I en syrefattig politisk miljö måste nya vägar sprängas upp. Är vi få till antalet får vi vara smartare, smidigare och mer skolade. Det är några av mina lärdomar efter att ha deltagit som delegat på IF Metalls kongress i maj.
Representantskapet valde oss delegater i vintras i Malmö efter att fackklubbar nominerat och valberedningen lagt sitt förslag. Vi valda delegater träffades i fem halvdagar, en heldag mötesteknik och två dagar tillsammans med de andra södra avdelningarna under en övningskongress.
När dagen för Metalls kongress kom i maj åkte vi tillsammans upp till Örebro. 317 personer med rösträtt. Hälften var förstagångsdelegater och 40 procent var kvinnor, något man kan se som positivt och en frisk pust i ett allmänt gubbigt förbund som Metall är.
Det första beslutet på kongressen var att IF Metall ska fokusera på att öka till minst 85 procents organisationsgrad samt teckna kollektivavtal på alla arbetsplatser. Kongressen gick emot förbundsstyrelsens (FS) linje och behöll den treåriga kongressperioden. Medlemsdemokrati och närhet för medlemmarna att kunna engagera sig kring kongressen var viktigare än förbundsstyrelsens torra förklaringar om att det var för kort tid att verkställa kongressbeslut och ekonomiska besparingar.
Min avdelning 51 Sydvästra Skåne ville föra in socialismen igen i Metalls målparagraf, likt vad som gjorde förra kongressen då feminismen infördes i paragrafen. Tyvärr var kongressen inte mogen att bifalla motionen, men jävlar vad många socialister som syntes och hördes under och efter debatten. Plötsligt var alla socialister i talarstolen!
Min klubb och avdelning stod bakom motionen att Metall och LO skulle verka för 30 timmars arbetsvecka med bibehållen lön. IF Metall är det enda förbundet som förespråkar att arbetsmarknadens parter ska reglera arbetstiden – inte politiken.
Högern inom förbundet och storklubbarna på massindustrin är den stora bromsklossen för svensk arbetarklass. De försvarar sina lokala privilegier hellre än att stärka alla arbetare i Sverige. Denna linje inom förbundet inleddes i avtalsrörelsen 1995, då målet var 100 timmar arbetstidskonto (ATK), något få av oss i förbundet ens kan drömma om än idag.
Den avtalsenliga vägen är ett enda stort misslyckande. Men kongressen stod på FS linje och vi andra kamrater har ett långt arbete kvar med att övertyga, så länge inte politikerna sätter ner foten i frågan.
Trots dessa nederlag körde vi delegater över FS i flera andra frågor:
• Förbundet och vi ute på arbetsplatserna ska arbeta för att det ska finnas mensskydd och alla arbetsplatser inom industrin ska ”menssäkras”.
• Kunskapen kring de neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna (NPF) och psykisk ohälsa ska höjas inom fackliga utbildningar och bland skyddsombuden.
• Motionen om jämställd vård, att åtgärda brister i forskningen om kvinnosjukdomar, jämlik prioritering i vården samt situationen inom förlossningsvården slutade i en votering som avgjordes av mötesordförande utslagsröst för bifall. Vilken dramatik!
• Motionen om att verka för 100 procent graviditetsersättning på arbetsplatser där det inte går att omplacera gick igenom. Som en av talarna sade: “Om det hade varit män som varit gravida – hade det varit en icke-fråga då?”
Kongressen satte också stopp för bjudsprit för pamparna och deras internationella gäster.
Annars var kongressens rysare motionen om bojkott av Israel. Det dröjde till sista dagen innan den togs upp till votering.
De palestinska fackföreningarnas öppna brev till kongressen blev en snackis. Den uppdämda ilskan av apatin och tystnaden från FS och Sverige i stort, samtidigt som israelerna bombade Gaza under sittande kongress, var stark.
Uttalandet och pengar till ”vänstersionisterna” i Stay Together, som kongressen hade beslutat om dagen innan, hade inte mildrat behovet av bojkott. Flera ur Göteborgsdelegationen yrkade bifall, liksom två av oss i Malmö, tre delegater med bakgrund i Palestina och en från Norrköping. Alla argument och alla infallsvinklar som presenterades hade samma slutsats; bojkott av terrorstaten Israel är metoden framåt.
En bojkott är möjlig för oss inom facken, bara vi vill. Oavsett vad experter och ombudsmän säger. Internationell solidaritet är inte bara papper och pengar, det är en konkret handling som står upp för de orden vi yttrar.
Två världar kolliderade på samma dagordningspunkt. Tyvärr tog debatten om sportbidrag till svenska barn och rädda barnen i Gaza så lång tid att voteringen fick läggas morgonen efter. Då, när känslorna hade svalnat något, avgjordes den slutna voteringen. En fjärdedel av kongressen röstade för bojkotten och de andra hundratals människorna i kongressen hade öppnat ögonen i Palestinafrågan.
Vi alla inom fackföreningsrörelsen måste fortsätta mobilisera för bojkott, det är den enda metoden att stoppa Israels apartheid, folkmord och ockupation. Metalls kongress är om tre år och vi kör igen. Palestiniernas behov av solidaritet kommer knappast att bli mindre.
Emil Nordh
Industriarbetare, medlem i IF Metall avdelning 51 sydvästra Skåne
