Daglönarens återkomst

Sverige för hundra år sedan. En trött daglönare går ner till hamnen före gryningen för att vara först i kön till ett jobb för dagen. 

Sverige idag. En timanställd sover oroligt med mobilen på kudden för att inte missa ett möjligt erbjudande om jobb för dagen. 

Sedan 1990-talet har de otrygga anställningarna återigen brett ut sig i Sverige. Sms-meddelandet, där den som svarar först på meddelandet får det lediga arbetspasset, må ha ersatt promenaden till kajen för hamnsjåaren, men osäkerheten för den tim-
anställda arbetaren liknar den för hundra år sedan. 

Den fackliga tankesmedjan Katalys rapportserie Klass i Sverige undersöker ett antal förändringar i det svenska samhället som ligger bakom de senaste decenniernas ökande klassklyftor. 

I rapporten Nomaderna på den svenska arbetsmarknaden behandlar Johan Alfonsson de otrygga tidsbegränsade anställningarnas återkomst. Han går igenom den samhälleliga bakgrunden till förändringarna i lagen om anställningsskydd, Las, och hur osäkra anställningar påverkar både de anställda och styrkeförhållandena mellan klasserna. 

Rapporten beskriver hur andelen tillfälligt anställda ökade med mer än 60 procent på 1990-talet, från 10 procent av alla anställda 1990 till 16 procent 1999. Sedan dess har andelen legat kvar på mellan 15 och 17 procent av alla anställda.

Författaren påminner om att arbetslösheten i Sverige var jämförelsevis låg, mellan 1,5 och 3,5 procent på 1970- och 80-talen, för att skena iväg på 1990-talet med den ekonomiska krisen och i och med att full sysselsättning övergavs som arbetsmarknadspolitiskt mål till förmån för att bekämpa inflationen.

Samtidigt sänktes a-kassan och som Alfonsson skriver, ”när arbetslösheten ökat och ersättningen minskat skapar detta även en större press på de som är i arbete och bidrar till en situation där sämre villkor kan komma att accepteras av de som redan är i arbete”.

Det finns fyra kategorier av tidsbegränsade anställningar i Las: vikariat, säsongsanställning, provanställning och, sedan 2007, allmän visstidsanställning. I den sistnämnda kategorin återfinns så kallad behovsanställning, som är den anställningsform där de anställda har minst möjlighet att påverka arbetet och dess utförande, och vars arbetsmiljö skiljer sig mest från de fast anställdas. Det är också den grupp som ökat mest sedan 1990-talet inom tidsbegränsade anställningar.

Den minst otrygga tidsbegränsade anställningen, vikariat, stod för mer än 50 procent av de tidsbegränsade anställningarna 1992 men utgjorde bara 22 procent 2010. 

Tim- eller behovsanställning däremot utgjorde bara 12 procent av de tidsbegränsade anställningarna 1992, men är idag den vanligaste formen och utgör 40 procent av alla tillfälliga anställningar.

I antal fanns det 42 000 tim-/behovsanställingar i Sverige 1990, 2016 var de 262 000.

Av de behovsanställda har omkring hälften överenskomna tider för åtminstone en del av arbetstiden medan andra hälften får sina timmar med kort varsel eller kallas in från dag till dag. Många timanställda har flera olika jobb för att få ihop tillräckligt många timmar att leva på.

Att alltid behöva vara förberedd på att arbeta påverkar naturligtvis behovsanställdas fritid och gruppen upplever sämre fysisk och psykisk hälsa än andra tillfälligt anställda.

Katalys Klassprojekt har ambitionen att inte bara göra en modern klassanalys utan också att få upp klassfrågan på dagordningen. 

Nomaderna på den svenska arbetsmarknaden är en av rapporterna i serien som är intressant också ur marxistisk synvinkel, inte minst för Johan Alfonssons försvar av ett klassbegrepp som grundar sig i produktionsförhållandena och hans tillbakavisande av ideer om att det skulle ligga i den ”klassiska arbetarklassens” intresse att ett löst definierat ”prekariat” har sämre ställning på arbetsmarknaden än de själva.

Förhållandet mellan utbudet av arbetskraft och arbetarklassens arbetsvillkor ges också utrymme i rapporten och arbetstidsförkortning lyfts fram som en varaktig lösning för att förskjuta maktförhållandena till arbetarklassens fördel.