– Det är personerna som gör jobbet spännande, det gäller att försöka förstå sig på dem. Alltid måste jag vara beredd att se saker ur ett perspektiv jag tidigare aldrig tänkt mig.
Den snåla decembersolen kastar sina sista strålar över grannhusets tak och in till det lilla köksbordet där vi sitter, i hennes välplanerade etta fyra trappor upp utan hiss. Ute ses snön gnistra inbjudande på Rambergets krön, bortom hustaken.

Heidi Jenssen läppjar på kaffet och tar en tugga på sin hemgjorda lussebulle, liksom eftertänksamt.

– När jag för åtta år sedan började jobba på en gruppbostad för funktionshindrade fick jag för första gången ett meningsfullt arbete. Sån skillnad mot jobbet som servitris på ett konferenskomplex där chefen med miljoner i skatteskulder ändå körde omkring i en Porsche.

– För mig känns det så bra att slippa skapa vinst till en privatperson. Jag jobbar för att hjälpa personerna på boendet, att vara ett stöd för dem. Ofta går jag hem med den där jättegoda känslan: Idag gjorde jag något bra. Då kan jag vara nöjd med mig själv.

Inte så att Heidi Jensen ser ner på jobbet som servitris, eller jobbet på kyrkogård eller som brevbärare på Posten. Fattas bara annat. Redan som 18-åring började hon servera på restaurang Bordet i Angereds centrum. Sedan blev det tio år med servitrisjobb, omväxlande med studier.

– Jag fick jobbet på Bordet genom mamma som också jobbade där. Det var en lunch- och kvarterskrog. Finsk afton på onsdagar, diskotek på fredag kväll och trubadur på lördag. Mycket dricka och ett himla slit. Men roligt också med jobbarkompisar. Det var där jag i slutet av 1980-talet träffade min första kommunist.

Heidi Jensen är ett barn av förstaden. Uppväxt i Eriksbo gick hon högstadiet i Hjällboskolan, två spårvagnshållplatser från Angereds centrum.

– Då bodde där svensk arbetarklass och finnar, någon enstaka polack. På åttiotalet kom latinamerikanerna. Fortfarande känner jag mig tryggare i Hjällbo än bland överklassvillorna i Billdal.

Idag är Hjällbo Sveriges mest segregerade bostadsområde. Torget är på dagtid fullt av människor utan jobb, i princip bara invandrare, de flesta från länder utanför Europa. Heidi Jensen, som själv sett rasismen i restaurangvärlden, menar att ett samhälle värt namnet måste garantera alla rätten till arbete.

– På konferenscentret slängde chefen konsekvent alla jobbansökningar från invandrare. Han slutade med detta först när han inte längre kunde få svenskar. På en annan restaurang som drevs av ett ordenssällskap jobbade en kille från Iran som var jättetrevlig. Men han hade bara vikariat och när det gick ut fick han sluta. ”Min man gillar inte att vi anställer invandrare”, förklarade restaurangägarens hustru.

• Blev du politiskt engagerad under tiden som servitris?
– I köket på restaurang Bordet träffade jag Monica som berättade att hon var kommunist. Då i slutet av 1980-talet var jag själv stereotypen en av en omedveten arbetare. Kunde lika gärna ha gått åt höger som vänster. Vi diskuterade politik, inte bara slentrianmässigt. Men det tog lång tid innan jag gick med i Kommunistiska Partiet.

– Det jag gillar med kommunismen är att vi är här på jorden tillsammans och då ska vanligt folk inte konkurrera. Vi måste hjälpa varandra och se världen ur ett större perspektiv.

Heidi Jensen har rest en hel del utomlands, särskilt i Latinamerika. I länder som Kuba, Mexiko, Guatemala, Honduras, Ecuador, Bolivia, Peru, och en enda dag i Chile. Men också i Australien, USA och England där hon jobbat som au pair och som servitris på restauranger.

