Israel är en av få ”demokratier” i världen som upprätthåller en aktiv militär censur – en censur som inte bara påverkar invånare i Israel, utan också i Sverige. Ändå nämns den nästan aldrig i svenska medier.
Hur kommer det sig att vi i Sverige sällan ser rapportering om pågående israeliska operationer, attacker inne i Israel eller militära misslyckanden – men att hela medielogiken mobiliseras så fort Benjamin Netanyahu ställer sig utanför Soroka-sjukhuset i Beersheba och sätter igång en mediecirkus? Varför får vi höra att ”barbarerna i Iran” siktar på civila mål, medan alla träffar på militära anläggningar i Israel tystas? Vem avgör vad som får sägas?
När Raviv Drucker, en av Israels mest välkända journalister, nyligen i Channel 13 sade: ”Det finns mycket vi inte kan rapportera gällande Irans attacker och skalan av dem, och alla vet varför”, visste varje israelisk tittare exakt vad han syftade på: militär censur. Men i Europa är detta osynligt. Västvärlden läser israeliska uttalanden, vidareförmedlade av Reuters eller AP och tror att det är oberoende journalistik. Det är det inte.
Den israeliska militära censuren är lagstadgad och utövas idag av en särskild censorenhet inom armén. Alla större israeliska medier har avtal med denna enhet. Utländska journalister som arbetar i Israel måste också förhålla sig till den.
Enligt den israeliska nättidningen +972 Magazine censurerades under 2024 totalt 1.635 artiklar helt och 6.265 delvis – i snitt 21 ingripanden per dag, vilket är den högsta siffran sedan 2011. Det gäller inte bara folkmordet i Gaza, utan också Israels attacker i Libanon, Syrien, Yemen och Iran.
Officiellt syftar censuren till att ”förhindra fienden från att analysera träffsäkerhet och taktisk effekt” – men i praktiken innebär det att all rapportering om den israeliska armén IDF:s krigsbrott måste godkännas av IDF själva.
Resultatet? IDF:s version av händelserna blir den officiella som medier hänvisar till. Internationella medier återger den som objektiv sanning. Palestinska källor eller alternativa versioner marginaliseras, ifrågasätts eller förkastas. Det märks inte minst i svenska medier, där SVT fortfarande rutinmässigt än idag påminner om att siffror kommer från ”det Hamas-kontrollerade” hälsoministeriet i Gaza – utan att påminna om att IDF:s information eller siffror passerat militär censur.
Därför hör vi aldrig om träffar på militära mål i Israel. Därför rapporteras inte om antalet sårade och dödade israeliska soldater. Därför framställs varje motattack som ett oprovocerat anfall. För att allt måste passera censur – och svenska medier säger det inte.
Jag vill gärna tro att det handlar om okunskap. Att redaktioner bara vidareförmedlar vad de får in från nyhetsbyråerna. Men vi kan inte fortsätta skylla på ignorans. Svenska journalister måste börja redovisa om deras källor är censurgranskade. Det minsta vi kan kräva är att varje officiellt uttalande från IDF i nyhetsrapporteringen kompletteras av en enkel men avgörande notering: ”Denna information har granskats av Israels militära censor.”
Det handlar inte om att välja sida, om man nu tycker det är obekvämt mitt under ett pågående folkmord – det handlar om transparens. Om rätten att förstå vad som döljs, att sanningen begravs bland de tiotusentals människor som förlorat sina liv som ett resultat av IDF:s massakrer.
