Bakom klimatretoriken döljer sig en kamp om världens sinande oljeresurser. Det säger författaren Mikael Nyberg då han föreläser för miljörörelsen.

Det har länge spekulerats om, och eventuellt när, oljan ska ta slut. Enligt den så kallade peak-teorin har mänskligheten redan passerat en topp eftersom antalet nya oljefyndigheter stadigt minskar. Med en fortsatt konsumtionsökning kommer detta att leda till en krissituation med akut brist på olja.

– Klimatfrågan måste ses i detta sammanhang, hävdar Mikael Nyberg då han föreläser på EU miljö-motmöte på Frösön i Östersund, i samband med sommarens EU-toppmöte.

Det internationella energiorganet, IEA, spår en ökad konsumtion av olja fram till 2030. Det stora problemet för dem är inte utsläppen av växthusgaser utan att produktionen av olja är för låg.

Mikael Nyberg är redaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Clarté. Han är också författare.

För några år sedan gav han ut boken Kapitalet.se, en kritisk gransking av den moderna kapitalismen och nyliberalismens politik.

Energipolitik
I Östersund talar han om USA:s och EU:s energipolitik.

– De stora oljebolagen i väst har monopol på utvinning, produktion och försäljning, säger Mikael Nyberg.

Däremot är det enskilda stater som sitter på källorna. De senare har inte bråttom att förbruka sin värdefulla naturresurs. Vad vi ser är en kamp mellan dessa två olika krafter.

Den amerikanska Bushadministrationen gjorde i stor sett ingenting åt klimatfrågan.
USA hör till ett av de få länder som inte undertecknat Kyotoavtalet om utsläppsminskningar.

Barack Obama har lovat en annan politik med bland annat handel med utsläppsrätter. Än så länge är det dock mer ord än handling. 85 procent av utsläppsrätterna ska till exempel delas ut gratis.

– De ledande kretsarna i USA tänker först och främst på energisäkerhet, förklarar Mikael Nyberg. Det finns inte tillräckligt med olja och priserna är för höga.

Gamla rävar som Henry Kissinger oroas över att rika oljeländer köper in sig i västerländska företag och att oljepengar ska gå till terrorister.

Mikael Nyberg går vidare och hänvisar till Richard Holbrooke, Obamaadministrationens speciella rådgivare för Afghanistan och Pakistan.

– Holbrooke vill minska USA:s oljeberoende och samtidigt stärka landets inflytande i Mellanöstern, berättar han. Oljeländerna ska pressas till att släppa in fler utländska bolag så att dessa kan göra investeringar i västländernas och främst USA:s intresse.

På ministermötet i Åre och Östersund stod EU:s energi- och miljöministrar fast vid tidigare löften om att reducera unionens utsläpp av växthusgaser med 20 procent till år 2020.

De lovade dessutom att sträcka sig till 30 procents minskningar om andra stora länder följer med.

– EU har en liknande problematik som USA, fortsätter Mikael Nyberg. 54 procent av energibehovet måste täckas av import, även efter det att klimatåtgärderna har genomförts. Fler EU-länder behöver fossila bränslen, men färre producerar.

Med detta vill Mikael Nyberg förklara EU:s ansträngda relationer med Ryssland, grannen i öster.

Geopolitik
I grund och botten handlar det om geopolitik, vilket också är vägledande för EU:s intresse för länder som Ukraina och Georgien.

– Oljetillgångarna gör Ryssland till en maktfaktor, fortsätter han. Putin har stärkt statens roll och kontroll över energiutvinningen vilket har fått EU att ropa på liberalisering. EU vill bryta Rysslands kontroll av transportleder genom Östeuropa, men söker även alternativa oljekällor i Afrika.

Mikael Nyberg vidgar perspektiven på klimatfrågan. Klimathotet är reellt, oavsett om oljan skulle ta slut eller ej.

Gas- och kolförbränning bidrar också till utsläppen av växthusgaser. Men bakom alla löften och procentsatser som bollas över konferensborden döljer sig storpolitiska realiteter.

Dessa måste dras fram i ljuset inför det stora klimatmötet i Köpenhamn i december.

JOHAN WIMAN
Proletären nr 32, 2009