Början till slutet för Hitlertyskland

Tidig morgon den 22 juni 1941 – för 80 år sedan – inleddes det tyska anfallet mot Sovjetunionen, namngivet som operation Barbarossa. Trots att de tyska trupperna inledningsvis skördade stora framgångar, kan man med fog hävda att operationen var övermodig och dömd att misslyckas. Stalin och hans generaler genomskådade den tyska blixtkrigstaktiken, som året innan lagt Frankrike under tysk ockupation efter ett kort krig.

Den tyska planen var att locka fram Röda arméns huvudstyrkor till gränsen, där de skulle förgöras. De tyska arméerna skulle sedan marschera ostört fram till Moskva. Kriget skulle enligt Hitlers plan vara avslutat inom åtta till tio veckor.

Så blev det inte. Röda arméns huvudstyrkor hölls i reserv bakom gränsen och de bjöd ett alltmer hårdnackat motstånd desto längre tyskarna trängde in i Sovjetunionen. Vid Moskvas portar tog det stopp. Röda armén förstärktes med stridserfarna sibiriska trupper och de tyska arméerna tvingades på reträtt. Detta var Tysklands första och förmodligen mest avgörande nederlag under andra världskriget. 

Kort om bakgrunden.

I februari 1931, drygt tio år före operation Barbarossa, utslungade Stalin de beryktade och ofta citerade orden: ”Vi har blivit 50–100 år efter de avancerade länderna. Vi måste på tio år tillryggalägga denna distans. Antingen kommer vi att göra det eller gör man slut på oss.”

Med tanke på vad som komma skulle kan uttalandet synas profetiskt, men Stalin var inte synsk. 1931 sågs inte Tyskland, utan Storbritannien och Frankrike, som de stora hoten mot Sovjetunionens existens. Med Tyskland utvecklades tvärtom ett omfattande ekonomiskt och militärt samarbete.

Efter Hitlers makttillträde 1933 rådde dock ingen tvekan. Därefter var det Tyskland och Japan, snart förenade i Antikominternpakten, som sågs som de stora hoten. Redan i ”Mein Kampf” hade Hitler lovat att förgöra Sovjetunionen och bolsjevismen – av rent ideologiska skäl, men också för att skapa östligt ”lebensraum” åt sitt expanderande tusenårsrike.

Under 1930-talets lopp tog Sovjetunionen in de där 50–100 åren, vilket var en enastående bedrift. Men då handlade det framförallt om allmän industrialisering. Militärt låg Sovjet fortsatt långt efter Tyskland; enligt den sedermera legendariske utrikesministern Vjatjeslav Molotov var landet inte redo att möta ett tyskt anfall förrän tidigast 1943.

Den kvarvarande efterblivenheten bemöttes på två sätt. Internationellt verkade Sovjetunionen för en aktiv fredspolitik och för en antifascistisk pakt med i första hand Storbritannien och Frankrike, för att rida spärr mot tysk expansionspolitik. Det var en politik som fick hårda törnar av inte minst Münchenuppgörelsen 1938, genom vilken Storbritannien och Frankrike gav Hitler rätt att ockupera Tjeckoslovakien.

Denna politik havererade slutgiltigt i augusti 1939, då tyska och franska förhandlingsdelegationer på plats i Moskva reste hem utan att underteckna det sovjetiska paktförslaget.

Två dagar senare undertecknades en icke angreppspakt mellan Tyskland och Sovjetunionen, av samma typ som sedan hösten 1938 fanns på plats mellan Tyskland respektive Storbritannien och Frankrike. Detta var en ren försvarsåtgärd. I en situation då de så kallade demokratierna uppenbarligen var beredda att ge Hitler fri lejd österut var det nödvändigt för Sovjetunionen att se till egna säkerhetsintressen. Där det framförallt handlade om att skjuta upp det tyska angreppet, helst till 1943.

Inrikespolitiskt satsade Sovjet på en kraftfull utbyggnad av försvaret. Försvarskostnaderna ökade från 3,4 procent av statsutgifterna 1933 till 32,6 procent 1940. Samtidigt lades industrin i växande utsträckning om för krigsproduktion, som när traktorfabriken i Tjeljabinsk enligt plan började producera stridsvagnar.

Det var en icke önskvärd politik, resurserna behövdes till att förbättra levnadsförhållandena för hårt ansträngda sovjetmedborgare, men den var absolut nödvändig. Utan militär försvarsförmåga hade Sovjetunionen gått under.

