Hoppa till huvudinnehåll
Av

Honduras: Bananrepublik på väg mot självständighet

President Manuel Zelaya har prioriterat fattigdomsbekämpning och demokratisering. Med detta utmanar han både den honduranska eliten och USA.



Honduras med 7,5 miljoner invånare har traditionellt varit knutet till USA, politiskt, ekonomiskt och militärt. Under 1980-talet utgjorde USA:s
ambassad i Tegucigalpa basen för supermaktens inblandning i de väpnande
konflikterna i Centralamerika. Under ambassadör John Negropontes
ledning utbildades och understöddes högerns dödsskvadroner i
Centralamerika, vilka mördade både vänsterledare och fattiga människor
som kunde tänkas stödja den folkliga politiken.

USA har kvar
flygblasen Soto Cano i Honduras med cirka 550 amerikanska soldater.
Banden till den honduranska militären är fortsatt starka.
Honduras är ett av Latinamerikas fattigaste länder. Kaffe- och bananexporten
spelar en central roll för ekonomin. Genom upprättandet av ekonomiska
frizoner har en textilindustri, ägd av US-amerikaner, vuxit fram som
främst exporterar till USA.

Ett stort problem är att så mycket som en fjärdedel av landets inkomster utgörs av pengar som honduraner i USA skickar.

Manuel Zelaya valdes till president i november 2005. Han kommer från en
välbärgad jord-ägarfamilj och har tidigare varit kongressledamot och
minister för det liberala partiet.

Vid tillträdet sågs Zelaya
som en borgerlig politiker, och han stödde det nyliberala
frihandels-avtalet mellan USA och de cent-ralamerikanska staterna. Med
tiden började hans politik förändras. Zelaya poängterade att hans
regering företrädde de fattiga och han drev igenom en höjning av
minimilönerna med 60 procent. Syftet var att ”tvinga företagsoligarkin
att börja betala vad som är skäligt”, förklarade Zelaya.

Den
försiktiga vänstervridningen retade upp den ekonomiska och politiska
eliten. Konfrontationen mot president och regering inleddes.

Medlem i ALBA

Snart
kom också tecken på en från USA mer självständig utrikespolitik. Efter
knappt två år som president reste Zelaya till Kuba och mötte Raul
Castro. Det hittills mest avgörande steget i Honduras försök att
frigöra sig från supermaktens politiska och ekonomiska grepp skedde i
augusti 2008. Då trädde landet in i den av Venezuela och Kuba grundade
organisationen ALBA, Bolivianska alternativet för vårt Amerika, vars
målsättning är att genom solidariskt samarbete lyfta länderna ur
fattigdom och underutveckling.

Medan Honduras överhet
protesterade högljutt fick Zelaya brett folkligt stöd. Inför 50000
åhörare från fackföreningar, bondeorganisationer, studenter,
ursprungsfolken samt vänsterpartiet Unificado Democrático,
undertecknade Zeleya avtalet om medlemskap i ALBA. ”Detta är en heroisk
handling av oberoende och vi behöver inte någons tillstånd för att
skriva under detta åtagande”, förklarade han.

Efter ALBA-inträdet har flera projekt startats för att minska fattigdomen och
öka den inhemska produktionen. Venezuela har lovat säkra
energitillförseln. Från Kuba importeras billiga mediciner Den tidigare
inledda alfabetiseringskampanjen har utökats med målet att utrota
analfabetismen till januari 2010.

Zelayas
center-vänsterregering, vilket är den beteckning han själv använder,
har mött ett allt starkare motstånd från överheten. Protesterna kommer
också från hans eget liberala parti. Förslaget om en
konstitutionsändring har samma orsak som konstitutions-reformerna i
Venezuela, Bolivia och Ecuador. Det existerande politiska systemet
omöjliggör en verklig förändring. Det går inte att på allvar bekämpa
fattigdomen och demokratisera landet med en konstitution som skrevs på
1980-talet under USA:s överinseende.

Kuppen är ett försök att åter göra Honduras till en bananrepublik.
 
PATRIK PAULOV
Proletären nr 27, 2009