30 år sedan Jugoslaviens upplösning: Stormaktsspelet bakom krigen
Kroatiens och Sloveniens ensidiga självständighets- deklarationer den 25 juni 1991 blev starten på upplösningen av Socialistiska federativa republiken Jugoslavien och flera fruktansvärda krig. Christer Lundgren, som satt i styrelsen för Jugoslavienkommittén och är en av dem som granskat vilka intressen och aktörer som låg bakom, skriver om den storpolitiska bakgrunden till krigen, imperialistmakternas inblandning och Natos nya roll efter det nyss avslutade kalla kriget.
Den 25 juni är det 30 år sedan Kroatien och Slovenien 1991 ensidigt förklarade sig självständiga från Jugoslavien. Separatister i Slovenien angrep och tog kontroll över de yttre gränsövergångarna som upprätthölls av Jugoslaviska folkarmén (JNA). Separatisterna belägrade även JNA:s förläggningar. JNA gick till motangrepp och återtog gränsposteringarna, men avbröt striderna efter tio dagar.
Kriget i Slovenien mellan den 27 juni och den 6 juli kan ses som ett operettkrig, men det resulterade i att 44 jugoslaviska soldater – unga värnpliktiga från landets olika delrepubliker – och 18 slovenska hemvärnsmän dödades. Det inträffade mindre än ett år efter Tysklands återförening (egentligen Västtysklands ensidiga anslutning av det forna DDR), samtidigt som Sovjetunionens upplösning gick mot sin fullbordan. Det var det första av fyra upplösningskrig som under ett decennium styckade upp den multietniska Socialistiska federativa republiken Jugoslavien och kostade några hundra tusen människor livet.
De jugoslaviska upplösningskrigen medförde en dramatisk omgestaltning av Europas politiska karta. USA befäste en ny europeisk ordning kontrollerad av Washington genom militäralliansen Nato. EU:s underordning under USA befästes.
Raserandet av Jugoslavien var ett stormaktsprojekt – av främst Tyskland och USA. För att förstå det måste vi gå tillbaka i historien.
Under andra världskriget angrep Nazityskland det dåvarande Jugoslavien och upprättade, med hjälp av den katolska lekmannarörelsen Ustasja, Oberoende staten Kroatien (NDH), en fascistisk och nazistisk marionettstat. På liknande sätt ockuperade Mussolinis Italien Kosovo-Metohia och andra jugoslaviska områden och upprättade Storalbanien.
Ustasjas Kroatien tillhörde Hitlers mest nitiska bundsförvanter. De gick systematiskt in för att utrota serber, judar, zigenare och kommunister och inrättade förintelselägret Jasenovac, där hundratusentals fångar – 90 procent serber – systematiskt dödades.
NDH omfattade större delen av dagens Kroatien och Bosnien och Hercegovina samt mindre delar av dagens Slovenien och Serbien. I Bosnien bildades 1943 en första Waffen SS-division, ”Handžar” (Kroksabeln), med 15.000 frivilliga bosniska muslimer. De sattes in mot Josip Broz Titos kommunistiska partisaner vid floden Sava i norra Bosnien och massakrerade serbiska bybefolkningar. Senare bildades ytterligare en muslimsk SS-division, med 5.000 man.
Titos partisaner befriade landet under parollen ”Broderskap och enighet”, som också blev mottot för Jugoslavien efter kriget. Det var på många sätt en skör statsbildning men likafullt en sammanhållen, självständig, fredlig och alliansfri stat som respekterade de ingående nationernas rättigheter genom ett komplicerat system av rättigheter och regler.
Konflikten med Stalin 1948 ledde till att Jugoslavien frigjorde sig från Moskva. Titos Jugoslavien blev en påle i köttet på Sovjetunionen, och stöddes därför ekonomiskt av Storbritannien och USA – och deras redskap Världsbanken.
