Ledarkrönika: Det behövs enhet i Palestinarörelsen

Ännu en dag står vi på ett av Göteborgs torg för att visa solidaritet med Palestina. Sedan oktober har det i princip varje helg varit demonstrationer. Vissa veckor bara en dag, andra gånger både på lördag och söndag.

Ingen av dessa har lyckats dra i närheten så mycket folk som i Stockholm och Malmö. Palestinasolidariteten är nämligen frustrerande nog splittrad i Göteborg. Det finns olika anledningar till detta. Det handlar dels om palestiniernas egen organisering i olika föreningar.

Men det handlar också om att den göteborgska vänstern inte klarat av att enas i solidariteten med det palestinska folket i deras motståndskamp. Våra gemensamma krafter hade tydligare kunnat synliggöra för göteborgarna det oerhörda övergrepp som Israel nu utsätter palestinierna för – men istället står vi som två rörelser, där Kommunistiska Partiet i huvudsak deltar i den ena. 

Flera försök har gjorts för att foga samman rörelserna. Det har fungerat vid ett par tillfällen innan det återigen rasat. De gemensamma demonstrationerna har varit få. Misstroendet och skitsnacket har däremot varit frekvent. 

Det är inte första gången det ser ut så här. När dåvarande regeringen beslutade att Sverige skulle delta i krigsövningen Aurora 23 och flera övningar skulle förläggas till Göteborg, gjordes försök att samla de breda freds-, solidaritets- och vänsterrörelserna i staden. Vänsterpartiet valde att inte delta i samarbetet.

Själv ser jag det som olyckligt. Många av V:s medlemmar och väljare skulle nog hålla med mig – mer folk i en förenad åsiktsyttring ger en starkare röst.

Att få till samarbeten med andra organisationer i viktiga sakfrågor har alltid varit en viktig arbetsmetod för vänstern. Kommunistiska Partiet ingår i många sammanhang i olika nätverk, med olika organisationer och partier. Oftast fungerar det fint, även om det ibland tar tid att finna formerna.

Vi vet att vi har mycket att bidra med i dessa sammanhang. Det gäller inte minst solidariteten med Palestina, som vårt parti varit en del av i hela vår historia – och där vi också har mycket organisatorisk och politisk erfarenhet.

Efter protesterna mot Aurora har Vänsterpartiet dragit sig ur olika gemensamma nätverk och samarbeten. Det talades redan då om att Vänsterpartiets ledning förbjudit sina avdelningar att samarbeta med Kommunistiska Partiet.

För vårt parti har nätverkssamarbeten alltid handlat om att sätta rörelsen främst. För oss är det viktigare att skapa en stor och bred Palestinarörelse än att lyfta fram oss själva. Vi är beredda att kompromissa och samarbeta med organisationer som vi annars står långt ifrån.

Samtidigt värnar vi vår egen organisation. Vi tänker inte gömma undan partiet. Jag menar att våra tankar och erfarenheter, vår analys och vårt engagemang behövs också i den breda solidaritetsrörelsen.

Israels fruktansvärda krig mot Gaza fortsätter. När vi nås av de makabra nyheterna att ett palestinskt barn dödas var tionde minut gäller det att vänsterns organisationer inte drabbas av uppgivenhet.

Vårt ansvar är att söka samarbete med dem som faktiskt vill få till stånd förändring i det vi kan påverka. Nämligen vilken politik vi anser våra politiker, både nationellt och lokalt, ska bedriva. De kraven fortsätter vi att ställa.