Den svenska bostadspolitiken har fullständigt havererat. Det byggs på tok för lite och det byggs inte i förhållande till de behov som finns. Ett aktuellt exempel är studentbostäder. Förra året färdigställdes endast
134 studentbostäder. I hela Sverige! I en tid då politiker av alla kulörer talar om det nya kunskapssamhället!

Det innebär att nya studenter nu får bo på madrasser i gymnastiksalar och källare eller som tillfälligt inhysta hos kompisar eller släktningar, till skada för de studier som sägs vara allas vår framtid.

Men studentbostäderna är bara ett uttryck för haveriet. Enligt Boverket kommer det i år att färdigställas 22.500 nya bostäder i Sverige, vilket inte är ens hälften av det beräknade behovet. Så har det sett ut i tjugo år, med små variationer, vilket gör att det ackumulerade underskottet nu passerat 400.000 bostäder.

Till den alltmer akuta bostadsbristen, inte minst för ungdomar, kommer förfallet i det befintliga bostadsbeståndet, inte minst i de områden som byggdes under miljonprogrammet på 1960- och 70-talen. Årtionden
av försummat underhåll är på god väg att förvandla en hel del av dessa lägenheter till mögliga råtthål.

I Expressen (28/8) skyller kapitalisten Roger Akelius förfallet på politiker, regelverk och Hyresgästföreningen, i nämnd ordning. Akelius recept är att lämna över hela bostadspolitiken till kapitalisterna, så skall allt lösa sig i ett huj.

Mycket skall man höra innan öronen trillar av! Inte för att vi har mycket till övers för ansvariga bostadspolitiker, men att ersätta dem med kapitalister som Akelius är att sätta bocken som trädgårdsmästare.

Vad är det som hänt i bostadspolitiken? Jo, sedan början av 1990-talet, då Socialdemokraterna och Folkpartiet finansierade sänkta skatter för de rika med sänkta bostadssubventioner, så har marknaden fullständigt tagit över ansvaret för bostadsförsörjningen. Men då handlar det inte bara om herrar som Akelius, Wallenstam med flera, utan också om de allmännyttiga bostadsföretagen, som numera enlig lag skall drivas efter marknadsmässiga principer och åläggas marknadsmässiga avkastningskrav.

Den sociala bostadspolitiken är död och begraven; är faktiskt avrättad av dem som en gång byggde upp den.

Marknadsaktörerna drivs bara av vinstintresset. Därför bygger man mest och helst för de penningstarka, hellre bostadsrätter än hyresrätter och hellre stora lägenheter än små. De verkliga behoven är i marknadssammanhanget inte intressant. Det är betalningsförmågan som räknas.

Marknadsanarkin får till delar oönskade följder, som när JM nu måste rabattera nybyggda bostadsrätter för att få dem sålda. Men hellre det än att bygga för hyresgäster som kanske släpar efter med hyran.

De kommunala bostadsbolagen har sedan 1990-talet sålt ut en fjärdedel av sitt bostadsbestånd, framförallt till olika typer av riskkapitalister, som snabbt sålt dem vidare till god förtjänst. Ett redan försummat underhåll har som regel blivit ännu sämre genom dessa försäljningar. Riskkapitalisterna har bara varit intresserade av snabba vinster, inte av långsiktigt ägande.

Nu står vi inför en brytpunkt, då miljonprogrammets fastigheter är i skriande behov av upprustning. Då köper privata fastighetsbolag, som Stena Fastigheter, upp hus i attraktiva miljonområden, som i Högsbohöjd i Göteborg. Fastigheterna renoveras och sedan kan Stena höja hyrorna med upp till 60 procent, i enlighet med Mats Odells lag från 2010, som tillåter marknadshyror.

Så byter Stena ut hyresgästerna i hela områden. Arbetslösa, låginkomsttagare och sjuka får flytta och in kommer de betalningsstarka. Med säkra inbetalningar på Stenas konto.

Följden blir en alltmer segregerad bostadssituation. De rika klarar sig utmärkt och de med fasta och säkra jobb klarar sig hyggligt, allt enligt den kapitalistiska principen om kontant betalning. Medan de som har det svårt ekonomiskt får hålla till god med förfallet i områden som är inte är lönsamma att renovera.

Situationen är faktiskt kusligt lik den på 1930-talet, då bostadsstandarden i Sverige var sämst i hela Europa. Då konstaterade socialdemokraten Gunnar Myrdal att ett marknadsstyrt byggande inte kan lösa arbetarnas bostadsfråga, vilket var sant och visst. Det gav efterhand den sociala bostadspolitiken, där stat och kommun tog ansvar för bostadsförsörjningen.

Men det är lika sant och visst idag. Den regerande marknaden vare sig kan eller vill lösa de mindre bemedlades bostadsfråga. Därför är bostadsnöden på väg tillbaka.

I debatten kivas bostadsminister Stefan Attefall (KD) och Veronica Palm (S) om vad som bör göras, med Attefall som marknadsfundamentalist. Men skillnaden är hårfin. Palm vill inte bryta marknadens allmakt, bara förse herrar som Roger Akelius med en extra byggbonus.

Så ynkliga plåster duger inte. Arbetarkravet måste vara att den sociala bostadspolitiken återupprättas. Stat och kommun måste ta ansvar för allas rätt till en bra bostad.