Kommentar: Cop28-avtalet blev en seger för fossilindustrin

Innan Cop28-mötet varnade FN:s generaldirektör António Guterres för att ”vi befinner oss minuter före midnatt för 1,5-gradersmålet – och klockan tickar.” Många med honom hoppades på löften om snabb utfasning av fossila bränslen, snabba utsläppsminskningar från de största utsläpparna och en rättvis kompensation till de som kommer att drabbas mest.

En del försöker se det som ett framsteg att detta Cop-möte för första gången erkänner behovet av att avveckla fossila bränslen, men i realiteten dog Parisavtalets beslut om att inte värma upp planeten över 1,5 grader – fossilindustrin vann.

I avtalet står endast att världen ska börja röra sig bort från fossila bränslen. Inte hur mycket de ska minskas eller hur snabbt.

Det godkändes på grund av att det klubbades snabbt, innan öländernas representanter hann in i möteslokalen för att rösta. Därför kan de oljeproducerande länderna lugnt fortsätta utvinna olja, med sina ”gröna” argument om att oljan har låga utsläpp jämfört med kol, att deras olja utvinns med ”klimatsmarta metoder” eller att koldioxiden kan fångas in.

Det finns en stor klyfta mellan de varningar från vetenskapen som citeras i sluttexten och vad man sen kommer fram till. Till exempel ger avtalet grönt ljus för fossil gas, eller ”naturgas”, som det numera kallas.

Bara de ”ineffektiva” subventionerna av fossila bränslen behöver fasas ut. Det ger Sveriges regering möjlighet att argumentera för att fortsätta subventionera fossil energianvändning, bland annat inom jordbruket.

Kärnkraftsindustrin är nöjd, eftersom satsningarna på riskfylld kärnkraft har fått grönt ljus, trots att utvinning av uran är mycket miljöförstörande och lagringen av avfallet inte är löst.

Avtalet är även positivt till infångning av koldioxid. En teknik som är dyr och oprövad, samt saknar lagringsplats för all den koldioxid som behöver fångas in. Att öka skogarna förmåga att ta upp koldioxid är däremot inte särskilt populärt bland beslutsfattare. Sveriges regering har inte heller några sådana planer, trots att de svenska skogarna har minskat sitt nettoupptag av koldioxid med 20 procent, på grund av ökad avverkning och lägre tillväxt.

När Kubas president Miguel Díaz-Canel öppningstalade för G77-länderna och Kina, framhöll han att mänsklighetens rätt till existens måste vara huvudmotivationen för diskussionerna. Trots att fonden för klimatskador skulle ha varit fylld 2020, gladdes många åt det förnyade löftet om att fylla på fonden. Kanske skulle Kubas vision bli verklighet ändå.

Att enda orsaken till att löftet gavs direkt, på första dagen, var att Kina och G77-länderna annars vägrade att förhandla överhuvudtaget, visade sig när fonden skulle fyllas. Hittills har fonden endast fått lite mer än 700 miljoner dollar – vilket motsvarar 0,2 procent av de 400 miljarder dollar som behövs.

Den rika värdens hyckleri blir tydligt om man jämför dessa ynka 700 miljoner dollar med att olje- och gasindustrins vinster förra året var närmare 4000 miljarder dollar. För att klara en temperaturstegring på max 1,5 grader, skulle en bråkdel av deras vinst räcka till de årliga energiinvesteringar som krävs.

Det är bara att instämma i det Guterres sa efter att mötet avslutats. Världen har inte råd med förseningar, obeslutsamhet eller halvdana åtgärder. Mycket mer behövs för att hålla hoppet om 1,5-gradersgränsen vid liv och för att leverera klimaträttvisa till dem som står i krisens frontlinje.

Trots misslyckandena är klimatmöten nödvändiga, om världen ska kunna enas och ta sig an utmaningen med klimatkrisen. Att Sveriges klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari är nöjd med avtalet motiverar hon med att ”alla länder måste komma överens, även länder som Saudiarabien ska skriva under.” Hon har fel! Att alla måste bli överens är ett av problemen. Det medför att ett enda oljeproducerande land kan stoppa de nödvändiga kraven om när och hur koldioxidutsläppen måste fasas ut.