Hoppa till huvudinnehåll
Av
patrik.paulov@proletaren.se

När Nato kallar skickar Norge trupp till Syrien

När USA kräver hjälp så lyder Natos medlemmar. Efter påtryckningar från krigsalliansens ledare beslutade Norge den 2 maj att skicka 60 soldater för att utbilda och operativt stödja syriska ”moderata rebeller”. Det väcker protester i Syrien och i Norge.

De senaste veckorna i Syrien har varit de mest våldsamma sedan vapenvilan trädde i kraft 27 februari. ”Moderata rebeller” och deras al-Qaidaallierade har utsatt invånarna i regeringskontrollerade områden för intensiv beskjutning.

Dessa syrier, som år efter år levt under terrorn från de utlandsstödda grupperna, får nästan aldrig komma till tals i de stora medierna i väst.

Samtidigt som raketer och granater regnade över invånarna i västra Aleppo och andra städer meddelade Norges statsminister Erna Solberg att högerregeringen beslutat om en ny utlandsinsats för norsk militär.

60 norska soldater ska skickas till Jordanien för att utbilda och ge operativt stöd åt syriska ”moderata rebeller”. Där ska de underställas ett gemensamt militärkommando som leds av USA, Frankrike, Storbritannien och Saudiarabien. Den norska styrkan ska också kunna gå över gränsen och agera inne i Syrien.

I motiveringen för sitt beslut hävdar den norska högerregeringen bestämt att dessa ”rebeller” inte ska göra som de ”moderata” i Aleppo och föra krig mot Assadregeringen. Nej, enligt Erna Solberg ska de Norgestödda syriska styrkorna endast rikta in sig på terroristerna i IS.

Beskedet från Norge fördömdes av Syriens regering. Det utgör en kränkning av landets suveränitet och en oacceptabel in-blandning i dess inre angelägenheter, förklarade en talesperson från Damaskus i ett officiellt uttalande. All kamp mot terrorismen i Syrien måste ske i samråd med den av FN erkända och legitima regeringen.

Den syriska regeringens ståndpunkt är naturligtvis helt riktig. Men för ett Natoland som Norge väger suveränitet, folkrätt och FN-stadga lätt mot kraven från krigs-alliansens ledare.

Redan i december 2015 förde USA fram en formell förfrågan till Norge om att göra mer än att träna irakkurdiska styrkor i kampen mot IS. USA krävde att Norge också skulle bidra militärt i Syrien.

Vilket den norska regeringen accepterat och Stortinget godkänt under ett slutet sammanträde 2 maj.

Men Norges beslut möter protester också på hemmaplan. Det revolutionära socialistiska partiet Rødt är skarpa i sin kritik (se sedan) men långt ifrån ensamma i sitt motstånd mot att Norge ska bli krigförande part i Syrien.

I Stortinget reserverade sig Senterpartiet (SP) och Socialistisk Venstreparti (SV) mot beslutet att skicka soldater till Jordanien och Syrien. Både SP och SV satt i den förra regeringen ledd av det socialdemokratiska Arbeiderpartiet. Liv Signe Navarsetet, SP, säger till tidningen Verdens gang:

”Vem stödjer egentligen Norge i Syrien? Vilka anser vi vara legitima myndigheter? Vem är det som vi skall utbilda? Riskerar vi att de vi utbildar idag blir våra fiender imorgon?”

Frågorna är befogade. Det senaste USA-ledda programmet i Turkiet och Jordanien för att på tre år utbilda 13 000 ”moderata stridande” mot IS slutade i totalt fiasko. När programmet avbröts i oktober förra året hade det, enligt en rapport i USA Today, kostat 384 miljoner dollar och resulterat i endast 145 rebeller varav 95 befann sig på syrisk mark.

Betydligt fler av rebellerna flydde, blev tillfångatagna eller överlämnade sina vapen till syriska al-Qaidaextremister.

Också höga officerare, experter och framträdande journalister i Norge är kritiska till Syrieninsatsen.

