Visst är det bedrövligt. Överheten i detta land gör allt för att runka upp 6 juni till den nationaldag Sverige aldrig har haft. För att låtsas en nationell självständighet som inte längre finns. Varvid EU saluterar nationaldagsfirandet genom att placera riksdagen i utvisningsbåset. Folkhälsominister

Maria Larsson himlar med ögonen och säger att den svenska alkoholpolitiken minsann ligger fast. Hon borde skämmas i sin nakenhet. För i EU-Sverige är det vare sig Maria Larsson eller riksdagen som beslutar om alkoholpolitiken. Det gör EU-domstolen. Den svenska alkoholpolitiken är en illusion. Självständigheten är en illusion.  

Leve kungen och fosterlandet!

Visst är det bedrövligt. Inför EU-folkomröstningen 1994 lovade jasidan unisont och på heder och samvete att om det är något som är heligt vid ett inträde, så är det alkoholpolitiken, detta för att lugna den partiöverskridande nykterhetslobbyn. Konststycket lyckades. Riksdagens nykterhetsvänner lät sig berusas av påståenden om säkerställda undantag i de svenska medlemskapsfördraget och med det beskedet i näven förvandlade de sig själva till aningslösa lobbyister för alkoholkapitalet.

Så gick det som det gick. De påstådda undantagen visade sig vara skrivna i sprit. Först rök importmonopolet. Som gav korruptionshärvan i Systembolaget. Sedan rök införselreglerna. Som gav fullastade minibussar i skytteltrafik över Öresund och en svartförsäljning som Sverige aldrig tidigare sett maken till. Sedan rök reklamförbudet. Vilket gör att minsta barn numera kan se njutningsfulla whiskydrickare på TV. En gudabenådad dryck! 

Nu ryker förbudet mot privatimport. Enligt EU-domstolen strider detta förbud mot den fria rörlighet som inom EU är Alf Svenssons motsvarighet till gud. Vad hjälper då skenheliga hänvisningar till folkhälsan. I EU skall du inte ha några andra gudar jämte den fria rörligheten. Att hänvisa till folkhälsan är en hädelse.

EU-vännerna försöker tona ner betydelsen av EU-domstolens beslut. Må vara att den begivne nu kan beställa sitt drick över nätet och få lådorna levererade till ytterdörren. Men skatten skall minsann betalas i Sverige! Vilket påstås göra privatimporten olönsam.

Tro det den som vill. Tro att hundratusentals privatimportörer lydigt skall fylla i blanketter som ännu inte finns för att sedan skicka in utskriven skatt till en fogde som inte har minsta möjlighet att kontrollera vem som importerar och hur mycket. Inte för att vi tror att svenska folket har skattefusket i generna. Men att privatimportörerna självmant och utan prut skall skicka in den skatt som de flesta av dem anser alldeles för hög, är ända att hoppas på det omöjliga.

En spik till, alltså. Inte den sista, än lever försäljningsmonopolet, men likväl en spik. Konsekvenserna är inte alldeles lätta att överskåda, men i vanlig ordning kräver bryggerinäringen genast sänkt skatt på öl och alkoholutredaren Kent Härstedt dammar av sitt njuggt mottagna förslag om sänkt skatt på sprit.

Maria Larsson må himla bäst hon gitter, men att beslutet att häva förbudet mot       privatimport kommer att pressa alkoholskatterna nedåt råder det knappast någon tvekan om. Vilket är själva syftet. Enligt EU utgör Sverige en underkonsumerande alkoholmarknad. Vilket skall åtgärdas via sänkta priser och ökad tillgänglighet.

För normalkonsumenten kan sänkta priser synas tilltalande. Varför skall fredagspåsen eller den enstaka ölen på krogen behöva kosta skjortan? De flesta lär behålla kontrollen över sitt drickande även om priserna sänks. Men inte alla. Vilket är det avgörande. Att hålla nere konsumtionen, om så med höga priser, är en solidaritetsfråga.

Alla undersökningar visar att sänkta priser och ökad tillgänglighet ökar alkoholkonsumtionen. Med ökade alkoholskador som följd och därmed med ökade sjukvårdskostnader och fler alkoholrelaterade brott, som rattfylleri och kvinnomisshandel. Det sofistikerade drickandet på kontinenten är en myt. Inget land i Europa har så många alkoholister som Frankrike.

Sverige bär syn för sägen. Sedan alkoholpolitikens kollaps i och med EU-inträdet har alkoholkonsumtionen i Sverige ökat från 6,4 till 10,5 liter ren alkohol per person år. Det är fortfarande en bit kvar till Frankrikes, Tysklands och Danmarks nivå, men om ökningen fortsätter i samma rasande takt lär vi vara där om några få år. Till glädje för alkoholkapitalet.

Detta är en klassfråga. Överklassens drinkare kan leva i permanent salongsberusning och kan när det behövs ta igen sig på lyxiga behandlingshem. Medan den supande arbetaren löper överhängande risk att slås ut i alkoholismens förnedring, oduglig inte bara för sig och sin familj, utan också för sin klass.

Därför har arbetarrörelsen alltid förespråkat en restriktiv alkoholpolitik. Svensk        arbetarrörelse föddes rentav i kampen mot ”brännvinseländet”. För att en nedsupen   arbetarklass aldrig kan bli en klass för sig.

Vi kommunister är inga vänner avhöga alkoholskatterna. De är klassorättvisa. Men det viktigaste klassintresset är att hålla nere konsumtionen. Varvid orättvisa skatter är bättre än inga verktyg alls.

För övrigt anser vi att den snart färdigsnickrade likkistan bör skickas till Bryssel. Med det svenska EU-medlemskapet som innehåll. Vi säger som förra året: Den dag Sverige lämnar EU, så har också vi en nationaldag att fira. 

Leve demokratin och den nationella självständigheten! 

6 juni 2007
Proletären 23, 2007