Det är minusgrader i ett blåsigt Göteborg och eleverna på Lövgärdesskolan håller sig inomhus. De kom tillbaka från jullovet för en vecka sedan och verksamheten är redan i full gång. För niorna är det en avgörande termin. Det gäller att få godkänt i matematik, svenska och engelska för att bli behörig till gymnasiet.

I personalrummet sitter Sven-Arne Wilhelmsson som är lärare i svenska och engelska. När han får frågan om hur stor del av hans nior som riskerar att gå ut grund-skolan utan godkända betyg börjar han med en bekymrad min att bläddra i sina papper.

Resultatet är nedslående. Runt en tredjedel av Sven-Arne Wilhelmssons elever kommer att få det svårt att nå upp till godkänt i matematik. Lägger man till dem som riskerar att få underkänt i svenska eller engelska blir siffrorna ännu dystrare. I våras lämnade nästan hälften av eleverna Lövgärdesskolan utan behörighet att söka till gymnasiet. Sedan dess har politikerna aviserat ytterligare omfattande nedskärningar i stadsdelen.

– Det är resurserna som styr hur eleverna kommer att klara sig, konstaterar Sven-Arne Wilhelmsson.

Han berättar att de så kallade Baylanpengarna, en statlig satsning på 100 miljoner kronor som skolorna kunde få del av fram till 2009, gjorde det möjligt att ha ext-ragrupper i svenska och engelska.

– Nu har vi tvingats ta bort ext-ragrupperna eftersom det inte finns några resurser, berättar han samtidigt som Nico Bergmark och Ingrid Sandstål, också lärare på Lövgärdesskolan, ansluter sig till samtalet.

De upplever samma problem som Sven-Arne Wilhelmsson.

– Vi blir bara färre och färre vuxna. Nu är det nya nedskärningar, när det behövs fler lärare och inte färre, säger Ingrid Sandstål.

Olika förutsättningar
Samtidigt poängterar hon, Sven-Arne Wilhelmsson och Nico Bergmark att det inte är möjligt för alla deras elever att nå upp till målen för godkänt. 80 procent av eleverna talar ett annat modersmål än svenska hemma, och många är nyanlända flyktingar.

Vi kan inte förvänta oss att barn som precis har kommit till Sverige ska klara av att tillägna sig samma kunskaper som deras kamrater som haft nio år på sig. Lövgärdesskolan måste bedömas utifrån de konkreta förutsättningarna. Men med större resurser och rätt insatser skulle fler klara av att nå målen.

Nedskärningar
Fast nu är det alltså inte mer resurser som står på dagordningen utan mindre. Stadsdelsnämnden har beslutat att skära ned med nästan 12 miljoner kronor inom kultur och utbildning. För Lövgärdesskolans del innebär det att ännu fler lärartjänster kan försvinna.

I samma budget som tillkännager de stora neddragningarna skriver politikerna att Gunnareds skolor måste bli ”attraktivare”.

– Det går inte ihop. Det är ett slag i ansiktet på oss, säger Sven-Arne Wilhelmsson och Ingrid Sandstål instämmer.

– De försöker splittra oss och hävdar att vi har fått mer resurser än andra skolor. Men det är ointressant vem som har fått mest, det handlar ju om behov, säger hon.

Beskedet om att ytterligare pedagogtjänster kan tas bort från Lövgärdesskolan nådde lärarna två dagar före julafton och ledde till protester (se vidstående artikel). Idag, snart en månad senare, har lärarna fortfarande inte fått besked om vem som kan tvingas sluta. Det har lett till oro bland både personal och elever.

– Eleverna tycker att det känns jättefel. De säger att de vill ha kvar sina lärare, säger Ingrid Sandstål.

Enigheten på skolan om att det inte är möjligt att skära ned mer i verksamheten är stor. I ett gemensamt öppet brev protesterade lärarna på Lövgärdesskolan mot neddragningarna.

”Sjukt system”
I förra veckan fick de träffa stadsdelschefen Thomas Segenstedt. Han hävdar att Gunnared bara genomför en anpassning av antalet lärare till det minskade antalet elever. Det resonemanget köper inte lärarna på Lövgärdesskolan.

– Nedskärningarna står inte i proportion till minskningen av antalet elever. Dessutom är det ofta elever med engagerade föräldrar med större studievana som försvinner. Det handlar om segregationen, säger Nico Bergmark.

– Detta är konsekvensen av ett sjukt system med skolpeng. Förr spelade det ingen roll om det var fyra elever mindre under ett år och då var det självklart för de flesta att gå i skolan som ligger närmast. Nu ska skolorna konkurrera om eleverna. Därför är det glädjande att vi samordnar protesterna mot nedskärningarna i Gunnared, säger Sven-Arne Wilhelmsson.

De berättar att elever som byter skola ofta lockas av kommunala skolor i centrum eller av friskolor. En del byter skola i samband med att hela familjen flyttar för att komma bort från segregationen.

– Det behövs ett helt nytt fördelningssystem. Förstatliga skolan, det ska inte hänga på vilken stadsdel barnen bor i hur mycket resurser deras skola får. Och se till att mer av pengarna kommer eleverna till del, säger Ingrid Sandstål och de andra nickar.

De ser hur deras verksamhet skulle kunna utvecklas, men nu oroas de istället över framtiden. Om nedskärningarna fortsätter lär det bli fler protester.

– För några år sedan satte vi oss ned och gjorde en prognos på vilka elever som riskerade att gå ut utan betyg. Sedan skickade vi prognosen till politikerna och sade: ”Antingen tar ni ansvar för att de här eleverna går ut utan betyg, eller så ger ni oss resurser så att vi kan förändra situationen”.

Vad politikerna svarade? De skickade ett vänligt tack för brevet. Sedan hörde inte lärarna något mer från dem.

LISA ENGSTRÖM
Proletären nr 3, 2009