D-dagen (och myterna kring den)
Den 6 juni är det 80 år sedan D-dagen, den allierade invasionen i Frankrike under andra världskriget. Världspressen, inklusive de svenska tidningar som enligt Mediestödsnämnden är nödvändiga för mediamångfalden i landet, kommer att frossa i de amerikanska framgångar som ledde till Europas befrielse från det nazistiska oket och segern över Hitlertyskland. Men hur var det egentligen? Få händelser under andra världskriget är omgivna av så många myter som D-dagen den 6 juni 1944. I den här artikeln går Proletärens Janne Bengtsson igenom några av dem.
Det är segrarnas historia som gäller, och berättelsen om befrielsen av Europa är inget undantag. Franska Institut Francais d’opinion Publique (IFOP) publicerade för 20 år sedan en statistisk genomgång om fransmännens uppfattning om vilket land som bidrog mest till segern över Nazityskland. I maj 1945, när kriget i Europa i praktiken precis avslutats med att Röda Armén hissat sovjetflaggan över riksdagshuset i Berlin, ansåg 57 procent av fransmännen att Sovjet bidrog mest. 20 procent höll på USA och 12 procent på britterna. I maj 1994 hade siffrorna förändrats: 25 procent svarade Sovjet, 49 svarade USA och 16 procent menade att britterna bidragit mest. I juni 2004 hade siffrorna förändrats ännu mer: nu ansåg hela 58 procent att USA var den ledande kraften bakom segern över Hitlertyskland, 20 procent menade att Sovjet bidragit mest och 16 procent höll på britterna.
I dag är siffrorna förmodligen ännu mer till USA:s fördel: filmer som Rädda menige Ryan, tv-serier som Band of Brothers, men ändå mest demoniseringen av Sovjet och senare Ryssland har förändrat människors uppfattning.
Det var klockan 06.30 på morgonen den 6 juni som de första soldaterna i den allierade truppstyrkan nådde den normandiska kusten. Britter och kanadensare landsteg på de stränder som döpts till Gold, Juno och Sword. De mötte relativt lätt motstånd. De amerikaner som landsteg på Utah Beach mötte nästan inget motstånd alls. Den amerikanska 1:a divisionen vid Omaha Beach möttes av det hårdaste motståndet, den 352:a tyska kustdivisionen. Här stupade 2400 USA-soldater, den enskilt största förlustsiffran under D-dagen. Totalt sett stupade 4830 allierade soldater under själva landstigningen, allt enligt siffror från den statligt ägda USA-sajten dod.defense.gov.
De som dog eller lemlästades var inte ensamma. Många av de soldater som sattes in i landstigningen offrade sina liv i kampen mot Hitlertyskland; vanliga arbetargrabbar från i huvudsak USA, Kanada och Storbritannien som dog på stränderna i Normandie.
Men när det allierade kommandot under sommaren 1944 med D-dagen äntligen besvarade det sovjetiska överkommandots och Stalins begäran om en andra front i Europa, hade Röda Armén redan börjat att effektivt tunna ut de tyska trupperna i Europa. Verkligheten är att sedan tyskarna förlorat slaget om Stalingrad 1942-43 och det stora pansarslaget vid Kursk i juli 1943, nästan ett år före D-dagen, hade de i praktiken förlorat kriget.
I slutet av 1943 hade det tyska överkommandot tvingats flytta 75 divisioner - med runt 17.000 soldater i varje - från de ockuperade länderna i västra Europa, för att försöka hindra den sovjetiska frammarschen på östfronten. I början av 1944 skickades ytterligare 40 divisioner österut och till sommaren ytterligare 46 divisioner. En jämförelse: när brittiska och amerikanska trupper i juli 1943 steg i land på Sicilien möttes de av två (!) tyska divisioner och tio italienska, de senare med soldater som varken hade lust, mod eller utrustning av strida vidare.
I Stalingrad hade Röda Armén kämpat ned 100 divisioner och i Kursk ytterligare 50 divisioner. I juni 1944 hade tyskarna bundit 4,3 miljoner soldater på östfronten och en miljon i väst.