Helge Lurås, tidigare yrkesofficer och ledare för Senter for internasjonal og strategisk analyse, drar i en debattartikel i Aftonposten paralleller till det förra kriget där Norge deltog tillsammans med sina allierade i Nato:

”Regeringen påstår att den bidrar till att bekämpa IS, men faktum är USA:s och västs politik både när det gäller Libyen och Syrien sedan 2011 har varit ett fiasko. I bägge länderna har man i praktiken undergrävt regimerna och därmed lagt grunden till kaos, [islamistisk] radikalisering och flyktingströmmar.”

John Olav Egeland, ledarskribent på Dagbladet, pekar också på de negativa erfarenheterna från tidigare norska krigsinsatser. Försöket att stabilisera Afghanistan har pågått i 15 år utan att lyckas, och efter flygbombningarna är Libyen numera ”en stat i upplösning där IS har betydande framgångar”.

Att de styrande beslutat att föra Norge in i ett nytt krig handlar, enligt John Olav Egeland, mer om att tillfredsställa USA och Nato än om vilka mål som egentligen uppnås i Syrien.

Det sistnämnda är viktigt ur ett svenskt perspektiv. Det visar vad ett medlemskap i Nato innebär. När krigsalliansen kallar förväntas medlemmarna ställa upp – oavsett vad de själva anser och oavsett om det strider mot folkrätt och FN-stadga.

Dagen efter att Erna Solberg offentliggjorde att norska soldater ska stödja syriska rebeller skedde en ny tragedi i Aleppo. Förlossningssjukhuset i den regeringskontrollerade västra delen av staden, där den överväldigande majoriteten av staden invånare lever, besköts av utlandsstödda väpnade grupper i östra Aleppo. Följden blev många döda och stor förödelse.

Är det verkligen fler utlandsstödda ”moderata rebeller” som det syriska folket behöver?

Är det inte snarare ett slut på den folkrättsvidriga utländska militära inblandningen, ett slut på vapenleveranserna och annat stöd till de väpnade grupperna oavsett beteckning, som är vägen fram för att få slut på terrorismen och kriget i Syrien?
Fakta

När Nato kallar skickar Norge trupp till Syrien

Norska Rødt kräver svar om Syrieninsats

Det revolutionära socialistiska partiet Rødt protesterar mot den norska högerregeringens beslut att stödja syriska rebellgrupper. I ett debattinlägg i tidningen Dagbladet reser Bjørnar Moxnes och Stian Bragtvedt, ordförande respektive internationellt ansvarig i Rødt, fem frågor till regeringen. Vi citerar dem i sin helhet:

  1. När USA 2014 frågade Norge om att delta i bombningen av IS i Syrien sa Norge nej, då det var högst tveksamt om det var i överensstämmelse med internationell lag. Vad är det som gör att utbildningen av upprorsmän som slåss mot IS och Assad-regimen nu kan utbildas och beväpnas i överensstämmelse med internationell lag?
  2. Vilka specifika syriska grupper är det Norge skall utbilda? Hur kan försvarsminister Ina Maria Eriksen Søreide hävda att denna utbildning inte har något att göra med den väpnade kamp som förs mot syriska myndigheter?
  3. Hur ser Norge på att al-Qaidas syriska gren, Nusrafronten, är på väg att bli den dominerande kraften i upproret mot Assad? Hur kan Norge veta att syriska grupper tränade av Norge inte kommer att göra gemensam sak med Nusrafronten mot Assad?
  4. Regeringen legitimerar deltagandet med att vi är allierade med flera länder i regionen. Är det realistiskt att tro att länder som Saudiarabien och Qatar har mänskliga rättigheter i Mellanöstern överst på sin agenda för krigföringen i Syrien?
  5. Har regeringen värderat vilka konsekvenser det kommer att få för fredssamtalen att trappa upp stödet till upprorsgrupper i Syrien?

Debattinlägget från Bjørnar Moxnes och Stian Bragtvedt avslutas med uppmaningen att Norge ”borde hellre stödja fredssamtalen i FN-regi och sluta sända militärt stöd och vapen till länder som förser jihadisterna i Syrien med vapen”.