Krigsgalenskapen känner inga gränser. Partnerskap för ”fred”, värdlandsavtal, Natomedlemskap, DCA-avtal, och nu – efter initiativ från EU – riksdagsbeslut om ”förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete”.
Det ger från första augusti krigsmakter från 36 Nato- och EU-länder rätten att operera i och från Sverige. Även om det handlar om konflikter som Sverige inte är inblandat i.
Det tycks inte finnas någon gräns för miljardrullningen till militarismen. Pengarna tas från välfärden och från framtida generationer. Alla riksdagspartierna är överens om att svenska staten ska låna 300 miljarder kronor till upprustningen.
Kommunistiska Partiet är för en allmän värnplikt för kvinnor och män men detta utifrån förutsättningen att Sverige, åtminstone på papperet, är alliansfritt. Den svenska militärmakten har kunnat sägas ha som syfte att försvara Sverige (även om svensk militär under sena 1800-och 1900-talet bara använts mot svenska arbetare, som i Ådalen 1931).
För mig som äldre kvinna var det aldrig tal om att göra värnplikt. Kvinnlig värnplikt existerade inte när jag var ung. Men de allra flesta män i min ålder gjorde värnplikt. Många menar att de lärde sig saker de kunde komma att få nytta av.
Hittills har svenska soldater som tjänstgjort utomlands, i FN-tjänst eller på senare år även under Nato-flagg varit anställda i försvaret och ansökt om utlandstjänst. Så skulle det förbli, fick vi höra, när Sverige gick med i Nato.
Nu är det ett annat läge. Regeringen har tillsatt en utredning som ska ”analysera behovet av att nyttja värnpliktiga för deltagande i Natos samlade avskräckning och försvar i hela konfliktskalan, såväl i situationer när regeringen beslutat om beredskapstjänstgöring eller krigstjänstgöring som i situationer när ett sådant beslut inte har fattats”.
Redan nu säger militära företrädare i intervjuer att värnpliktiga kan hamna i ”skarpt läge” om det uppstår en hotfull situation i samband med någon övning där värnpliktiga ingår. Skuldsättningen efter mångmiljardlånen till upprustning är alltså inte det enda som kommer att drabba våra unga.
De som står i begrepp att mönstra och göra värnplikt kan numera komma att skickas utomlands i Natos krig, även om det inte på något sätt handlar om att försvara Sverige. Det gäller såväl färdigutbildade som de som är under utbildning.
I Tyskland och Italien strejkar skolungdomar mot värnplikt och utlandsuppdrag. Ungdomar jag talat med överväger att totalvägra. Detta trots att de inte är pacifister. De vill bara inte bli kanonmat åt Nato, nu när man som värnpliktig riskerar att hamna i krig som inte handlar om att försvara Sverige.
Så vad ska jag svara, om en ung person i min närhet vill ha ett råd när hen kallas till mönstring? Totalvägra eller riskera att bli delaktig i imperialismens krigsinsatser och kanske komma hem i en kista?
