Den gångna helgen såg massiva demonstrationer i Egypten, med krav på president Mohammed Mursis omedelbara avgång. Storleksordningen är svår att fastställa, men enligt en källa, som citeras av nyhetsbyrån Reuters, tog miljontals människor gatorna i besittning, vilket i så fall gör de nuvarande protesterna större än de som 2011 avsatte den tidigare presidenten Hosni Mubarak.
Situationen är dramatisk. Den medvetna delen av proteströrelsen, ledd av kampanjen Tamarrod (Rebell), gav på måndagen Mursi 24 timmar på sig att avgå, annars hotar Tamarrod med upptrappade protester och omfattande ”civil olydnad”. Samtidigt deklarerar militärledningen, som fortfarande sitter på våldets politiska makt, att ”oroligheterna” måste upphöra inom 48 timmar, annars tar militären över.
Militärledningen kryddar sitt ultimatum med fraser om att Mursi måste ”uppfylla folkets krav” och med löften om att krigsmakten inte har för avsikt att bli ”involverad i politik”, men bortom kryddoften är udden riktad mot proteströrelsen. Militären vill återställa ordningen och det förtroendefulla samarbete som kapitalismen mår bäst av. I det spelet är Mursi bara en lätt pjäs, som kan offras om det övergripande målet kräver det.
Mohammed Mursi och Muslimska brödraskapet representerar en gren av den egyptiska bourgeoisien, socialkonservativ i religiösa och moraliska frågor, men oreserverat nyliberal i ekonomiska, ungefär som Göran Hägglund och KD här i Sverige. Det är en kombination som inte svarat upp mot förhoppningarna i det egyptiska samhället. Må vara att brödraskapets muslimska moralism har starkt stöd i befolkningen, inte minst på landsbygden, men det var inte himmelska frågor som drev proteströrelsen mot Mubarak, utan människors önskan om ett bättre liv här på jorden.
Mot denna önskan har nyliberalismen utgjort en effektiv spärr. Under sitt första (och kanske sista) år som president har Mursi lydigt administrerat Internationella valutafondens åtstramningsprogram för Egypten, som gäller som villkor för nya nödlån. Politiken har gett fördubblade bensinpriser, höjda skatter och minskade sociala subventioner. Jordelivet har blivit svårare för de allra flesta egyptier, inte bättre.
Till detta kommer privatiseringar, antifackliga lagar, fortsatt korruption och ett förhållande till USA som är direkt stötande för de panarabiska krafter som ännu är verksamma i Egypten. Att Mursi nyligen bröt förbindelserna med Syrien, samtidigt som han friktionsfritt upprätthåller dem med Israel, ses av många som en ren provokation.
Givetvis finns också en religiös dimension i den nuvarande kraftmätningen, där Mursis muslimska moralism möter motstånd från en sekulär medelklass i städerna. Men avgörande för proteströrelsens bredd och kraft är politisk; är att Mursi och hans regering inte lyft ett finger för att infria löftena från 2011 eller för att förbättra villkoren för de breda folklagren.
Kampanjen Tamarrod startade i maj och hade som mål att samla in minst 15 miljoner namnunderskrifter för att kräva Mursis avgång. Inför 30 juni, som är årsdagen av Mursis tillträde som president, redovisade Tamarrod 17 miljoner namn-underskrifter, vilket är 4 miljoner fler än de röster Mursi fick när han valdes. Kanske är redovisningen överdriven, men likafullt visar kampanjen på det opinionsskifte som skett. Efter bara ett år har Mursis popularitet dalat dramatiskt och i opinionsmätningarna får han nu mindre än 30 procent av rösterna. Det är inget obetydligt stöd, men det svarar inte mot den egyptiska bourgeoisiens behov av ordning och nationell samling.
Som alla borgerliga politiker hävdar Mursi att han är legitim för att han är vald; mellan valen skall folket bara hålla käft och godta den politik som pådyvlas det, oavsett om den svarar mot de löften som utfärdades innan valet. Som tur är accepterar inte det egyptiska folket en så inskränkt syn på demokrati. Mursi har svikit de förhoppningar som Mubaraks fall väckte och han får nu stå till svars för sveket, om inte i parlamentet, där en skräddarsydd konstitution gav islamisterna majoritet, utan i gatans parlament, där folket kan föra sin egen talan.
Som det nu är styr Mursi med en bred folkmajoritet emot sig. Det gör kravet på hans avgång legitimt.
På tisdagen möttes Mohammed Mursi och militärledningen i fruktlösa förhandlingar. Mursi vägrar att avgå eller att ens lämna ifrån sig en gnutta makt, vilket lär leda till fortsatta och upptrappade protester. Militären svarade med ett uttalande på Facebook, där man svär att ”försvara Egyptens folk mot terrorister, radikaler och dårar”.
Vad det hela slutar återstår att se, men för varje dag av fortsatta oroligheter kommer ett militärt ingripande närmare. En militärkupp behöver inte bli blodig, som i Chile 1973, vilket visas av det militära ingripandet 2011. Sedan Gamal Abdel Nassers dagar spelar militären i Egypten en mer samlande roll. Men att se militärledningen som bundsförvanter, som delar av proteströrelsen, är att inte se det övergripande intresset. Militären kan offra Mursi – men bara för att upprätthålla den bestående, kapitalistiska ordningen. Vet för all del att den ledande generalen Abdel Fattah al-Sissi är utbildad i USA och att han i fjol uttryckte sitt ”orubbliga stöd till Egyptens militära relationer med USA”.
En progressiv utveckling i Egypten kräver ett brott med nyliberalismen och den imperialistiska underordning som upprätthålls av Internationella valutafonden och andra imperialistiska organ. Ett sådant brott uppnås inte via militärkupper.
Men förhoppningsvis driver den folkliga rörelsen sin kamp vidare också om och när Mursi tvingas bort. Det är den folkliga kampen, klasskampen, som gett och ger Egypten hopp om en bättre framtid.
