Hänsynslösa bombningar av andra länder, kidnappningen av Venezuelas president Nicolas Maduro, rena piratdåd och avrättningar i Karibien och nyckfulla strafftullar mot länder som inte viker sig för USA:s krav. Genom sitt agerande har Donald Trump visat att utspelen om att ta över Grönland inte bara är excentriskt svammel, utan en öppen deklaration av USA-imperialismens logik – det finns inga eviga vänner eller fiender, bara eviga intressen.

Sedan Trump tillträdde för knappt ett år sedan har svenska liberaler och konservativa ståndaktigt försvarat Trumps och USA:s öppna chauvinism. Men det är ett försvar som allt mer vacklar när USA-imperialismens retorik som tidigare använts mot det globala syd nu används mot Danmark och Europa.

Den västerländska imperialismen är sedan andra världskriget uppknuten kring USA. I takt med att motsättningarna mellan USA och Kina ökar så växer också den transatlantiska sprickan mellan USA och EU. 

Friktionen som skapas när de imperialistiska maktblocken pressas mot varandra som tektoniska plattor ökar risken för konflikter och krig. Den svenska borgerligheten oroar sig för framtiden. De inser att den transatlantiska sprickan hotar dagens världsordning. Men den skapar också handlingsutrymme åt alla som vill bygga ett samhälle bortom dagens ruttnande kapitalism.

På World Economic Forum i Davos förra veckan försökte Trump gjuta olja på vågorna. I sitt tal tvärvände han ännu en gång. En militär erövring av Grönland är “inte längre aktuell” och de strafftullar mot flera europeiska länder som presidenten bara fyra dagar tidigare aviserat drogs tillbaka. Allt för att fixa en “bra deal”.

Men alla är inte nöjda. I Davos tog den belgiske premiärministern Bart De Wever, från högerpartiet NV-A, bladet från munnen och konstaterade att det var en sak att vara en lycklig vasall – men en helt annan sak att vara en eländig slav. 

Det är tydligt att flera av USA:s mest trogna vasaller börjar tröttna. Den transatlantiska sprickan lär fortsätta växa. Inget tyder nämligen på att Trump släppt kravet på att få ta över Grönland.

Det finns flera till anledningar att USA vill lägga vantarna på Grönland. Det talas om kontroll över strategiska resurser som olja, gas och sällsynta jordartsmetaller som både USA och EU behöver i den numera uttalade ambitionen att bryta beroendet av Kina. 

Minst lika mycket handlar frågan om militära frågor och geopolitik. I takt med att isarna kring Arktis smälter möjliggörs nya handelsrutter. Klimatförändringarna gör det allt viktigare, både ur ekonomisk och militärstrategisk synvinkel, att ha full kontroll över området. 

Trump hänvisar gärna till behovet för USA att placera ut sitt nya robotförsvar kallat “Gyllene domen” på Grönland. Underförstått att en rysk eller kinesisk attack mot USA kommer att ske över Arktis.

I denna huvudlösa militarisering i vårt närområde är det på sin plats att redovisa vilka människor som i huvudsak faktiskt bor inom det som kallas norra polcirkeln. USA är bara en naturlig del av Arktis genom Alaskas nordligaste delar, där största staden är Utqiaġvik med 5.000 invånare. Istället är Arktis tvärt emot vad Europas och USA:s ledare vill i huvudsak ryskt. Över 50 procent av landmassan i norra polcirkeln ligger i Ryssland och av områdets fyra miljoner invånare är två och en halv miljon ryssar. 

Genom att ansluta Grönland till USA hade Trump fått ett mångdubbelt större landområde norr om polcirkeln. Det hade flyttat USA:s gräns tusentals kilometer närmare kontinentala Europa och västra Ryssland. 

Att USA redan har tillgång till flera militärbaser på Grönland och sedan andra världskriget har ett avtal med Danmark som säkerställer den militära närvaro på ön räcker inte. Kanske är det rent av just avtalet, det så kallade Grönlandstraktatet från 1951, som är huvudproblemet för Trump och USA. Avtalet mellan USA och Danmark knyter nämligen den amerikanska militära närvaro på Grönland till Nato. Det blir ett hinder för Trump som länge talat om att minska USA:s närvaro i Europa och till och från hotar med att lämna alliansen om USA inte får sin vilja igenom. 

När det nu talas om att omförhandla försvarsavtalet mellan Danmark och USA så är det detta som ligger i vågskålen. USA vill inte att dess militära närvaro på Grönland ska ske inom ramarna för Nato och definitivt inte villkoras av USA:s medlemskap i sin egen försvarsallians. 

Hotet mot traktatet finns också på marken i Nuuk. Där det grönländska folkets självständighetssträvanden, som också formellt sett bejakas i Danmark, kan utgöra ett hinder för ett framtida Grönlandstraktat. När människor som tidigare hindrats från att bestämma över sitt land nu får ta ställning till USA:s krav på att göra deras hemland till ett upprustningsområde i ett framtida storkrig. Hittills har undersökningar visat ett tämligen svagt stöd – runt sex procent – för att bli en del av USA.

I takt med USA:s oförblommerade hot om att ta över området med våld har det grönländska folkets motstånd till den amerikanska närvaron starkare. Förra veckan syntes de största demonstrationerna i Grönlands historia. På Nuuks gator samlades en fjärdedel av stadens befolkning under paroller som “Hands off Greenland” och “MAGA – Make America Go Away”. 

Ska den grönländska avkolonialiseringen avslutas måste det innebära att både Danmark och USA lämnar landet. Det är upp till grönländarna själva att bestämma sin framtid. Utan imperialismens mutor, hot eller våld. 

”Den gamla världen håller på att dö, och den nya världen kämpar för att födas; nu är monstrens tid”, skrev kommunisten Antonio Gramsci från fängelsecellen i Mussolinis Italien. Citatet snappades passande nog upp av tidigare nämnda Bart De Wever i Davos, som också tillade: ”Det är upp till Trump att bestämma om han vill vara ett monster”.