En väckarklocka med Stefan Löfvens röst som manar att det är dags att gå upp för framtiden byggs inte av snoozare. Detta är socialdemokraternas senaste utspel för att återta frågan om arbete, som moderaterna så fräckt stal inför valet 2006. Det blir allt svårare att skilja verkliga politiska utspel från humoristiska drifter.
Men skrattet fastnar i halsen. För vad är det som den löfvenska väckarklockan egentligen säger? För det första accepterar sossarna att det är latmasken i oss som orsakar arbetslösheten. Den sävliga norrländska dialekten döljer inte piskan i Lövfens hand.
För det andra berättar väckarklockan att vårt värde som människor uppstår genom att vi säljer vår förmåga att arbeta. Människovärde reduceras till marknadsvärde. Vi kan känna oss värdefulla först om vi hittar någon arbetsköpare som är beredd att berika sig på vår arbetskraft.
Löfven försöker gör en Reinfeldt. Moderaterna snodde den socialdemokratiska retoriken och fyllde den med högerns politiska innehåll. Nu tar sossarna högerns arbetslinje och kryddar den med socialdemokratiska floskler om värdighet och rättvisa. Pr-byrån räknar med att fackföreningsmannen Löfven ska lyckas torgföra det hela med trovärdighet.
Dagen innan den löfvenska väckarklockan presenterades släppte Röda korset en undersökning om de mänskliga konsekvenserna av fem års kris. Det är skrämmande läsning om vad den ekonomiska
krisen, massarbetslösheten och den nyliberala arbetslinjen har utsatt människor för.
I rapporten berättas om en 77-årig grekisk pensionär som sköt sig själv framför det grekiska parlamentet. Han såg det som ett mer värdigt sätt att avsluta sitt liv än att gräva efter mat i soptunnor eller bli en börda för sina barn. Självmordsfrekvensen i Grekland har ökat med 40 procent och bland grekiska kvinnor har den mer än fördubblats sen innan krisen inleddes.
Röda korset berättar även om ett italienskt par som när de ställdes inför en framtid utan jobb och pengar valde att gemensamt hänga sig i sitt garage.
I den europeiska union som skulle skapa arbete och välstånd åt alla är mer än 18 miljoner människor beroende av EU-finansierad mathjälp. 43 miljoner människor kan inte äta sig mätta och mer än 120 miljoner, eller en fjärdedel av befolkningen, lever i riskzonen för fattigdom.
Givetvis drabbas sjuka och arbetslösa hårdast. Antalet långtidsarbets-lösa i EU har mer än fördubblats sedan innan krisen. Men även de som har arbete tvingas ner i fattigdom. Nio procent av den arbetande befolkningen i EU lever under fattigdomsstrecket.
Detta gäller inte bara för EU-länder på konkursens brant. Utvecklingen är den samma i t.ex. Tyskland, som liksom Sverige hittills varit befriat från krisens värsta scenarier.
Tyskland har ännu inte råkat i recession och sysselsättningen är faktiskt högre nu än innan krisen. Trots detta utgörs nästan hälften av de nya jobben sedan 2008 av korttidsjobb. En fjärdedel av den arbetande befolkningen i Tyskland har låglönejobb. Antalet människor som inte klarar av att leva på sin lön ökar ständigt och är idag över 1,3 miljoner.
Så ser facit ut efter fem års kris. Röda korsets rapport är en betydligt viktigare väckarklocka än sossarnas pr-utspel. Om ett samhälles civilisationsgrad är direkt avläsbart i mängden människor som lämnas efter i diket, så är det illa ställt med den europeiska civilisationen. Man kan rent av med Gandhi säga att europeisk civilisation, ja det vore ingen dum idé.
Nu hör det till saken att krisen inte är någon naturkatastrof. Den är en skapelse av kapitalismen och den har målmedvetet använts av näringslivet och dess politiker för att pressa tillbaka arbetarklassen.
Kampen mot arbetslösheten och mot ett arbetsliv där fattigdom och osäkerhet blir allt större problem, kan inte föras på näringslivets villkor. Därför kan sossarnas och moderaternas dragkamp om vem som står för den styvaste arbetslinjen aldrig bli utgångspunkt för ett arbetarsvar på den nuvarande krisen.
Hela grundfrågan är nämligen felställd. Frågan handlar inte om hur Sverige ska ställas om och vilken typ av arbetskraft ska vi ha för att få ett konkurrenskraftigt näringsliv.
Istället måste frågan ställas vilken typ av näringsliv bör vi ha för att göra livet så bra som möjligt för alla människor i vårt land. ”Produktionen är till för människan, och inte tvärtom”, som den tyske socialisten Clara Zetkin påminde om för si så där 100 år sedan.
Ett givet svar på denna fråga är kravet på sex timmars arbetsdag. En generell sänkning av arbetstiden borde inte ens vara kontroversiellt i ett Sverige med över 400000 arbetslösa och med en produktivitet som har mer än tiodubblats sedan den nuvarande åttatimmarsdagen infördes 1919.
Att genomföra sextimmarsdagen beräknas kosta 90 miljarder. Det kan jämföras med de 270 miljarder kronor mer per år som kapitalet lägger beslag på i form av vinster idag jämfört med 1981.
Kommunisternas väckarklocka låter istället: ”Ta du och sov två timmar till, du behöver inte arbeta mer än sex timmar. Så kan du spara kraft för att ta kamp för en bättre framtid utan näringslivets parasiter.”