Att hålla ihop Jugoslavien var ett västligt intresse så länge Sovjetunionen existerade, men så fort Sovjetunionen brast drog Världsbanken åt tumskruvarna. Jugoslavien hade fått stora lån för att bygga upp en exportindustri, men lågkonjunkturen i väst gjorde att de inte fick avsättning för produkterna. Den federala regeringen satt fast i lånefällan.
Världsbanken och Internationella valutafonden krävde omfattande nyliberala reformer, däribland likvidering av insolventa statliga företag. Arbetare avskedades, normalt utan vederlag. Efter mindre än två år av internationella valutafondens program hade fler än 600.000 arbetare – av en total industriell arbetskraftsstyrka på 2,7 miljoner – blivit arbetslösa.
Denna chockterapi skapade en atmosfär av hopplöshet och social desperation, som utnyttjades av separatistiska och revanschsugna antikommunistiska grupperingar. Tidigare hade de mer välbärgade republikerna subventionerat fattigare regioner, främst Kosovo (som i likhet med Vojvodina var en autonom provins inom republiken Serbien).
Nu ville de rikare republikerna inte längre betala. Problemet hamnade i knät på Serbien, som av Världsbanken tvingades upphäva de bägge provinsernas självstyre för att ta ett samlat grepp om republikens ekonomi. Det skärpte ytterligare de nationella motsättningarna.
Västtyskland hade länge bedrivit undergrävande verksamhet mot Jugoslavien, men först med Sovjetunionens kollaps och Tysklands återförening blev det möjligt för de slovenska och kroatiska separatisterna att med stöd av den tyska underrättelsetjänsten BND smuggla in vapen för att organisera väpnade sammanstötningar med den federala armén JNA.
De kroatiska separatisterna återupplivade Ustasjas fascistiska symboler. Att detta skapade skräck bland serberna är inte förvånande. Det är som om Tyskland skulle ha återförenats under hakkorsflaggan.
Det första det kroatiska parlamentet gjorde efter att Kroatien ensidigt förklarat sig självständigt var att avskaffa serbernas medborgerliga rättigheter. Plötsligt var serberna främlingar i de trakter där de bott i hundratals år. När strider utbröt fick de stöd av JNA i försvaret av sina konstitutionella rättigheter.
Fördrivningen av den serbiska befolkningen från Krajina var, som Carl Bildt noterade, ”detta krigs största flyktingvåg och enstaka mest omfattande folkfördrivning”. Med systematik och uthållighet brände den kroatiska armén ned serbiska byar i område efter område. Det var ”en etnisk rensning bedriven av en relativt välutrustad modern armé medan stora delar av världen valde att titta åt annat håll”, nämligen åt händelserna i Srebrenica, som var något helt annat än vad de framställs som i krigspropagandan.
När chauvinismen och separatismen växte sig stark, särskilt bland albaner, kroater och muslimer, var Serbien den part som mest aktivt försvarade den multinationella samexistensen – naturligt nog, eftersom serber bodde tillsammans med andra folk i flera delrepubliker (även i Serbien). Att skilja folken åt geografiskt utan stora folkfördrivningar var näst intill omöjligt.
Serbiens president Slobodan Milošević vädjade lidelsefullt om fredlig samexistens mellan nationer, religioner och folkslag. Men samtidigt klargjorde de serbiska ledarna att om Jugoslavien skulle delas upp och nationerna skulle skiljas åt, så måste också den serbiska nationens rättigheter respekteras – ett rimligt krav som felaktigt har stämplats som serbisk nationalism och påståtts vara huvudorsaken till 90-talets krig.
Utan aktivt stöd från mäktiga krafter i väst hade ingen självständighet för Slovenien och Kroatien varit möjlig. EG (Europeiska Gemenskapen, föregångare till EU) var, liksom Frankrike och Storbritannien, till en början för ett sammanhållet Jugoslavien, men stödde inte den federala regeringen ekonomiskt och politiskt, vilket skulle ha kunnat förhindra omfattande strider.
