Krigsmullret har lagt sig i Georgien. Men inte i Sverige. Här hemma gör istället bombhögern vad den kan för att gjuta liv i den traditionella rysskräcken. Och med den tanken på ett svenskt Nato-medlemskap.

Mot det stora, stygga Ryssland måste Sverige söka skydd i det ännu större, men ack så snälla Nato, heter det från såväl liberala ledarsidor som från diverse säkerhetspolitiska experter.

Det hela är till alla delar absurt.

Man kan naturligtvis diskutera den ryska krigsinsatsen i Georgien. Tog Ryssland till med större kraft än vad situationen krävde? Men man kan inte hävda att insatsen utgör ett bevis för en återuppstånden rysk aggressivitet. Det var Georgien som angrep Sydossetien och som därmed angrep de ryska fredsstyrkor som med FN-godkännande varit placerade i Sydossetien sedan 1993. Självklart måste Ryssland reagera på ett sådant angrepp.

Det mest absurda är ändå bilden av Nato som fredens och säkerhetens trygga famn. När det förhåller sig precis tvärtom, när Nato, och där bakom USA, utgör det främsta hotet mot fred och stabilitet i världen.

Nato framställs som en försvarsallians. Vilket är totalt förljuget. Låt gå för att det fanns ett försvarsmässigt moment under det kalla kriget, då Nato stod mot Warszawapakten (även om Nato hela tiden utgjorde den aggressiva parten). Men efter Sovjetunionens upplösning och Warszawapaktens hädanfärd finns inte längre den fiende som Nato skulle försvara västra Europa mot. Vilket givetvis borde ha lett till att organisationen upplöstes. Det behövs ingen militär organisation till försvar mot en fiende som inte finns.

Detta utgjorde en strålande möjlighet i början på 1990-talet. Men lite god vilja hade det då varit möjligt att inleda förhandlingar om en total kärnvapennedrustning.
 
Men USA ville annorlunda. Istället för att upplösa Nato, så omdefinierades Natos roll och framförallt Natos operationsområde. Natos skulle inte längre vara en nordatlantisk, utan en global militärmakt. Med uppgift att säkra imperialismens intressen varhelst de hotas.

”Budskapet jag vill lämna är att det inte finns en nation på jordens yta som vi inte kan komma åt”, som Nato-generalen John J Sheehan uttryckte det efter ett krigsspel i Kazakstan 1997.

På den vägen är det. Under 40 år deltog Nato inte i ett enda krig, förutom  i det kalla. Men under de senaste tio åren har Nato varit en aktiv part i de folkrättsvidriga krigen mot såväl Jugoslavien som Afghanistan. Nato har utvecklats till en aggressiv krigsallians; till ett oförblommerat redskap för USA-imperialismens globala intressen.

Utvecklingen i Kaukasus måste naturligtvis sättas in i detta perspektiv. Ryssland har starkt motsatt sig Georgiens tilltänkta medlemskap i Nato. För att man ser Natos expansion i fd sovjetrepubliker som ett säkerhetspolitiskt hot. På goda grunder. Vem vill ha en aggressiv krigsallians in på knutarna?

Men likväl håller USA dörren öppen för Georgien och dess extremistiske president Michail Saakasjvili. Nato-inträdet är kirrat bara Saakasjvili tar kontrollen över hela Georgiens territorium, inklusive de båda utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien. Vilket är  att mycket medvetet skapa spänningar i en instabil region. USA leker med elden.

Sak samma i Östersjöregionen. Minns spektaklet kring den rysk-tyska oljeledningen på Östersjöns botten. Hur diverse liberaler närmast fick fnatt över det säkerhetspolitiska hot som denna ledning påstås utgöra för Sverige.

Men när USA sluter avtal med Polen om utplacering av en robotsköld på polskt territorium, så får samma liberaler fnatt över att Ryssland har mage att protestera. Sverige har rätt att hävda säkerhetspolitiska intressen. Men inte Ryssland. Tala om dubbelmoral.

Nu har regeringen Reinfeldt beslutat ställa in ett planerat militärt utbyte med Ryssland. Som en protest mot Rysslands agerande i Georgien, som sägs utgöra ett hot mot Sverige som ett litet land i Rysslands närområde. Med en enig utrikesnämnd bakom sig.

Men om det provokativa avtalet mellan USA och Polen säger vare sig regering eller utrikesnämnd ett knyst. Trots att avtalet de facto destabiliserar den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen.

I detta läge gapar bombhögern om att Sverige måste gå med i Nato. Vilket som sagt är en absurditet. I en situation då Nato och USA driver en ytterst provokativ politik, inte bara mot Ryssland utan också mot den muslimska världen, så skulle ett Nato-medlemskap göra Sverige till en fullständig del av denna politik. Vilket sannerligen inte skulle gagna vare sig freden eller svenska folkets säkerhet. Ett medlemskap i Nato ökar tvärtom risken för att Sverige blir indraget i USA:s krig och därmed en måltavla för de som drabbas av dessa krig.

Alla fredsälskande människor måste kräva en politik i rakt motsatt riktning. I stället för att gå med i Nato, så bör Sverige återupprätta en strikt neutralitetspolitik. Genom att lämna Nato-arrangemanget Partnerskap för fred, PFP, och genom att säga upp allt övrigt samarbete med Nato, inklusive Sveriges medverkan i kolonialkriget i Afghanistan.

Det är vare sig Nato-medlemskap eller upprustning som behövs. Utan en politik som värnar freden. Mot krigets krafter.   

19 augusti 2008
Proletären 34