Den kapitalistiska krisens andra våg sveper nu över Sverige. I september varslades 7.329 anställda om uppsägning, en ökning med 60 procent jämfört med samma månad förra året. Hittills i år har 50.000 anställda fått besked om att de inte längre är önskvärda.
En orsak är eurokrisen och dess barbariska nedskärningar, som minskat markandsutrymmet för svensk exportindustri. Detta bör noteras.
Anders Borg får nu sin egen medicin nerkörd i halsen. Det gick inte att sätta strypsnara på ekonomierna i södra Europa utan återverkningar också i länder som Sverige. Den nyliberala medicinen har istället drivit fram regelrätt depression i länder som Grekland och Spanien och recession i hela Europa.
För Sveriges del skall sägas att eurokrisen inte är enda orsak till varsel-vågen. Också regeringens politik spelar roll, som i byggsektorn, som går på sparlåga trots en skriande brist på bostäder, och i offentlig sektor, där allt lägre budgettak ger nya sparpaket och personalreduceringar, för de kommande åren beräknade till 9.000 anställda.
Betänk detta! I ett läge då industrivarslen står som spön i backen budgeterar regeringen för färre anställda också inom den redan underbemannade välfärden och har på köpet mage att kalla det ”jobbpolitik”.
Sist men inte minst driver den kapitalistiska vinstjakten fram varsel, som när Volvo lägger ner bussproduktionen i Säffle och flyttar jobben till Polen, där lönerna är lägre, eller som när Scan skär ner i Kristianstad för att vinsten kräver ”personalreducerande effektivisering”, dvs ökad utsugning.
Orsakerna är många, men ur arbetarsynpunkt måste slutsatsen vara densamma: Det gäller att slå vakt om jobben, att kämpa för jobben. Varje förlorat jobb betyder ytterligare en kamrat i en redan tröstlöst lång arbetslöshetskö, med usel ersättning och med risk för att hamna i den förnedrande Fas 3.
Detta är lätt sagt och lätt för de flesta att omfatta. Givetvis skall vi slåss för jobben. Men hur skall det gå till? Vad har vi att sätta emot de arbetsköpare som betraktar arbetare som slit och släng-varor, att göra sig av med när det passar dem, utan hänsyn till annat än vinstmarginaler och budgetramar?
I det långa perspektivet kan man svara att vi måste göra oss av med dessa arbetsköpare, att vi måste inrätta ett ekonomiskt system som styrs av andra mål än största möjliga vinst och där samhället garanterar alla medborgare rätten till ett arbete. Men ett sådant svar hjälper inte alla dem som just nu varslas om uppsägning. Så vad göra i nuet?
Svaret är dessvärre inte enkelt. Men låt oss ändå peka på några hållpunkter.
Arbetare måste för de första uppträda kollektivt och tillsammans, en för alla och alla för en. Att förlita sig på företagets goda vilja och försäkringar om att direktionens åtgärder är de enda möjliga och för framtiden bästa, som de fackliga organisationerna regelmässigt gör, är att ge upp på förhand.
Vi begär inte det som för stunden upplevs som omöjligt, frågan står inte mellan strejk eller ingenting. Det finns många sätt att uppträda kollektivt på. Det går att kräva att facket kallar till möten och demonstrationer och att göra det själva, om facket nekar; det går att anta protestuttalanden och formulera arbetarkrav; det går att säga nej till taktökningar, både i ord och handling; det går att säga nej till att fasta anställningar ersätts med tillfälliga.
En sak är i alla fall säker: Det är först när arbetare sluter sig samman kring gemensamma krav som de har minsta chans att rädda så mycket som ett enda jobb.
Kampen för jobben kan sedan inte begränsas till den enskilda arbets-platsen och det egna företaget. Den måste också göras politisk. Vilket ansvar har staten för jobben? Om nu inte kapitalet anser det lönsamt nog att driva en verksamhet vidare är det kanske läge för staten att ta över? För att verksamheten är lönsam på andra sätt – för samhället och inte minst för dem som arbetar inom den.
Politiseringen innefattar givetvis krav på en jobbpolitik värd namnet. Att göda kapitalet genom sänkt bolagsskatt räddar inte ett enda jobb, bara företagens vinstmarginaler.
I krisen är personalminskningar i offentlig sektor rent förödande; de spär på arbetslösheten och fördjupar krisen. En jobbpolitik värd namnet gör tvärtom, den expanderar offentlig sektor i krisen, där fler anställda så väl behövs, för att hålla arbetslösheten nere; den använder statens finansiella resurser till att bygga bort bostadsbristen.
Marknadsfundamentalisternas eviga tjat om att de nya jobben måste komma i den privata sektorn är ett bedrägeri. Stat och kommun kan både rädda jobb, genom att stoppa nedskärningarna, och skapa nya jobb, genom offentliga investeringar.
Avslutningsvis vill vi slå ett slag för en generell arbetstidsförkortning. Varför skall några slita sig halvt fördärvade i ett allt mer hektiskt arbetsliv när alltfler samtidigt hänvisas till arbetslöshet? Det är orimligt och onödigt, då produktivitetsökningen i svensk ekonomi med råge lämnar utrymmen för en sänkning av arbetstiderna till 6 timmar om dagen.
Det är ett arbetarkrav att resa på alla arbetsplatser i hela Sverige: Lagstifta om 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön – det ger arbete åt fler och ett bättre liv för alla.
