Jan Björklunds nya sorteringsskola landar i sin logiska konsekvens genom förslaget om ett ettårigt gymnasium för skoltrötta elever. Samhället skall inte ens ha ambition att ge dessa elever en bra utbildning, utan de skall lämpas av i en sopskola som bara är gymnasium till namnet.
Att problemen i den svenska skolan är många och stora är väl bekant. Det börjar redan i grundskolan, som 12 procent av eleverna lämnar utan godkända betyg – det betyder 12.000 ungdomar om året – och fortsätter sedan i gymnasiet, som ser avhopp eller underkänt från en fjärdedel av eleverna.
Det är ett kapitalt misslyckande för en skolpolitik som säger sig ha det nya kunskapssamhällets behov som utgångspunkt och ett förräderi mot de ungdomar som inte får den utbildning de har rätt till.
Som argument för sin nya skolmodell upprepar Björklund ständigt att alla ungdomar inte kan bli akademiker, vilket är sant och visst. Med bara akademiker stannar Sverige. Men mantrat är ändå en fras. Eftersom ingen någonsin påstått att alla skall bli akademiker.
Striden handlar istället om ungdomars rätt. Skall ambitionen vara att alla ungdomar bjuds möjlighet att söka till den högskola som idag omfattar alltfler utbildningar, om de så vill och om hågen i en framtid riktas åt de hållet?
Praktiska yrkesutbildningar står inte i motsättning till en sådan ambition, utan den handlar faktiskt om den valfrihet som liberalerna talar så varmt om i alla andra sammanhang; om skoltrötta arbetarungdomars frihet att göra framtida val.
Med förslaget om ett ettårigt gymnasium lättar Björklund på masken. För här handlar det uttalat om en sopstation. De elever som lämpas av som gymnasialt obildbara hänvisas till en arbetsmarknad som knappt finns, där de enligt Björklund skall konkurrera med etniskt diskriminerade invandrare om jobb som städare. Så mycket mer bjuds inte. För med dagens överskott på arbetskraft, inte minst av unga, fördrar såväl industri som tjänstesektor bättre utbildade utsugningsobjekt.
I vissa media anklagas Björklund för att ”ge upp”. Men vi anklagar honom för cynism. Han dumpar medvetet och utan skrupler de skoltrötta eleverna på arbetsmarknadens bakgård. För att det blir billigare så; för att han inte vill ge dem den utbildning de rätt till och som nästan alla skulle klara, om de bara fick det stöd de behöver; och för att kapitalisterna inte har behov av dem.
Alla kan inte bli akademiker. Men alla barn och ungdomar, också de som av olika skäl har problem i och utanför skolan, har rätt till en bra utbildning. Då är det samhällets och skolans skyldighet att försäkra dem denna rätt. Anställ fler lärare och fler specialpedagoger, laga till mindre klasser, sörj för en meningsfull fritid – gör allt som går att göra för att också skoltrötta skall finna sig till rätta i skolan.
Men dumpa dem inte. Det är inte bara cyniskt och inhumant, utan också ett slöseri med potentiella resurser.