I stället gick EG in som medlare mellan den legitima makten och separatisterna – och gav därmed utbrytarsidan legitimitet. Visserligen krävde EG att Kroatien skulle erkänna serbernas rättigheter innan landet gavs internationellt erkännande, men i slutänden gav de efter för Tysklands påtryckningar och erkände den nya staten utan att denna och andra frågor var lösta. USA lät Tyskland agera murbräcka inom EU.
Det återförenade Tysklands allra första utrikespolitiska initiativ var att dagen före julafton 1991 – i öppet trots mot EG och FN – tillkännage sitt villkorslösa diplomatiska erkännande av Slovenien och Kroatien. Tyskland satte press på de övriga medlemsländerna i EG att gå samma väg. Erkännandet ställdes som villkor för att Tyskland skulle överge D-marken och övergå till euro, en hjärtefråga för Frankrike.
När väl Kroatien och Slovenien hade erkänts som oberoende stater, blev de dittills interna jugoslaviska motsättningarna formellt en mellanstatlig konflikt och därmed kunde utländsk militär intervention motiveras som folkrättsligt legitim.
I Bosnien-Hercegovina hade muslimer enligt Titos författning 1974 fått status som en separat nationalitet. Tidigare hade de ansetts som serber med muslimsk tro – ett arv från den ottomanska tiden, då välbärgade stadsbor konverterade till islam för att främja sina karriärmöjligheter. Senare har de börjat kallas bosniaker, men varken etniskt eller språkligt, endast kulturellt, skiljer de sig från bosnienserber.
Enligt konstitutionen var muslimer, serber och kroater gemensamt statsbärande. Konstitutionen krävde samtycke av alla tre folkgrupperna för en självständighetsförklaring. När delrepublikens regering, ledd av den extreme islamisten Alija Izetbegovic, ändå utlyste folkomröstning om självständighet, bojkottades den av serberna, som svarade med att bilda Republika Srpska (idag en av Bosnien-Hercegovinas två entiteter).
Samtidigt som bomberna regnade över Jugoslavien firade Nato sitt 50-årsjubileum i Bryssel, där Sveriges statsminister Göran Persson närvarade, och antog en offensiv strategi för interventioner ”out of area”.
Strider utbröt, men europeiska medlare lyckades förhandla fram ett fredsavtal som alla parter accepterade. Bushregeringen i USA förmådde Izetbegovic att efter en vecka bryta fredsöverenskommelsen och därmed starta det krig som 1992–1995 skulle skörda tiotusentals människoliv och fördjupa bitterheten mellan folken.
Kriget i Bosnien blev ett tillfälle för Nato att ingripa (med mandat från FN). Det var Natos första krig och det avslutades med Daytonavtalet, som bekräftade USA:s ledande roll.
USA gick sedan vidare med att ekonomiskt och politiskt stödja den kosovoalbanska terrororganisationen UCK, vilket ledde till väpnad konflikt i Kosovo 1998–2001 och till Natos 79 dagar långa bombkrig (utan FN-mandat) mot Förbundsrepubliken Jugoslavien våren och sommaren 1999, som i sin tur ledde till västmakternas annektering av Kosovo.
Samtidigt som bomberna regnade över Jugoslavien firade Nato sitt 50-årsjubileum i Bryssel, där Sveriges statsminister Göran Persson närvarade, och antog en offensiv strategi för interventioner ”out of area”.
Stormakternas agerande i Jugoslavien belystes i ett vidare perspektiv av Peter Gowan, som var professor i internationella relationer vid London Metropolitan University, i boken Irrväg till Kosovo. Stormaktsspelet bakom krigen i Jugoslavien 1999. Nästan profetiskt skrev han:
”Så det förefaller sannolikt att USA gör något försök att skaffa sig makt i Ukraina, till exempel genom en presidentkupp, som skulle göra det möjligt att dra in Ukraina i den västliga sfären.”
Det dröjde 15 år innan den utsagan besannades.