Krisen rullar på i allt snabbare takt och ännu utan synbar botten. Så blev januari ännu en svart varselmånad med över 17000 varslade om uppsägning, den största varselsiffran för helgmånaden januari sedan Arbetsförmedlingen började föra denna typ statistik.

I förra veckan skrev Konjunkturinstitutet också ner tillväxtprognosen för 2009. För fjärde gången på lika många månader. Nu spås att Sveriges ekonomi kommer att krympa med 1,5 procent i år, framförallt på grund av det nattsvarta läget för exportindustrin, där orderläget är det sämsta på 60 år.

Det är en underdrift att säga att situationen är allvarlig. Men närmare hundratusen varslade och med tiotusentals visstidsanställda redan uppsagda, så står Sverige inför en av de värsta arbetslöshetskriserna någonsin, kanske värre än den i mitten på 1990-talet och i vart fall och förskräckande nog med potential att bli mer långvarig.
 
Ändå gör regeringen ingenting för att rida spärr mot jobbslakten. I tisdags lovade visserligen finansminister Borg och finansmarknadsminister Odell att pumpa in ytterligare 50 miljarder kronor i banksystemet. Men bankstödet har inte ett skvatt med jobbpolitik att göra. Eftersom det enda och uttalade syftet är att rädda banker och storföretag undan konkurs. Ägarna skall räddas ur krisen. Medan inget görs för att rädda jobben.

Regeringens liknöjda passivitet förvärrar situationen. Men än allvarligare är arbetarrörelsens passivitet. Utan motstånd, utan krav på och mobilisering för en politik som sätter jobb och välfärd i centrum, så kommer högerregeringen att använda krisen för att radera ut allt det arbetarrörelsen kämpat för och byggt upp.

Denna arbetarpassivitet skiljer Sverige från andra länder. På Island har en vredgad folkopinion avsatt regeringen. I Frankrike strejkade i förra veckan över en miljon anställda mot högerregeringens krispolitik. Över hela Europa drar protesterna fram, från Lettland i öster till Spanien i väster och från Grekland i söder, men inte till Sverige i norr. Här sitter arbetarrörelsens föregivna ledning krampaktigt stilla i den båt som man sedan länge delat  med arbetsköparna, paralyserad av föreställningen om att minsta rörelse leder till katastrof. Trots att katastrofen redan är här.

På den fackliga nivån står Olle Ludvigsson på Volvo i Göteborg för den enda synliga handlings-kraften. På det rent personliga planet. Ludvigsson har tagit på sig flytvästen och står beredd att lämna det sjunkande Volvo. För att simma till EU och en trygg reträttplats som EU-parlamentariker.

Vi förstår de volvoarbetare som blir förtjusta över tanken på att bli av med denne företagsfjäskande pajas till fackföreningsman. Men ändå representerar Ludvigssons avhopp den fackliga rörelsens kollaps i krisen. Ludvigsson räddar sig själv. Men han har inte lagt två strån i kors för att försvara jobben på Volvo. När medlemmarna behöver facket, så finns det inte.

I den politiska debatten är Wanja Lundby-Wedin lika frånvarande som Olle Ludvigsson på Volvo. Krispolitiken överlämnar LO istället till nye chefsekonomen Lena Westerlund, som om kampen mot krisen handlar om en akademisk disputation.

Lena Westerlunds förslag är alls inte oävna. Så vill hon ha till stånd ett statligt stimulanspaket om 50 miljarder kronor, innefattande ett tillfälligt permitteringsstöd i industrin och kraftigt höjda statsbidrag till kommunerna. Man kan invända mot detaljer och man kan framförallt förorda mer, men det är i alla fall ett förslag i rätt riktning.

Men alltihop faller på genomförandet. För vem skall sjösätta Westerlunds stimulans- paket? Inte högerregeringen, naturligtvis, den är fullt upptagen med att rädda banker och aktieägare. Och inte LO-medlemmarna, som LO inte gör något för att mobilisera. Men inte Mona Sahlin, som gjort principsak av att upprätthålla den budgetbalans som krisen redan gjort slarvsylta av.

Om detta bör det inte råda någon illusion. Sossarnas stimulanspolitik är bara tugg så länge som Mona Sahlin inte gör rent hus med de nyliberala budgetreglerna. Budgetbalansen kan fara och flyga. Det är nya jobb som behövs. Men istället för att göra rent hus med nyliberalismen, så lockar Sahlin in Lars Ohly i det nyliberala huset. Det är i sanning bedrövligt.

Kommunistiska Partiet förespråkar en krispolitik på två ben:

•För det första säger vi nej till avskedanden. Kräv förkortade arbetstider, permitteringslöner, avtalspensioner, vidareutbildningar, kräv vad som helst, men gå inte med på uppsägningar. De är bara aktieägarna som tjänar på arbetslöshet.

•För det andra förespråkar vi kraftfull stimulans av offentlig konsumtion. Det finns stora       behov i såväl välfärdsektorn som bostadssektorn, som bör tillfredställas genom ökade statsbidrag till kommunerna och genom ett statligt bostadsbyggnadsprogram. Att tillåta uppsägningar i kommuner och landsting mitt i en djup industrikris betraktar vi som i det närmaste kriminellt.

Om finansieringen inte täcks av höjda skatter för de rika, så förordar vi upplåning. Hellre budgetunderskott än massarbetslöshet.

•Vi är också för höjda ersättningar till arbetslösa, sjuka och pensionärer. Att dra in köpkraft i krisen är att förvärra den.
Men också för oss är genomförandet A och O. Vi hyser inga illusioner om egen regeringsmakt, inte ännu. Lika lite som vi hyser   illusioner om Fredriks Reinfeldts eller Mona Sahlins goda vilja. Men vi hyser förtroende för kraften i arbetaropinionen, om den bara mobiliseras för egna krav, som på Island och i Frankrike.

Detta är vår och alla arbetares utmaning. Vi måste ta oss ur det nuvarande chocktillståndet för att tillsammans slåss för rätten till arbete och välfärd. Det är en stor utmaning, men den är nödvändig   att anta. Utan kamp får arbetarklassen betala hela priset för krisen.   

3 februari 2009
Proletären nr 6