I april meddelade Socialisterna Välfärdspartiet i Västervik att man lägger ner verksamheten. Partiet avser inte att kandidera i kommunvalet 2026, trots att man för närvarande sitter på två mandat i Västerviks kommunfullmäktige.

”Vår strategi har misslyckats”, skriver partiets företrädare i en debattartikel i Västerviks tidning (17/4). Socialisterna är stolta över vad de har uträttat under 16 år i fullmäktige, men nu har engagemanget uppenbart nått vägs ände. De orkar helt enkelt inte längre.

För vår del kan vi bara beklaga beskedet. Vi tillhör en annan politisk tradition än Socialisterna i Västervik, men vi anser att den lilla vänsteropposition som ännu gör sig hörd i kommunfullmäktigeförsamlingar runt om i Sverige är viktig. Det behövs motröster mot de etablerade partiernas unisona nedskärningspolitik och mot de många högerpopulistiska lokalpartier som vegeterar på ett berättigat folkligt missnöje.

Socialisterna i Västervik har i många år kämpat väl mot nedskärningspolitiken och för vad de själva betraktar som en socialistisk politik. Det ska de ha kredit för.

Samtidigt har vi förståelse för den kvävande känsla som lätt drabbar ärliga människor i kommunpolitiken. Kommunfullmäktigeförsamlingar är syrefattiga miljöer för socialister. Så fort valet är över glömmer de etablerade partiernas politiker givna vallöften och påstådda hjärtefrågor för att istället förvandla sig själva till lydiga och rentav stolta budgetslavar.

Budgetslaveriet minimerar utrymmet för politisk debatt. Idag är det byråkratiska styrdokument om ”god ekonomisk hushållning” som dikterar politiken, vilket förvandlat kommunfullmäktige från ett åtminstone tänkt demokratiskt forum till karriärsugna politikers trappa till makt och arvoderade positioner.

Som om detta inte vore nog urgröps den kommunala demokratin av bolagiseringar och privatiseringar – och av delegeringar, där tjänstemän av olika slag fattar beslut i slutna rum. Utom räckhåll för de folkvalda.

Man kan kvävas av mindre. Fråga Kommunistiska Partiets Yngve Berlin som är inne på sitt 46:e år som ledamot i Lysekils kommunfullmäktige. Han vet.

Ändå är kommunpolitiken viktig. Nedskärningspolitiken dikteras ovanifrån, av regering och riksdag, den är statlig och nationell. Men den verkställs underifrån, av lokalpolitiker som glömt allt var kommunalt självstyre heter för att istället dra på sig en frivillig tvångströja.

Lägg därtill att välfärdens kärna – skola, vård och omsorg – är kommunal (och regional), vilket ger att nedskärningspolitikens konsekvenser framförallt slår igenom lokalt. Den blir konkret där människor bor, arbetar och lever – när en skola eller ett sjukhus läggs eller när hemtjänsten eller annan kommunal service försämras. Det ger i sin tur att kampen mot nedskärningspolitikens konsekvenser i första hand förs och måste föras lokalt.

Nu står vi inför ett slutgiltigt paradigmskifte i Sverige. En enig riksdag har för avsikt att ersätta den så kallade välfärdsstaten med en krigsstat, där ökade anslag till krigsmakten och vapenindustrin ska gå före allt annat. En oundviklig konsekvens är forcerad nedskärningspolitik. Välfärden får styrka på foten när allt större resurser satsas på vapen.

Det gör kommunpolitiken än viktigare. Men hur finna syre i den kvävande miljö som fått Socialisterna i Västervik att kippa efter andan?

Vårt svar är att frisk luft måste sökas utanför ett syrefattigt fullmäktige; i den kamp eller i den opinion som formeras mot lokala nedskärningar, om än bara i sin linda. I arbete i och samarbeten med lokala föreningar; och genom samtal med arbetskamrater, väljare, grannar och andra som kan tänkas ha synpunkter på den lokala politiken eller på rikspolitiken.

Samhällsklimatet må vara kärvt för vänstersinnade, men det är inte kvävande. I ett utomparlamentariskt agerande i människors vardagsfrågor finns frisk luft att andas.

Man kan undra över hur Yngve Berlin stått ut i 46 år i en fullmäktigemiljö han själv beskriver som kvävande. Eller för den delen Britt-Marie Kjellgren, som suttit i Lysekils fullmäktige nästan lika länge. Ett svar är redan lämnat. De har hämtat luft utifrån.

Ett andra och minst lika viktigt svar är att Yngve och Britt-Marie (och övriga i K:s fullmäktigegrupp) aldrig låtit sig begränsas av kommunpolitikens ibland trånga ramar. Som medlemmar i Kommunistiska Partiet ingår de i ett nationellt och internationellt sammanhang.

Det ger en ideologisk kompassriktning också i det lokala arbetet och det gör kommunfullmäktige till bara en av flera arenor för det politiska agerandet. I detta större sammanhang är det lättare att andas.

Kommunistiska Partiet behövs för att ge stadga och uthållighet i alla slags kamper, också i den lokala. Måhända var det frånvaron av ett sådant större sammanhang som fick Socialisterna i Västervik att ge upp.

Kommunpolitiken är som sagt viktig. Det är på lokal nivå som den omedelbara kampen om välfärden förs och avgörs. Därför kandiderar Kommunistiska Partiet efter förmåga i valen till kommun- och regionfullmäktige. Men vi gör det inte som isolerade lokalpartier, utan som delar av den helhet som partiet utgör.

Vi kandiderar på helheten av vår politik, vilket gör att såväl socialismen som antiimperialismen hör hemma i våra lokala kampanjer. Liksom givetvis parollen ”Välfärd, inte vapen!”.

En sak kan vi lova. Oavsett om vi vinner mandat eller ej i de val vi ställer upp i kommer vi oförtrutet att jaga de lokala välfärdslaktarna. De får inte komma undan med att de ”bara” effektuerar en regeringsbeslutad högerpolitik.