Ett av den nya borgerliga regeringens få utspel på kulturområdet är planerna på att införa en statlig litterär kanon. En riktigt dålig idé, menar 35 författare och förläggare som i ett debattinlägg i Expressen skriver att en statlig kanon inte hör hemma i en demokrati.

En av undertecknarna är den prisbelönta författaren Anneli Jordahl, som är mycket skeptisk till direktiv uppifrån om hur litteraturundervisningen ska bedrivas i skolorna.

– Direktiven är särskilt svårsmälta när det kommer från en regering som tillsammans med sitt stödparti SD bantar kulturbudgeten, och dessutom tänker föra en politik som är direkt skamlig vad gäller invandring-asylfrågor och integration, säger hon till Proletären.

– På pappret låter en litteraturkanon som ”enande” kraft bra. Men det kommer från en regering som lägger stora krafter på splittring, att förstärka ”vi och de”. De vill tydligen läxa upp invånare i ytterområdena med en kanon som politikerna själva är fullständigt ointresserade av.

Klass och bildningstörst är återkommande teman i Anneli Jordahls verk. För detta har hon bland annat belönats med flera priser, som Moa Martinson-stipendiet, Ivar Lo-priset och Hedenvid-plaketten.

På frågan om hon tror att arbetarlitteraturen, där Sverige har ett unikt arv, skulle vara representerad i en litteraturkanon signerad regeringen Kristersson, svarar hon tvekande.

– Det beror på vilka experter som vidtalas. I alla sammanhang jag har suttit och gjort ett urval, det kan gälla litterära priser och stipendiefonder, har jag varit ensam från arbetarklassen, och gruppen har inte haft någon så kallad icke-vit. Det har varit skralt med representation. Det präglar urvalet.

Annars menar Anneli Jordahl att arbetarlitteraturen är i sin bästa form just nu, efter en boom som pågått i snart ett kvarts sekel.

– Och den ser ut att förstärkas.