Med de nazistiska våldsdåden i Malmö och Kärrtorp har de svenska nazisterna hamnat i fokus efter en lång tid i massmedial skugga. Med rätta påpekas kopplingarna till nazistpartiet Svobodas inträde i den ukrainska regeringen och det faktum att en av de gripna i Malmö nyligen är en av de svenska nazister som besökt åsiktsfränderna i Ukraina.
Därmed har tonläget skruvats upp, främst inom den antirasistiska vänstern. Det är bra att kampen mot rasismen tar sin plats. Inte minst är de breda folkliga manifestationerna efter både attacken
i Kärrtorp och nu i Malmö glädjande.
Men i ett uppskruvat tonläge finns faran att nyanserna försvinner. Rallarsvingarnas argumentationsteknik riskerar att pressa in verkligheten i förenklingarnas mallar så att vi tappar perspektiven på det som händer.
Så har kuppen i Ukraina kallats för en fascistisk statskupp. Det är att gå för långt. De politiska krafter som störtade presidenten Viktor Janukovitj är en brokig skara av västvänliga borgare och nazistiska organisationer som Svoboda och Högersektorn. Svobodas inträde i regeringen gör inte den nuvarande ukrainska regeringen fascistisk, men det visar på den öppenhet för de bruna krafterna som finns hos borgerligheten när intressena sammanfaller.
Sak samma med Carl Bildt. I den numera beryktade intervjun i Ekot hävdar inte Bildt att Svoboda är goda europeiska demokrater. Däremot försöker Bildt spela ovetandes om Svobodas åsikter och styrka. Det är givetvis skådespel från utrikesministern, som brukar skryta över hur välinformerad han är. Bildt är alltför slug för att öppet försvara nazister, men som realpolitiker kan han heller inte hugga sina allierade i ryggen. Då återstår att spela dum, något han gör med bravur.
Detta inte sagt som försvar för varken den ukrainska regeringen eller Carl Bildt, som vi båda önskar skulle försvinna från arenan så snabbt som möjligt.
Att de svenska nazisterna utgör ett hot mot enskilda individer visar den senaste tidens attacker. Om dessa är ett led i en upptrappning eller bara ett sätt för de små nazistgrupperna att få uppmärksamhet är för tidigt att säga. Men hotet från nazisterna ska inte göras större än vad det är. Som politisk kraft är det inte de hårdföra nazisterna som är farliga i Sverige.
I kampen mot nazismen gäller breda folkliga protester, det är så och endast så som nazisterna kan marginaliseras och tryckas tillbaka. Kommunistiska Partiet har aldrig varit en del av den vänster som ägnar sig åt gatustrider och våld riktat mot enskilda individer. Det spär på våldet samtidigt som det underblåser liberalernas prat om extremism, som ett sätt att bunta ihop de till höger om mittfåran med oss till vänster. De vill göra alla som inte är liberaler till extremister.
Pratet om extremism leder till en smygande acceptans av de blå-bruna krafterna. Sverigedemokraterna arbetar hårt på att foga in sig i extremismteorin. De vill vinna acceptans genom att framhäva sig som både antinazister och antikommunister.
Den smygande acceptansens tydligaste företrädare i vårt land är Per Gudmundson på Svenska Dagbladet. I måndagens ledare (10/3) spekulerar Gudmundson om att det är bättre att ta in partier som SD i regeringen än att ha dem som stödparti. Bakgrunden är givetvis att nästan en kvarts miljon människor som i förra valet röstade på moderaterna säger att de nu skulle lägga sin röst på SD.
Ukraina, Gudmundson och moderaternas rösttapp till SD är tre bevis på den blåbruna vågens klassmässiga och politiska hemvist. Och det är just här som ett revolutionärt arbetarparti måste sätta in kraften. Genom att enträget resa klasspolitiken.
Vi får inte drunkna i vår antirasism, och inte låta avskyn mot de nazistiska smågrupperna ta över. Vi måste givetvis vara raka och tydliga antirasister, men att som Stefan Löfven peka ut SD som det enda oppositionspartiet i riksdagen genom att erbjuda regeringssamarbete med alla andra partier leder bara till ytterligare framgångar för Jimmie Åkesson & Co.
Lika förödande är det att i det kommande EU-valet göra SD till ett rött skynke för att motivera folk att gå och rösta i bluffvalet. För varje gång någon säger ”gå och rösta och rösta på vad du vill, bara du inte röstar på SD”, så späs myten på om SD som oppositionsparti.
Den svenska borgerligheten, liksom sina likar i övriga Europa, satsar fortfarande helhjärtat på EU för att driva igenom sin folkfientliga politik. Kampen mot den blåbruna högern måste vara en del av kampen mot den EU-dikterade överklasspolitik som både Reinfeldt och Löfven står för. Först då kan en verklig arbetaropposition formuleras med utgångspunkt från de problem och den oro som många människor känner över tillståndet i landet.
