriget.

I det Washingtonbaserade magasinet Foreign Policy målar Libyenexperten Mohamed Eljarh upp följande bild:

”Dessa pro-Gaddafiprotester har potentialen att bli en nationell rörelse mot 2011 års revolution, inte minst på grund av ett växande antal libyer är djupt besvikna på resultatet. Efter fyra år av försämrad säkerhet och nära nog en kollaps av den offentliga servicen ifrågasätter många logiken bakom störtande av Gaddafiregimen – som trots allt var tänkt att göra livet bättre.”

Mohamed Eljarh, som är bosatt i Libyen, menar att många fortfarande uttrycker en ilska mot förtrycket under Gaddafis 42-åriga maktinnehav. Men han konstaterar samtidigt att ”det nu finns en växande samsyn om att de grymheter och övergrepp som begåtts av grupper efter Gaddafi vida överstiger de brott som begicks av Gaddafiregimen under dess styre”.

En liknad förklaring till missnöjet ges i Middle East Eye av Mohamed från Sabha:

”Alla har fått nog av denna fruktansvärda situation och folk kan inte längre hålla tyst […] De flesta libyer vill bara ha ett lugnt liv. De bryr sig inte om vem som tar över eller kontrollerar Libyens pengar, de vill bara ha ett behagligt liv. Det är därför Gaddafi kunde stanna vid makten i 42 år. Lönerna betalades ut i tid, våra livsnödvändigheter var kraftigt subventionerade och det var billigt att leva.”