Så har Ford tillkännagivit avsikten att sälja Volvo PV, vilket genast satt fart på diskussionen om vem som kan tänkas ta över. Det talas om AB Volvo och Renault, men i dagens krisläge framstår inte ett privat övertagande som realistiskt, varför tanken på att staten måste ta över framförs från allt fler håll, som nu senast av Mona Sahlin.

Men bara som en tillfällig lösning. Staten skall rädda Volvo ur den akuta krisen för att sedan sälja vidare till en hugad privat spekulant. Enligt det liberala axiomet att staten inte skall äga och driva företag.

Detta är befängt. Man kan säga mycket om statens sätt att driva sina företag, som om Vattenfalls kolkraftsäventyr i Tyskland, men i jämförelse med Ford, som utifrån kortsiktiga profitintressen drivit Volvo till ruinens brant, så framstår staten som en närmast exemplarisk ägare och de statliga företagen som ytterligt välskötta.

Näringsminister Olofsson och regeringen är så här långt mer liberalt ståndaktiga. Olofsson vill inte ens se en statlig övergångslösning, med argumentet att om en privat ägare inte kan sälja de bilar som Volvo producerar, så kan inte staten göra det.

Det är lika korkat som vanligt. Naturligtvis skulle ett statligt övertagande syfta till att ta tillvara den tekniska kompetens och den produktionskapacitet som Volvo besitter för att på sikt lägga om produktionen i mer hållbar riktning, inte till att köra  vidare i Fords bensinslukande återvändsgränd.

Maud Olofsson förfasar sig över erfarenheterna från varvskrisen, som sägs bevisa att staten utgör en särdeles olämplig ägare, ivrigt sufflerad av kommunalrådet i Göteborg, Göran Johansson, som när det begav sig bejakade varvsslakten för att istället framhålla det nu lika krisdrabbade Volvo som framtidsmelodi.

Nu är varvskrisen en synnerligen dålig parallell. Eftersom den dåvarande borgarregeringen inte hade minsta ambition att rädda varven eller ens ett enda varv,  när staten tog över, utan hela syftet var att lägga ner varvsindustrin. AB Svenska Varv var ett sätt att hantera nedläggningen på ett någotsånär acceptabelt sätt och att därvid föra över nedläggningskostnaderna på staten.

Till skillnad från i till exempel Danmark, Norge och Finland, där de statliga ambitionerna var större och där varvsindustrin därför överlevde, sedan många år som en välmående bransch.

Volvo PV framställs som ett konkursbo och just nu är Volvo PV utan tvekan ett konkursbo, inte minst till följd av den vanskötsel som Ford bestått företaget med. Men Ford har sannerligen inte gått lottlös ur det köp som genomfördes 1999 och som då hälsades med applåder av alla och envar, som en långsiktig lösning.

Under åren 2000 till 2005 redovisade Volvo PV en sammanlagd vinst på 33,5 miljarder kronor, detta efter sk finansiella poster, det vill säga efter det att Ford fört över en del av vinsten till moderbolaget. Hur mycket detta finansiella fiffel kostat Volvo finns inte redovisat, men på goda grunder kan man anta att Ford med råge plockat hem köpesumman om 50 miljarder kronor och att ”konkursboet” därför varit en bra affär för Fords aktieägare.

För vår del anser vi att Volvo bör förstatligas, inte som någon slags övergångslösning, utan för gott. Bilindustrin är något av Sveriges industriella kärna, varvid bara förblindade liberaler och LO-ekonomer kan hävda att detta är en industrigren som vi lika väl kan vara utan.

Men givetvis skall staten inte driva Volvo på samma kortsiktiga och profithungriga sätt som Ford. Istället bör den tekniska kompetensen och produktionskapaciteten utnyttjas till långsiktiga satsningar på att utveckla miljövänliga bilar och transportsystem.

En sådan omläggning kräver finansiella muskler, vilket staten bevisligen har. Kan Anders Borg pumpa in 1500 miljarder kronor i banksystemet, så kan han och regeringen sörja för Volvos och Saabs överlevnad. Som statliga företag. För givetvis gäller resonemanget om Volvo också Saab Automobil.

Vi anser vidare att staten på sin höjd bör bjuda Ford en symbolisk summa för Volvo PV. Om Ford tillbakavisar erbjudandet, så förespråkar vi en konfiskatorisk nationalisering. Med hänvisning till det nationella intresset och till att Ford gravt misskött sitt ägaransvar.

Går det att tvångsmässigt nationalisera misskötta banker, som Carnegie, så går det att konfiskera misskötta bilföretag.

Som första ägaråtgärd bör staten sedan dra tillbaka alla varsel. Vi  säger inte att personalstyrkan på Volvo PV över tid kan upprätthållas  på samma nivå som nu, men skall kompetens och produktionskapacitet behållas, så bör personalnedskärningar ske via naturlig avgång och avtalspensioner. Övrig övertalighet åtgärdas lämpligen via utbildningssatsningar, kortare arbetstid och en mänskligare arbetstakt. 

Det kommer att kosta en del. Men arbetslösheten kostar mer i en situation då kapitalismen befinner sig i djup kris. För staten blir det billigare att satsa på de jobb som finns och som kan generera utveckling på sikt. Vilket är en av de stora fördelarna med statligt ägande.

Alltså. Förstatliga Volvo – för gott!