Sommaren 1941 var situationen inte gynnsam för Sovjetunionen. Landet var visserligen officiellt och erkänt neutralt i det pågående andra världskriget, men något krig pågick i praktiken inte. Sommaren 1940 intog tyska trupper Paris efter bara sex veckors krig och britterna drog sig samtidigt tillbaka till sin ö. Tyskland behövde inte längre frukta det tvåfrontskrig som varit så förödande för landet under första världskriget. Hitler kunde därmed kasta sina lystna blickar österut, som varit hans och hans kapitalistiska uppdragsgivares plan redan från början.

Tyska trupper på sovjetisk mark, juli 1941.

Samtidigt befann sig Sovjetunionen i militär konflikt med Japan i Fjärran Östern, där ett kort krig utkämpades 1939. Nu var det alltså Sovjetunionen, inte Tyskland, som hotades av tvåfrontskrig, ett hot som undanröjdes först efter det japanska angreppet på Pearl Harbor i december 1941.

I Moskva var stats- och militärledning väl medvetna om att det tyska angreppet skulle komma. Man var lika medvetna om att Röda armén ännu inte var mogen att möta förmodat överlägsna styrkor, särskilt som det sovjetiska försvaret var splittrat på två fronter. Taktiken gick därför ut på att skjuta upp angreppet så länge som möjligt. Varje månad kunde vara betydelsefull.

Denna taktik missuppfattas av vissa som en underlåtenhet att förbereda landet för det kommande kriget och görs av antikommunistiska historiker till en anklagelseakt mot framförallt Stalin. Han påstås ha ignorerat givna varningssignaler. Detta är inte sant. All vunnen tid – och man vann faktiskt en dryg månad, då operation Barbarossa var planerad till den 15 maj 1941 – användes till mobilisering och förberedelser, där inte minst evakuering av krigsvital industri hastades på.

Mellan januari 1938 och juni 1941 växte Röda armén från 1,6 miljoner till drygt fem miljoner mobiliserade soldater, varav 900.000 inkallades så sent som i mars 1941. Problemet var som sagt att armén var splittrad i två – 2,5 miljoner soldater i öst respektive väst. Men också att soldaterna var dåligt utbildade, dåligt utrustade och utan krigserfarenhet. Det var inte en armé redo att möta den välutrustade och erfarna tyska krigsmaskinen.

Här brukar det anföras att Röda armén också saknade kompetent ledning, detta efter utrensningarna i militärledningen 1937. Nyare forskning visar dock att utrensningarna inte var så omfattande som det påstås, hälften av de avskedade återinsattes i tjänst 1938–40. För de inledande motgångarna spelar denna faktor förmodligen mindre roll, särskilt som unga, mycket kompetenta, militära ledare snabbt steg fram som ersättare.  

Åtgärder vidtogs också för att förstärka gränsförsvaret. I maj 1941 förflyttades 28 divisioner från inlandet till gränsområdet och i juni beordrades militärområdenas chefer att flytta fram styrkor till gränsen. På kvällen den 21 juni försattes gränstrupperna sedan i full stridsberedskap. Med tillgängliga resurser var Röda armén redo att möta det tyska angreppet.

Operation Barbarossa inleddes tidigt på morgonen den 22 juni 1941. Längs en front som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet och med tre riktningar: Armégrupp Nord genom Baltikum mot Leningrad, armégrupp Mitte mot Moskva och armégrupp Süd mot Ukraina. De tyska angreppsstyrkorna samlade 3,7 miljoner krigserfarna soldater, 600.000 fordon, 3.600 stridsvagnar och fler än 3.000 flygplan, efter bara några dagar förstärkta av trupper från Finland, Rumänien och Italien.

Mot denna krigsmaskin ställde Röda armén 2,5 miljoner soldater, de flesta nyss mobiliserade, dåligt utrustade och utan krigserfarenhet. Det kunde bara gå på ett sätt. Tyskarna avancerade snabbt och Röda armén gjorde stora förluster.

Det mest intressanta här är det envisa motstånd som sovjettrupperna bjöd, mot alla odds och mot alla tyska beräkningar. Under de tre första månaderna förlorade Wehrmacht 185.000 man på östfronten, nästan dubbelt så många som hela den tyska krigsinsatsen krävt fram till juni 1941. När Röda armén intog Berlin i maj 1945 var siffran uppe i 2,3 miljoner man. Det var 80 procent av alla tyska förluster under andra världskriget.

Nazisterna förbluffades över denna motståndskraft som de inte mött någon annanstans och som de inte räknat med. ”Bolsjevikerna angriper intill fullständig utmattning och de försvarar sig till siste man och sista vapen /…/ Den enskilde soldaten fortsätter ibland att strida när han med mänskliga mått inte längre kan strida”, konstaterade SS-tidningen ”Das Schwartze Korps”.