Strax efter invasionen på de fem frontavsnitten av de sammanlagt åtta mil långa stränderna i Normandie, den som gått till historien som Operation Overlord, gick Röda Armén till massivt anfall längs en 72 mil lång front för att röja undan de sista tyska trupperna i Sovjetunionen. I mitten av juni var Röda Armén på god väg mot den tyska gränsen efter att ha tillintetgjort 28 av de 34 kvarvarande tyska pansardivisionerna: Operation Bagration kostade den tyska armén 450.000 döda, medan 180.000 Sovjetsoldater stupade.
När andra världskriget slutade i Europa med att Sovjetarmén besegrade de 480.000 man starka tyska trupperna i Berlin, med hundratusentals fanatiska nazister som stred in i det sista, kunde man summera kriget: Tyskland förlorade 13 miljoner soldater på slagfälten. Tio miljoner av dem kämpades ner av Röda Armén.
Men historien tillhör inte längre Röda Arméns hjältemodiga avgörande insats i kampen mot nazismen. Den tillhör bland annat D-dagen. Den mest mytomspunna händelsen i andra världskrigets historia.
Låt oss titta på några av myterna.
Myt 1: USA genomförde invasionen i Normandie
Visserligen leddes landstigningen av den amerikanske generalen och senare presidenten Dwight D. Eisenhower, men sanningen är också att av de knappt 160.000 soldater som invaderade den franska kusten, var mindre än hälften amerikaner. Sajten airforcetimes.com konstaterar att 73.000 amerikaner fanns med i invasionsstyrkorna men att drygt 83.000 var britter och kanadensare: 61.715 britter och 21.400 kanadensare. I invasionsstyrkan fanns också soldater från Belgien, Norge, Polen, Luxemburg, Grekland, Tjeckoslovakien, Nya Zeeland, Australien plus 177 franska kommandosoldater.
Historikern James Holland, expert på D-dagen, konstaterade i en artikel inför 75-årsdagen av invasionen, att av de 1213 krigsfartyg som deltog i landstigningen var 892 brittiska och ytterligare en handfull norska, nederländska, franska och polska. 3261 av de 4126 landstigningsfartygen var brittiska. Och av de 12.000 flygplanen som bombade och besköt de tyska ställningarna, men som också lade många franska städer och byar i ruiner, tillhörde 8000 det brittiska flygvapnet.
Myt 2: USA:s stora förluster i Europa
Varje förlorat människoliv är förvisso ett för mycket, men de allierade förlustsiffrorna kan inte jämföras med de uppoffringar Röda Armén gjorde. Siffrorna på stupade varierar, men flera källor räknar de allierades förluster på stränderna i Normandie till totalt 4.830 stupade soldater; av dem var 2.501 amerikaner.
Enligt Encyclopaedia Britannica förlorade USA 29.000 i stupade mellan D-dagen den 6 juni och inmarschen i Paris den 26 augusti. 11.000 britter stupade liksom 5000 kanadensare. 30.000 tyskar fick sin sista viloplats i Frankrike. De allierade bombanfallen mot franska städer och byar kostade cirka 20.000 franska civila liv.
Myt 3: Tyska elitsoldater mötte invasionsstyrkan
Inte alls. De soldater som försvarade Normandiekusten var i hög grad ett hopskrap av de styrkor som blivit kvar när Hitler med enorma truppförflyttningar förgäves försökt stoppa Röda Arméns frammarsch på östfronten. Och medan invasionstrupperna tränat ihop länge, så hade många av de tyska divisionerna bara några veckors utbildning.
Myt 4: D-dagen var krigets största operation
Nej, inte ens i närheten, även om många européer och de flesta amerikaner tror det. Invasionsstyrkan bestod av 160.000 man. I Operation Barbarossa, den nazistiska invasionen av Sovjetunionen, deltog cirka 3,8 miljoner tyska och soldater från andra länder, däribland Italien, Rumänien, Ungern och Finland.
Slaget om Stalingrad kostade tyskarna och deras allierade 800.000 man i stupade, sårade eller saknade. Sovjetarmén förlorade 1,1 miljoner man i döda, sårade eller saknade eller tillfångatagna. Över 40.000 civila dog i striderna kring Stalingrad.