– Resorna har stärkt mig politiskt, genom insikten att det är kapitalismen som är problemet inte bara i lilla Sverige utan också i fattigare länder. Jag har många vänner utomlands som jag hälsar på. Jag vill inte åka på traditionella semesterresor.

• Det tog alltså några år innan du blev medlem i Kommunistiska Partiet?
– Det var först 2002. Jag är en velepinne. Många är emot samhället som det blivit, men de är inte för något annat. På grund av propagandan mot kommunismen visste jag att jag skulle få motlägg.

Heidi Jensen höll med Kommunisterna men tanken att verkligen behöva ta ställning skrämde henne, att hon måste stå för partiets uppfattning.

– Jag har skitdåligt minne och tycker det är svårt att i detalj förklara sånt som Stalin och Pol Pot. Men jag vet vad jag tycker i samhällsfrågorna och tänker att det är det viktiga. Det är jobbigt att leva i den här världen. Vi behöver varandra och vi måste visa omtanke.

Som så många andra offentliganställda har Heidi Jensen deltidsanställning, i hennes fall 67 procent.

• Kan du leva på det?
– Ja, det går. Jag har en liten lägenhet, men om jag hade skaffat familj och barn hade det säkert varit knapert. Jag har ju kunnat resa en hel del och jag har studerat vid sidan om jobbet.

– Min ekonomi har aldrig varit bättre än idag. Men det finns andra som har det sämre, som arbetslösa och sjuka. Vi måste se till helheten. Högern har gjort det bra för många, men allt är statt i förändring. Jag kommer nästan inte att få någonting när jag går i pension. Just nu är jag frisk, men…

Att det finns arbetskamrater, vanliga kommunalare, som röstar på Moderaterna gör henne mörkrädd.

– De röstar på M för att de fått mer utbetalt. Sedan är samma personer förundrade över nedskärningar i kommunerna.

De lite äldre kvinnorna, i 60-årsålden, på hennes jobb är medvetna: ”Jag är kvar i facket. Jag betalar a-kassan trots att jag inte riskerar bli sparkad.”

– De gick inte på Moderaternas snack, men det är annorlunda i min generation. Därför förvånades jag inte över valresultatet.

• Varför förlorade S i lyskraft för dina arbetskamrater?
– Jag tror att folk känner sig maktlösa. De vill ha god sjukvård och en bra skola, men de har lärt sig att oavsett hur du röstar så får du inte det. Vad du än röstar på så får du nedskärningar.

• Då kan man lika väl rösta på dem som ger en bättre lön?
– Ja, så mycket till höger har det gått.

• Du är med i facket.
– När jag började jobba var jag med i Hotell och Restaurang. En tid var jag ur, men är med igen sedan flera år. Nu har jag precis gått över till Kommunal från Lärarförbundet.

– Problemet med facket är att de är så lierade med Socialdemokraterna. Det är ett jätteproblem att facket inte vågar gå i polemik, särskilt i EU-frågan. Trots att jag är med i facket har jag inga förhoppningar om att de ska kämpa för mig, att de ska föra en politik som gynnar vanliga människor.

• Varför är du då alls med?
– Saker kan ändras. LO blir aldrig en revolutionär kraft, men att arbetare är organiserade är viktigt. Jag är inte den som står på barrikaderna, men jag gör vad jag kan för att förändra, som att snacka med arbetskamrater och dela ut flygblad.

– Men viktigast med facket är insikten att jag aldrig ensam framgångsrikt kan löneförhandla med min chef. Det sägs att var och en själv ska bestämma hur mycket lön och semester man vill ha. Men jag lovar att det fungerar bara om du vill ha mindre semester och lägre lön.

Samtalet kommer åter in på jobbet med funktionshindrade. Som så ofta i livet var valet av arbetsfält en tillfällighet.

– Jag jobbade som brevbärare på Posten och trivdes. När jag sade ifrån om merarbete före jul så fick jag inte komma tillbaka efter semestern.

