Vårdförbundet, facket för sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor samt biomedicinska analytiker, sa i förra veckan upp sitt avtal med arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och landsting, SKL. Anledningen är ett stort missnöje med den blygsamma löneutvecklingen under de senaste åren.

Kristina Abu Ali och Inga-Lill Atterlöf har båda arbetat som sjuksköterskor i Göteborg sedan 1983 och är medlemmar i Kommunistiska Partiet. De är kritiska, både till den dåliga löneutvecklingen inom yrket och Vårdförbundets inställning till sina medlemmar.

– Facket har blivit en klätterstege för högre politiska befattningar, tycker Kristina Abu Ali.

– Det är så individualiserat att man nästan skäms, säger Inga-Lill Atterlöf och menar att facket lär sjuksköterskor att se ner på andra yrkesgrupper som undersköterskor.

Sår split
De tycker inte heller att de individuella lönerna har fört med sig något positivt, snarare tvärtom.

– Potterna är skrattretande, tycker Inga-Lill Atterlöf.

– Dessutom sår det split mellan arbetskamraterna, säger Kristina Abu Ali. Den som har ett gott förhållande till chefen får högre lön, men egentligen är det bara patienterna som kan säga vem som ger den bästa vården. Patientarbetet premieras inte vid lönesättningen.

Helst skulle de vilja se att alla sjuksköterskor på en avdelning har i stort sett samma lön.

– Kanske att ålder och erfarenhet borde ge en något högre lön, menar Kristina Abu Ali.

– Men unga människor behöver också pengar för att kunna bygga upp sina liv, resonerar Inga-Lill Atterlöf.

De tror att sjuksköterskornas löner är låga för att det är ett kvinnoyrke.

– Civilingenjörer har 10.000 mer i månaden, säger Inga-Lill Atterlöf. Inom vården har vi svårt att strejka och ryta ifrån. Dessutom gör lönesystemet det svårt för oss att göra något tillsammans.

– Facket gör oss inte mer solidariska mot varandra, snarare tvärtom, menar Kristina Abu Ali.

– Men punktstrejker skulle kunna få ett stort stöd av allmänheten, tror Inga-Lill Atterlöf.

Tillsvidareavtal
Sedan våren 2005 har Vårdförbundet haft ett så kallat tillsvidareavtal med SKL.

Avtalet löper tills vidare med ständig fredsplikt. Lönerna ska förhandlas varje år lokalt i dialog med cheferna och det centrala avtalet garanterar endast en årlig löneökning på två procent hos varje arbetsgivare.

– Det är kasst med tillsvidareavtal, tycker Inga-Lill Atterlöf.

– Politikerna är inte intresserade av att höja våra löner, de tycker att det blir för dyrt, säger Kristina Abu Ali. Det borde Vårdförbundet ha fattat.

Lägstanivån på två procent har på flertalet arbetsplatser blivit tak istället för golv. Medellönen för anställda inom både landsting och kommun höjdes med nästan exakt två procent mellan 2005 och 2006.

Trots att både staten och Västra Götalandsregionen går med vinst ökar pressen på sjuksköterskorna. Hundra tjänster ska bort inom regionen och Försäkringskassan tvingar utbrända att gå tillbaka till jobbet för tidigt.

– Det finns en attityd inom vården att vi ska gå genom eld och vatten, säger Inga-Lill Atterlöf.

Dessutom blir arbetsuppgifterna fler. Inga-Lill Atterlöf som arbetar inom psykiatrin får ta emot somatiskt sjuka patienter, medan Kristina Abu Ali på intensiven får sitta med när självmordspatienter vaknar. Samtidigt ska det finnas tid och ork till kurser och utbildningar.

Facket individualiserar
– Alla krav gör att människor blir utbrända, menar Inga-Lill Atterlöf.

– Tyvärr har många sjuksköterskor gått på fackets individualisering, säger Kristina Abu Ali. De flesta kommer från mellanskiktet och står inte lika nära arbetarklassen som undersköterskorna. Men egentligen borde vi kunna samarbeta som kvinnor i två yrken som inte värdesätts.

Avtalet mellan Vårdförbundet och SKL upphör att gälla den 31 mars nästa år.

JENNY TEDJEZA
Proletären 45, 2007