I slaget vid Kursk den 5 juli till 23 augusti 1943, kämpade Röda Armén i det största stridsvagnsslaget i världshistorien ner över 700.000 tyska soldater med 2.700 stridsvagnar, 10.000 kanoner och 2.500 flygplan. Röda Armén mötte det sista tyska försöket att gå till offensiv i Sovjetunionen med 1,3 miljoner män och kvinnor, 3.600 stridsvagnar, 20.000 kanoner och 2.560 flygplan. Som reserv höll Sovjetmarskalkarna Zjukov och Rokossovsky ytterligare en halv miljon soldater och 1 500 stridsvagnar.
Och i Operation Bagration, som inleddes två veckor efter landstigningen i Normandie, deltog 2,5 miljoner sovjetsoldater; cirka 450 000 tyskar stupade i den offensiven.
I slaget om Berlin, där ytterligare 480.000 tyskar stupade, formerades Röda Arméförbanden på de tre fronterna av 2,5 miljoner soldater, bland dem 78.556 soldater tillhörande den 1:a Polska Armén. Tillsammans använde de sig av 6.250 tanks, 7.500 flygplan, 41.600 artillerpjäser, 3.255 ramper för raketavskjutning, så kallade Katjusjas (eller ”Stalin-orglar” som de döptes till i folkmun) och 95.383 olika motoriserade fordon.
Myt 5: D-dagen var krigets vändpunkt
D-dagen var viktig; den öppnade den andra front som Stalin och Röda Arméns överkommando så länge efterfrågat. Men med tyskarna då djupt inne i Sovjetunionen och nära att besegra det i praktiken enda ännu stridande motståndet mot de segerrika nazi-arméerna, hade motoffensiven och vändningen i Stalingrad i november 1942 en enormt mycket större betydelse. När general von Paulus den 2 februari 1943 trotsade Hitlers order och med sina kvarvarande 91.000 soldater kapitulerade för marskalk Zjukov, var det första gången en tysk arméstyrka gav sig till fienden. De trupper som kapitulerade i Stalingrad var dessutom den tyska arméns elitsoldater. Det var Hitlers första motgång i kriget. De enorma förlusterna vid Kursk (se här ovan) hade också en förödande inverkan på de tyska truppernas moral och stridsduglighet.
När D-dagen inträffade den 6 juni 1944, hade Röda Armén redan bekämpat Hitlers arméer i tre år.
Myt 6: USA vann kriget
I en artikel till 75-årsminnet av invasionen skriver den tysk-amerikanske historikern Kevin Kennedy att ”det slutliga nederlaget för den tyska armén kom visserligen på västfronten, men den förintades i öst. Fram till nästan slutet av kriget var någonstans mellan 60-80 procent av de tyska divisionerna stationerade i öst, och det var där de utplånades. Sovjetfolket betalade ett fruktansvärt pris för sin seger. Enligt den federala tyska arméns militärforskningskontor miste 13 500 000 sovjetiska soldater livet i kampen mot Nazityskland. Storbritannien förlorade cirka 326 000 soldater. USA förlorade 43.000 män i Europa”.
Kevin Kennedy pekar på falskheten och ironin i att USA och västvärlden nu utropar sig som andra världskrigets segrare:
”I ljuset av sådan statistik kan man bara föreställa sig hur kränkta många ryssar, ukrainare och vitryssar måste känna sig idag när de hör amerikaner gratulera sig själva för att ha varit de som besegrade nazisterna.”
Den andra fronten
Med D-dagen öppnades den andra fronten i kriget i Europa. Det innebar att Sovjetunionen inte längre stod ensamt i kriget mot Hitlertyskland. De västallierade hade lovat en andra front flera gånger: först i juni 1942 och sedan också under Teherankonferensen med Stalin, USA:s president Franklin D. Roosevelt och den brittiske premiärministern Winston Churchill i november 1943.
Men löftena sveks, gång på gång. Anti-kommunisten Churchill försökte in i det längsta att stoppa också invasionen i Normandie: han såg gärna att Sovjet försvagades av ett utdraget krig mot Hitlertyskland. Det var först när de västallierade insåg att Sovjet höll på att segra överallt, som förberedelserna för invasionen inleddes.
En stark påskyndare av den andra fronten var den amerikanske Moskva-ambassadören Joseph E. Davies. 1942 skrev Davies att om Röda Armén besegras kommer ”Hitler och hans japanska medbrottslingar att hålla Europa, Asien och Afrika i totalt förtryck” och att så småningom också Australien och Sydamerika hade fallit.