Bokrecension: Det får inte stanna vid att bara tycka synd om människorna

Man kan lita på Alexandra Pascalidou. Hon väjer inte för det svåra. Hon slarvar inte och hon vågar gå på djupet. Hon har gjort jobbet, nu är det upp till oss andra att ta till oss det.

Den här gången handlar det om hennes bok Var är papporna? 

Mellan prologens fråga som följt Alexandra Pascalidou överallt över tid, inte minst under arbetet med boken Mammorna: ”Var är papporna?”, och epilogens slutord: ”Det är inte synd om männen. Det är synd om mänskligheten”, ryms trettio berättelser. Trettio pappors berättelser. Trettio mer eller mindre frånvarande pappors berättelser.

Under de två år Alexandra Pascalidou ägnat åt att åka runt och djupintervjua pappor, blev det fler berättelser än de som fick rum i boken. Själv berättar hon att det svåraste var att ringa de män vars berättelser inte kom med. Det gör ont att läsa, men det säger en del om hur mycket boken behövs.

Den behövs av många anledningar, inte bara för att ge röst åt någon som kanske aldrig blivit lyssnad på, utan också för att lite bättre, lite djupare, förstå vad segregation, marginalisering, klasskillnader och patriarkala strukturer innebär. 

I ett speedat ADHD-tempo far berättelserna fram genom kriminalitet, brutala mord, rån, inbrott, misshandel, kvinnoförakt, knarkbruk och knarkpengar, indrivningar, hämnd, krigsskador, barnarbete, svek, vapen, våldtäkter, fängelse och de egna barnens begravningar.

Det speedade tempot får mig att tänka på Stefan Jarls senaste film, Själen för fan (2023). I mycket är den raka motsatsen till Var är papporna? Filmen, en uppföljare till Jarls film Godheten (2013), är snarare en lovsång till långsamheten. I filmen är det akademiker med plats i samhället som har ordet och tankarna om utvecklingen i samhället. Men släktskapen finns där, även om det uttrycks på olika sätt. Det handlar om vad samhället gör med människor när det som värderas högst är ekonomisk rikedom och makt, när media glorifierar våldet, när generaliseringar tar över det nyanserade och när något mänskligt (som själen) fattas oss.

En av papporna i Alexandra Pascalidous bok frågade sin egen pappa varför han slog sina barn. Pappan blev ställd, men svarar att han blev ju också slagen av sin pappa. Att bryta det sociala arvet är en process, menar pappan i boken. Ärren går i arv, uttrycker en av de andra papporna.

Var finns samhällets stöd i detta? Socialtjänsten kan säga att de gjort allt, men har de gjort rätt?

Om förändring ska kunna ske måste den frågan ställas, insatserna grundas på bättre kunskap och resurserna också finnas där. Likaså med sis-hemmen och fängelserna. Barnen och de unga som döms blir inte bara dömda till ett straff utan också till ett slags utskolande från institutionen. 

Vad kan ansvariga politiker lära av berättelserna i boken, som skildrar hur fängelserna är en skola för att bli ännu bättre på att begå brott, och hur personalen på sis-hemmen inte förmår hantera situationen? 

I den mån politiker är kapabla att lära sig något de inte redan innan anser sig veta bäst om, skulle de kunna lära sig mycket.

Genom de pappor som i boken berättar hur de nu vill ge tillbaka till samhället något av vad samhället förlorat under deras kriminella år, och gör det genom att ta hand om unga kriminella och ge dem chans att göra sina val bättre i framtiden, skulle ansvariga politiker kunna få sig en och annan tankeställare om vilket engagemang och vilka resurser som behövs. Kanske de också skulle fatta vad ett förebyggande arbete och tidiga insatser betyder. 

En av papporna som nu vill göra gott säger om sin nu döde bror att om han fått förutsättningar i skolan hade han varit en av Sveriges största tillgångar. Även minus det skrytsamma ryms antagligen en hel del sanning.

En av berättelserna i boken skiljer ut sig en del. Pappan som berättar är svenskfödd, svensktalande utan brytning, har svenska rötter och inget kriminellt förflutet. Han har inte ens blivit sviken av sin egen pappa. Hur kan han ha något att berätta om att svika sina barn?

Även om balansgången mellan att räcka till för egna barn och ett politiskt och socialt engagemang för de mångas bästa kan vara svår, så måste det gå att kombinera!

Det är Kenth som berättar. Kenth är kommunist och han är ledamot i Kommunistiska Partiets partistyrelse.

Han flyttade till ett miljonprogram i Örebro i början av 1980-talet. En tid då Sargon och Hamid bara var sina namn och inte sina etniciteter. Kenth tränade fotbollslag med killar som behövde en fadersfigur, deras egna farsor hade stuckit. Allas engagemang i området gjorde skillnad, men sen lades skolan, fritidsgården och kvarterspolisen ner och eldsjälarna gav upp. Svenskarna drog. Då hade samhället möjlighet att stoppa segregationen. Men samhället svek, menar Kenth.

Kenth är inte ensam om att känna oro över att ha försakat sina egna barn när det sociala och politiska engagemanget fått ta stor plats. Men han vet att han gett sina barn en känsla för rättvisa. Det är stort.

Även om balansgången mellan att räcka till för egna barn och ett politiskt och socialt engagemang för de mångas bästa kan vara svår, så måste det gå att kombinera!

För kommunister och andra progressivt sinnade vet att det inte bara handlar om att förklara världen utan också att förändra den. Det kan inte stanna med att tycka synd om människorna.