När Lars Ohly sommartalade i Gnesta i augusti 2007, så stod en valallians med socialdemokraterna överst på önskelistan. Ett drygt halvår senare gör Ohly helt om (SvD 12/2). Nu säger Ohly nej till varje tanke på en valallians. Vänsterpartiet skall istället gå till val som ”ett tydligt vänsteralternativ”.
I förstone är man böjd att applådera. Svensk politik är i behov av ett tydligt vänsteralternativ och om nu vänsterpartiet vill axla en sådan roll, om så på vänsterreformistiskt manér, så är det välkommet. Hellre ett tydligt vänsterreformistiskt alternativ än sossarnas rättning höger.
Det finns dock ett aber med Ohlys nya kompromisslöshet. Den gäller bara före valet. Efter valet är han beredd till vilka kompromisser som helst för lyckan att få ingå i en socialdemokratiskt regering. Med norska Socialistisk Venstre som utpekad förebild. Vilket är föga uppbyggligt för den som vill vänsterpolitik. Få vänsterpartier har svikit sina väljare så monumentalt som Socialistisk Venstre.
”Kompromisser och överenskommelser är nödvändiga för att vi skall kunna påverka verkligheten, men de gör vi när vi väl sitter vid makten och ska samarbeta med andra, inte inför ett val”, säger Ohly.
Vi kan gå med på det. I politiken måste man ibland kompromissa. Men var går gränsen för vänsterpartiets kompromissvilja efter valet? Därom säger Ohly inget och därför kan man inte komma ifrån misstanken att den nya kompromisslösheten före valet bara är ett sätt att dölja vad vänsterpartiet är berett att kompromissa bort i eventuella regeringsförhandlingar efter valet. Den föregivna kompromisslösheten blir ett sätt att dölja vänsterpartiets verkliga agenda.
Man kan spekulera kring orsakerna till Ohlys kovändning. En orsak kan naturligtvis vara den rent valtaktiska. En annan att högerförnyaren Mona Sahlin helt sonika sagt nej till en valallians med vänsterpartiet, varvid Ohly valt att förekomma istället för att förekommas.
Men oavsett orsak, så är Ohly inte att lita på. Glöm för all del inte att det var vänsterpartiet som efter valet 1994 skrev under på de mest omfattande budgetnedskärningar som någonsin genomförts i Sverige, med katastrofala följder för välfärden, och glöm heller inte att vänsterpartiet under åtta år som lydigt regeringsunderlag slog knut på sig självt med närmast frenetisk regelbundenhet, som när riksdagsgruppen röstade för privatiseringen av Telia och en första sänkningen av förmögenhetsskatten.
Lägg därtill att vänsterpartiet i kommuner och landsting är ett budgetslavande nedskärnings-parti bland andra, och opålitligheten är uppenbar. Det finns inget samband mellan vad som sägs och vad som görs.
Vi vill absolut inte vara snåla. Om Lars Ohly tydligt deklarerar var gränsen för vänsterpartiets kompromisser går, så skall vi överväga att ta honom på allvar.
• Tänker vänsterpartiet sätta sig i en regering som fortsätter att skära ner och privatisera i offentlig sektor? Vad är kravet på 200.000 nya jobb i offentlig sektor värt? Är det möjligt att kompromissa bort hälften? Eller rentav alla?
• Tänker vänsterpartiet sätta sig i en regering som behåller högerns försämringar i a-kassa och sjukförsäkring?
• Tänker vänsterpartiet sätta sig i en regering som fortsätter stt sälja ut statliga företag?
• Tänker vänsterpartiet sätta sig i en regering som lydigt administrerar de nyliberala diktaten från Bryssel?
•Tänker vänsterpartiet sätta sig i en regering som sänder svensk trupp till USA:s krig?
Detta för att bara ställa några av många, många frågor som vänsterväljarna måste ha besked om för att inte tvingas köpa Lars Ohly och vänsterpartiet i den berömda säcken.
Visst behöver Sverige ett tydligt vänsteralternativ. Men för att utgöra ett sådant så har vänsterpartiet åtskilligt att besvara och ännu mer att bevisa.
Proletären 7, 2008
