Att inte tänka på pengar – det är en lyx som bara folk med pengar har råd med. Själv tänker jag jämt på pengar. Mest på hur jag ska få dem att räcka till. Men ibland lite allmänt.
Här är tre pengatankar jag haft under semestern:
1. Jag var en sväng i Polen. Där byggs det mycket. Många nya infrastrukturprojekt samt renoveringar av gamla parker och andravärldskrigsminnen. På vart och vartannat byggstängsel hänger skyltar om vad som byggs och varför. Men framför allt hur mycket det kostar – och varifrån pengarna kommer. Faktiskt ganska intressant. Och något vi inte riktigt har här i Sverige.
Visst, det brukar vara lätt att leta upp informationen på nätet. Men det blir så påtagligt när det står med stora bokstäver utanför själva byggarbetsplatsen.
Här hemma i Göteborg är halva staden fortfarande uppgrävd i det oändligt utdragna Västlänksbygget. Enligt de första planerna skulle projektet bli klart i år – men nu ser det ut att dröja till 2030.
Det är fina målningar på byggplanken. Men hade det inte varit bättre med skyltar i stil med:
”Här bygger vi Västlänken. Ett projekt som inte ens de mest hårdföra förespråkarna känner någon som helst entusiasm över längre, men nu har vi kommit så långt så vi kan lika gärna bygga klart skiten.
Finansierat av göteborgarna med hjälp av trängselskatten… som de röstade nej till. Ursprunglig kostnad: 20 miljarder. Senaste prognos: 71 miljarder.
Beräknas vara klart 2026 2027 2028 2029 2030.”
2. Eurosedlarna ska få en makeover. Europeiska centralbanken har lagt ut några förslag som pöbeln får rösta om. ”Eurosedlar är mer än ett betalningsmedel, de är ett av de mest påtagliga uttrycken för Europa”, säger ECB:s ordförande Christine Lagarde. Men småfåglar och Marie Curie är inte det första man tänker på när någon säger EU. Snarare är det beslut som fattas över folks huvuden, överbetalda byråkrater, slemmiga lobbyister, nedskärningar i det offentliga, nyliberalt kaos, upphandlingskorruption, en förslummad arbetsmarknad, svartjobbande ställningsbyggare, tiggande migranter, regler om vad som får och inte får kallas korv, den där jävla plastkorken som inte kan skruvas av…
Men det är kanske inte grejer som gör sig så bra på sedlar.
3. ”Äntligen ett rimligt jävla pris”, tänker jag när jag köper nytt månadskort i kollektivtrafiken vid min hemkomst. 300 spänn istället för 890. Mycket sällsynt att något blir billigare. Det är väl typ bara tjack som trendar nedåt prismässigt.
Det har vi regeringens valfläsk att tacka för (priset på månadskort alltså, inte tjacket). Högern i alla dess former har i alla tider gjort kollektivtrafiken sämre – dyrare, mer privatiserad och mindre tillgänglig – men nu gör de en U-sväng med dragspelspelsbussen och sänker helt plötsligt priserna i alla regioner (eller tja, det är regionerna som sänkt priserna – staten ska i efterhand kompensera för intäktsbortfallet). Göteborg har dessutom en en extra lokal subvention för folkbokförda, som gör att kortet kostar ännu mindre.
Wow, politikerna kan helt plötsligt göra saker som de tidigare sagt att de inte kan. Och pengar som inte fanns visar sig visst finnas. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att poli-
tikerkåren helt plötsligt slagits av någon sorts samhällsvision.
Ett ännu bättre pris hade förstås varit noll kronor. Fri kollektivtrafik hade hela samhället vunnit på. Till och med högerns älskade näringsliv. Men så långt sträcker sig inte deras samhällsvision.
