Jag var 15 år och jobbade som simlärare för palestinska och irakiska kvinnor när jag hörde orden: ”Fidel Castro är död.”
En palestinsk kvinna började gråta och viskade en bön. På vägen hem genom den ljumma augustikvällen såg jag en grupp chilenare samlade på torget. De sjöng kampsånger på spanska och höll upp ett porträtt av Fidel.
I en palestinsk butik på Rosengård Centrum sattes hans bild upp i skyltfönstret. Genom rutan på en jugoslavisk mans bil såg jag ett fotografi där Tito och Fidel stod hand i hand.
Jag minns att jag blev vemodig. Vem var egentligen denne kubanske ledare som människor från Malmös myller av olika folkgrupper verkade sörja som sin egen? Var han någon slags latinamerikansk Olof Palme? Och varför stod Carl Bildt i tv-rutan och sa att en hemsk diktator hade dött?
I efterhand har jag förstått att nästan alla de jag mötte den kvällen kom från länder där Kuba varit närvarande på ett eller annat sätt. Chilenarna hade tagit emot kubanskt stöd efter militärkuppen. Palestinierna hade haft nära band till Kuba i decennier.
Många från det forna Jugoslavien mindes alliansfria rörelsen där Tito och Fidel stod sida vid sida. För dem var Fidel inte bara kuban, han var en del av deras egen historia.
Det är därför jag vill börja min hyllning till Fidel Castro på hans hundraårsdag med att påminna om vad han kom att symbolisera för människor långt utanför Kubas gränser.
En kubansk vän sa en gång till mig: ”Innan revolutionen visste knappt någon skillnaden mellan Kuba, Barbados och Dominikanska republiken. Fidel satte Kuba på kartan. När jag reser möter jag människor som berättar att kubanska läkare behandlat dem, att kubanska lärare undervisat dem eller att kubanska soldater stridit sida vid sida med deras egna för självständighet. Fidel är Kuba, och vi är Fidel.”
Det ligger något i den beskrivningen. Under decennier har Kuba byggt upp ett internationellt anseende som vida överstiger landets storlek. Kuba står idag för en tredjedel av världens medicinska bistånd. De utbildar folk i det globala syd till läkare och ingenjörer. Samtidigt är Kuba en symbol för motstånd mot kolonialism och apartheid, inte minst genom sina insatser i södra Afrika och Palestina.
Det finns något mäktigt i Fidel Castros övertygelse om att ett fattigt land i det globala syd kunde bli en intellektuell stormakt. Tanken att Kuba inte skulle förbli ännu ett monoekonomiskt exportland, utan ett land som utvecklade kulturen, medicinen, socialismen och mänskligheten. När andra exporterar kapital exporterar Kuba läkare. När andra tvingar på fattiga länder IMF-lån, skickar Kuba lärare och ingenjörer.
Tiotusentals studenter från Afrika, Latinamerika och Asien utbildas gratis på Kuba med förväntningen att de sedan ska återvända och bygga upp sina egna samhällen. Idag är Kuba världens läkartätaste land och över hälften av befolkningen har en universitetsexamen.
Men historien tog en annan vändning än Fidel och de kubanska revolutionärerna hade föreställt sig. När det socialistiska blocket föll försvann Kubas ekonomiska livlina och viktigaste handelspartners. Ett högt utbildat samhälle stod plötsligt med en i stort sett icke-existerande produktion, växande brist och en amerikansk blockad som blev allt mer kännbar.
Den tunga verkligheten blev tydlig för mig när jag som revolutionsromantisk 20-årig brigadist besökte Kuba för första gången. Jag minns hur husfasaderna hade börjat falla sönder samtidigt som varenda kvarter verkade ha en policlinico med specialistläkare. Bokhandlarna var fulla av klassiker och politisk litteratur men butikshyllorna i vanliga affärer gapade tomma.
Kontrasterna gjorde intryck på mig. Jag hade aldrig sett ett samhälle där kunskapen och kulturen var så utvecklad, samtidigt som de materiella bristerna var så påtagliga.
Några unga turistarbetande kubaner med märkeskläder och guldkedjor berättade öppet om sin frustration. En av dem sa uppgivet, apropå USA:s hot: ”Jag skulle hellre leva under ockupation än att svälta.”
En brittisk facklig aktivist som reste med oss svarade självsäkert att allt var Fidels fel och att Fidel var en diktator.
Då förändrades stämningen. De unga kubanerna som nyss hade klagat på elavbrotten, lönerna och matbristen spände ögonen i oss: ”Prata inte illa om Fidel. Fidel är som en far till oss kubaner.”
Jag blev förvånad. Hur kan man misstro socialismen och revolutionen men samtidigt se dess frontfigur som en landsfader?
Sedan dess har jag hört det många gånger om, när missnöjda kubaner diskuterat Kubas problem:
”Om Fidel fortfarande hade varit här hade han aldrig låtit det här hända.”
Själv är jag inte säker på att Fidel hade hanterat dagens kris på Kuba bättre än sina nu levande partikamrater. Men paradoxen säger kanske mer om Fidel Castro än vad både hans beundrare och hans motståndare ofta vill erkänna.
För miljontals människor är han inte bara Kubas före detta president. Han är en symbol för självständighet, motstånd och tron på internationell solidaritet.
Det är kanske därför även människor på Rosengård sörjde den där augustikvällen. De sörjde inte bara en kubansk ledare. De sörjde en man som stod på deras sida när få andra gjorde det. En man som mitt under näsan på världens mäktigaste imperium gjorde motstånd och visade att en annan värld är möjlig.
Descanse en Paz, Comandante en Jefe Fidel Alejandro Castro Ruz!
Smilla Jalasjoki
Medlem i Svensk-kubanska föreningen, kandidat för K i Malmö kommunval.
