Förra veckans rapport från FN:s klimatpanel (IPCC)
utgör en slutgiltig bekräftelse. Den pågående globala uppvärmningen är
inte i första hand ett resultat av naturliga variationer, även om
sådana spelar in, utan av mänsklig verksamhet. Människan är i full färd
med att förstöra sina egna livsförutsättningar, om inte på hela klotet,
så på delar av det. Framförallt genom överanvändningen av fossila
bränslen.

I media råder rena domedagsstämningen. Vilket är överdrivet. Det
imperialistiska kärnvapenkriget utgör fortfarande ett större hot mot
planeten och mänskligheten, än den globala uppvärmningen. Men
klimathotet är illa nog. Det hotar inte med jordens undergång. Men väl med
översvämningar och fortsatt ökenutbredning. Med katastrofala följder
för miljoner och åter miljoner människor, framförallt i den fattiga del av
världen som bidrar minst till uppvärmningen. Den globala orättvisan slå
igenom också i klimatfrågan.

Politiker och journalister gör allt för att individualisera problemet.
Feta rubriker pekar finger åt oss och säger att det är vi, som
individer, som bär ansvaret för den globala uppvärmningen. För att
sedan komma med uppfordrande råd om vad vi som individer skall göra för
att bete oss mindre skurkaktigt. Vilket undantagslöst betyder att vi
skall ställa lägre krav på livet.

Vi har absolut inget emot att människor tar ett personligt miljöansvar.
Men individualiseringen av klimathotet är bakvänt, är rentav att
fördunkla och motverka en lösning. Problemet är samhälleligt. Det är
vår nuvarande produktionsordning som utgör roten till det onda.

Ett exempel. Någon har räknat ut att en yoghurt färdas i genomsnitt
3000 kilometer under sitt korta liv, detta om man räknar in transport
av bär och förpackningar. Vilket pekar på problemet.

Den rika världens motorvägar har förvandlats till   avgasrykande
transportband, där varor fraktas kors och tvärs utan minsta hänsyn till
miljöeffekterna. Svenska grisar körs till Polen för att slaktas. För
att sedan köras hem igen för att ätas. Fransk potatis körs till Italien
för att tvättas och skivas. Sedan reser den hem igen för att bli chips.
Varefter en del påsar gör sin andra resa till Italien. För att nu inte
tala om hur storföretagen i sin jakt på billigast möjliga
underleverantörer förvandlar allt längre vägsträckor till rullande
lager.

Vilken liberal ekonom som helst kan berätta att allt detta är lönsamt,
att konkurrens och sk komparativa fördelar bidrar till tillväxt och
välstånd. Vilket är sant i en produktionsordning som har högsta
möjliga vinst som enda drivkraft. Men lönsamheten beror uteslutande på
att de som tjänar på varornas långa resor inte betalar den fulla
kostnaden för transporterna. Miljöeffekterna finns inte med i
vinstkalkylen. Notan för den globala uppvärmningen får betalas av de
som inte får någon del av vinsterna, får betalas inte minst av
kommande generationer.

I detta utgör rapporten från FN:s klimatpanel en rungande anklagelse
mot kapitalismen. Den kortsiktiga vinstmaximering som är kapitalismens
själ och enda drivkraft har nått vägs ände.

Mänsklighetens framtid kräver en produktionsordning som styrs av andra
drivkrafter än största möjliga vinst, inte minst för att säkerställa en
jord som går att leva på; en produktionsordning som styrs av människors
behov av arbete, välfärd och hållbar ekologisk utveckling, inte av
aktiekurser och av antalet nollor i storföretagens kvartals- rapporter.

Klimathotet är globalt och kan bara lösas i global skala. Vilket
omedelbart säger att den kapitalistiska konkurrensen utgör en omöjlig
grundval för en lösning. Det krävs istället samarbete och långsiktig
planering. På en grundval som inte styrs av maximal profit. 

Detta bör understrykas. Våra marknadsliberala globaliseringsfantaster
må oja sig över klimathotet, men det är bara en läpparnas bekännelse.
Det är den globala marknadsekonomi som de tillber som utgör själva
problemet.

Visst utgör Kyotoprotokollet en god ambition. Men vet då att utsläppen
av koldioxid ökat med 25 procent sedan protokollet undertecknades,
istället för att minska med stipulerade 5 procent. Något som USA inte
ensamt bär ansvar för. Inte heller de regeringar som undertecknat
protokollet har kontroll över den miljöexploaterande kapitalismen.
Eller ens vilja att ta kontroll över den.

Det är som sagt planering som krävs. I global skala, men också på
nationell nivå. Det hela är egentligen   ganska självklart.

Varför tillåta storföretagen att förvandla våra motorvägar till
rullande lager när alla vet att den tunga lastbilstrafiken svarar för
en mycket stor del av koldioxidutsläppen? Det enda
förnuftiga   är att
tvärtom minska den tunga lastbilstrafiken genom att minska behovet av
transporter. De  komponenter som Volvo idag låter tillverka i
Polen kan lika väl tillverkas i Göteborg. Lite planekonomi mår i
alla fall miljön bra av.

Också personbilstrafiken behöver minska. Vilket givetvis kräver en bra
och billig kollektivtrafik. Men tänk ett steg längre! Varför inte
flytta jobben närmare människorna? Som det nu är styr kapitalet över
jobben och deras placering, vilket ger allt längre pendlingsavstånd.
Till förfång för både människor och miljö.

Och hur kan någon i miljömedvetandets tidevarv komma på tanken att
placera köpcentrumen utanför städerna istället för där människor bor
eller där de enkelt kan ta sig utan bil?
 

Är det för övrigt någon som tror att en långsiktig energiomställning är
möjlig så länge som olje- och bilindustrin styr över
transportpolitiken. Miljö- och hybridbilar i alla ära. Men det är som
bekant bränsleslukande stadsjeepar som är bilindustrins
profithöjare för dagen.

Biltrafiken står för en god del av koldioxidutsläppen. Men är inte
ensam bov. Också industrin släpper ut stora mängder växthusgaser.
Faktiskt utan kraftfulla krav på reningsåtgärder, trots att sådana är
tekniskt möjliga. Istället ger utsläppsrätterna företagen möjlighet att
köpa sig fria från miljöansvar.

Detta är ett abnormt uttryck för marknadsliberalismens cynism. Allting
går att köpa, till och med rätt att förstöra de långtsiktiga
förutsättningarna för mänskligt liv.

Klimathotet är en alarmklocka. Varvid ingen vettig människa kan slå sig
till ro med att den globala uppvärmningen slår igenom med full kraft
först om 50 eller 100 år. Detta handlar om mänsklighetens framtid.

Men klimathotet skall inte ses isolerat. Samma  kapitalism som är i
full färd med att förstöra de framtida livsförutsättningarna på delar
av vårt klot, förstör i denna stund livsförutsättningarna för
hundratals miljoner människor i Afrika, Asien och Latinamerika. Liksom
för hundratusentals arbetslösa och lågavlönade i ett land som Sverige.
Samtidigt talar den kapitalistiska världens enda supermakt hotfullt om
kärnvapenkriget som en möjlighet.

Slutsatsen är given. Vi kan inte leva vidare på det kapitalistiska
viset; vi kan inte tillåta kapitalismen att hota oss och mänskligheten
på alla dessa områden.

Det finns ingen anledning att vara pessimistisk. Det pågår en
motrörelse i världen, inte minst i Latinamerika. Socialismens idé lever
och växer, vilket inger hopp. Det finns ett alternativ. Låt oss bli
många som bär fram det.

6 februari
Proletären nr 6, 2007