Aftonbladets Andreas Cervenka har åkt tunnelbana i Stockholm och skriver om att det räcker med att åka en station för att möta två helt olika världar. Klassklyftorna är stora, ojämlikheten brutal. De i botten av klasspyramiden har inte alls samma förutsättningar till ett gott liv som de högre upp.
Det är inget unikt för Stockholm. Man hade kunnat göra samma resa men med andra färdmedel i alla Sveriges större städer och resultatet hade varit detsamma. Det är heller ingen nyhet, vilket Cervenka själv påpekar genom att referera till en artikel i Aftonbladet tio år tidigare där samma resa gjordes.
Däremot har det blivit värre. Jämfört med för tio år sedan har klassklyftorna ökat.
Det är inte bara de senaste tio åren som ojämlikheten blivit större. Det har varit medveten politik sedan decennier tillbaka. Oavsett vilket block som haft riksdagsmajoritet eller vilket parti som innehaft statsministerposten.
Ändå talar plötsligt alla om välfärd och minskade klyftor, nu i valtider. Den 14 augusti presenterade Magdalena Andersson Socialdemokraternas stora vallöfte: statsbidragen till kommuner och regioner ska räknas upp i takt med inflationen. Den största principiella förändringen av välfärdens finansiering på 30 år, enligt henne själv.
Vänsterpartiet går till val på en miljardärsskatt och Nooshi Dadgostar formulerar det slagkraftigt när hon säger att den som står i kassan på Hemköp inte ska betala mer i skatt än den som äger Hemköp.
Magdalena Anderssons indexering av statsbidragen kommer inte att rädda välfärden. Den håller i bästa fall den nuvarande nivån stilla och den nuvarande nivån är resultatet av just de decennier av nedskärningar som Cervenka också ser konsekvenserna av på sin tunnelbanefärd.
Den hand Andersson sträcker ut för att få igenom förslaget sträcks dessutom inte ut åt vänster, utan till Ebba Busch och Kristdemokraterna.
Miljardärsskatten då? Att beskatta miljardärer hårdare är helt rätt, ett krav som såklart delas av Kommunisterna. Ett litet steg i rätt riktning för att råda bot på ojämlikheten.
Frågan är bara vad pengarna ska användas till. När Dadgostar i Sveriges Radio fick frågan om hur den militära upprustningen ska finansieras blev svaret just miljardärsskatten.
Pengarna är alltså inte tänkta att bli fler händer i äldreomsorgen, åtminstone inte i första hand. Men ekvationen går inte ihop när militärutgifterna ska upp till fem procent av Sveriges BNP. Oavsett vad Nooshi Dadgostar säger.
Statsbidragen till kommunerna kommer att minska i takt med att statens utgifter för militär och vapen ökar. Samtidigt kommer skolor, vårdcentraler och äldreboenden i hela landet att sättas på svältkur ute i kommuner och regioner.
Så länge vapen och krig prioriteras framför välfärd, vilket alla riksdagspartier skriver under på, spelar det mindre roll hur statsbidragen indexeras eller vem som beskattas. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet lovar att förvalta samma system och fortsätta samma politik som tidigare, fast möjligen lite mjukare.
Kommunistiska Partiet ställer upp i valet med löftet att aldrig medverka till ett enda nedskärningsbeslut. Pengarna måste gå till välfärden före skattesänkningar och militären.
Kommunistiska Partiet ställer upp i 18 kommunval och ett regionval. Se mer information på val.kommunisterna.org.