När vikariatet på Posten inte förlängdes måste Heidi Jensen se sig efter något annat. Lärarutbildningen var bra att ha med sig när hon började på ett gruppboende för fyra personer i medelåldern.

Under åren har Heidi Jenssen på eget initiativ förkovrat sig i yrkesrollen genom två högskolekurser. En om funktionshinder och en om autism och Aspergers syndrom, båda på en termin.

– Barn med funktionsnedsättning växer idag upp med föräldrarna, med stöd från samhället. Men de jag jobbade med på gruppboendet hade växt upp på institution och var inte lika utvecklade som dagens unga med funktionsnedsättning.

• För vän av kollektiva lösningar låter det minst sagt sorgligt. Kan inte institutioner göras lika bra som ett hem?
– Dagens stöd i hemmet är en kollektiv lösning. Men det är stor skillnad att vara förälder och att vara anställd. Tro mig, det är funktionshindrade med kämpande föräldrar som har det bra.

– Jag har jobbat med personer som jag tyckt mycket om. Jag bryr mig verkligen, men föräldrarna älskar dem. Jag kan sluta min anställning och aldrig träffa dessa personer igen.

• Jag förstår att föräldrarna aldrig kan säga upp föräldraskapet. Men borde det inte vara en rättighet att inte behöva ge upp sitt eget liv för ett barn? Att ansvaret för medborgarna är samhällets, inte individens?
– Det gör ont i mig att tänka så. Jag har jobbat med personer, där föräldrarna lever, men som aldrig har fått ett besök på 30 år. Jag vill inte döma föräldrarna, men det är jättejobbigt att veta att dessa personer hade mått bra av besök.

– Jag menar att man med samhällets stöd kan kombinera föräldraskapet med ett normalt liv. Många får stöd idag, med det behövs mer. Den som inte orkar med sitt barn måste givetvis få stöd och det ska finnas någon annan som tar över.

Omsorgen om funktionshindrade har inte drabbats av lika stora ”sparbeting” som andra områden. Heidi Jensens arbetsplats har inte alls drabbats av personalnedskärningar. Men visst skulle det kunna satsas mer på de funktionshindrade.

– Men många gruppbostäder skulle också behöva mer personal, som där jag jobbade förut. Nu jobbar jag med barn och barn ges mer resurser. Det är korttidsboende som drivs av stadsdelsnämnden i Torslanda. De säljer platser till andra stadsdelar och får in pengar.

– Det är stor skillnad mot mitt förra jobb med äldre personer. Nu hinner vi med på ett helt annat sätt. Det är mycket lugnare med ett eller möjligtvis två barn per personal. På gruppbostaden gick vi från den ena till den andra.

Det sägs ofta att funktionshindrade har det så bra i Sverige. Men Heidi Jensen värjer sig mot jämförelser med utlandet.

– Jag anser att man måste jämföra med hur vanligt folk har det i Sverige. Som att personer kan ha svårt att umgås med andra, men de funktionshindrade har inget val. Även om du är rädd måste du bo med personer som är våldsamma. För föräldrarna skulle det också vara bra att få välja gruppboende.

Orsaken till att det inte medges är ekonomisk. Gruppboendet är visserligen ett eget boende med enskilda rum, men om alla våldsbenägna samlas på ett boende så krävs där mer personal. Som på så många områden i samhället är det fria valet inte lika fritt i verkligheten som det låter i politikernas eller byråkraternas munnar.

Heidi Jensen har bara jobbat med barn i två månader, men hon trivs verkligen. Personalen månar om barnen och det finns ett intresse i personalgruppen att utveckla arbetet. De flesta har jobbat i flera år.

– Barnen är så utlämnade till oss och ständigt tvingas jag fundera över mitt eget agerande. Om jag är inställd på att saker ska göras på mitt sätt så måste jag släppa på prestigen och inse att det faktiskt kan göras på andra sätt.

– Jag tycker verkligen om mitt jobb. Det är så otroligt utvecklande.