Kan denna heroiska stridsvilja ha berott på att sovjetsoldaten hade något att strida för?

Det sovjetiska försvaret i Moskva 1941.

Motståndskraften var en tysk missräkning. Men det stora misstaget var att underskatta den sovjetiska ledningens militärstrategiska förmåga. Hitlers idé var att locka fram de sovjetiska försvarsstyrkorna till gränsen, där de skulle förgöras i ett enda förintande slag. Därefter skulle vägen till Moskva ligga öppen. Blixtkriget skulle vara slut på 8–10 veckor, som året innan på västfronten.

Stalin och hans generaler gick inte i den fällan. Låt mig här ta bröderna Roy och Zhores Medvedev till hjälp för att beskriva händelseutvecklingen. Så här skriver de i sin bok ”The Unknown Stalin”:

”Om man efterklokt ser på alla Stalins aktiviteter och på de militära beslut som togs under krigets första dagar, så är det fullständigt rimligt att dra slutsatsen […] att det taktiska beslutet att hålla sovjetarméns huvudstyrkor 200–300 kilometer bakom gränsen var absolut korrekt. Det var detta som gjorde det möjligt att genomföra lokala motattacker och att den 26 juni, på Stalins order, upprätta en andra försvarsfront. […] I planen för blixtkriget förutsattes det att huvudstriderna skulle äga rum under de första veckorna, varefter Wehrmacht snabbt skulle avancera österut. Det blev tvärtom. De tyska arméerna avancerade hastigt under de första dagarna och veckorna, men sedan bromsades framryckningen av Röda arméns envisa, självuppoffrande motstånd. Hitlers krig mot Sovjetunionen var förlorat långt före slutattacken mot Moskva.”      

Låt mig påpeka att bröderna Medvedev ingalunda är några fans av Stalin, så detta ”erkännande” kan inte avfärdas som en partsinlaga. Låt mig också påpeka att det ingalunda rådde konsensus om taktiken i den sovjetiska ledningen. Den senare så legendariske generalen Grigorij Zjukov var till exempel mycket tveksam till att hålla styrkor i reserv.

Wehrmacht stod utanför Moskvas portar i december 1941. Då hade Japan angripit Pearl Harbor och det blev möjligt för Röda armén att föra över stridserfarna sibiriska trupper till huvudstadens försvar. Operation Barbarossas blixtkrigstaktik hade misslyckats. Wehrmacht drevs på reträtt.

Kriget pågick i ytterligare drygt fyra fruktansvärda år och det utkämpade många avgörande drabbningar, som slagen vid Stalingrad och Kursk. Men jag vill ändå påstå att Operation Barbarossas haveri vid Moskvas portar är det mest avgörande. Där visade sovjetmedborgarna att de inte skulle låta sig besegras; att de skulle slåss till sista blodsdroppen för att försvara sitt land och sitt sociala system.

Ett litet avslutande tillägg. Före och inte minst efter krigsutbrottet evakuerade Sovjetunionen med stor handlingskraft krigsviktig industri till Ural, bortom tysk räckvidd. Men sovjetledningen var också medveten om att judarna utgjorde en särskilt utsatt grupp, om de hamnade under tysk ockupation, varför man erbjöd sig att evakuera hotad judisk befolkning till de inre delarna av Sovjetunionen.

Genom denna räddningsoperation evakuerades 2,5 miljoner judar till framförallt Kazakstan och Uzbekistan, där livet var hårt. Men de räddades i alla fall undan nazisternas gasugnar.

Långtifrån alla tackade ja, som judarna i Taganrog i södra Ryssland. ”De trodde inte att den tyska nationen, Goethes och Beethovens land, poeternas och tänkarnas, Marx och Engels land, skulle kunna göra sig skyldiga till det som de sovjetiska myndigheterna nu talade om”, skriver Isaac Deutscher i sin lilla bok ”Den ojudiske juden”.

Judarna i Taganrog fick betala ett högt pris för sin vantro. De försvann alla under den tyska ockupationen. Medan de judar som lät sig evakueras överlevde, om än under svåra förhållanden.

Visst är det något att fundera över. Medan quislingregeringar och nationella poliser i det av Tyskland ockuperade Västeuropa deltog i nazisternas jakt på judar, så genomförde myndigheterna i Sovjetunionen den i särklass största räddningsoperationen. Och det mitt under operation Barbarossa.

Hedras den som hedras bör.