Drottningen är död

Loretta Lynn är död. Kvinnan som redan på 1970-talet blev en av countrymusikens bäst säljande artister och släppte fler än 50 album fram till 2022.

Hon föddes 1936 i Butcher Hollow, Kentucky. Precis på gränsen mot West Virginia och mitt i USA:s fattigaste områden i den appalachiska bergskedjan. Hennes pappa jobbade i kolgruvan och ”gav tillbaka sin lön till cheferna” – som Lynn uttrycker det i sina memoarer – i bolagsaffären för att försörja åtta barn.

I en av hennes mest kända låtar, Coal Miner’s Daughter, beskriver hon sin uppväxt i Kentucky.

Mommy scrubbed our clothes on a washboard ever' day
Why I've seen her fingers bleed
To complain, there was no need
She'd smile in mommy's understanding way

Artisten Sheryl Crow menar att Lynns låtar handlade om män och kvinnor från arbetarklassen som ”höll igång elden hemma” på alla tänkbara sätt.

– Jag är ledsen att vi är så pass polerade att vi inte skriver låtar på det sättet längre. Det är hela grunden för countryn, säger Crow i PBS-dokumentären Still a Coal Miner’s Daughter.

Loretta Lynn vägrade moralisera eller försköna arbetarklassens vardag. Alkoholism, misshandel, mord, tidig död och sexuella övergrepp var en del av Lynns liv och närmsta omgivning, och hon visste att hon inte var ensam.

– Om du skriver om det som händer så gör det inte lika ont, säger Lynn i samma PBS-dokumentär.

Hennes musik blev på många sätt tryckutjämnande ventiler för arbetarklassen. Och en stor bidragande faktor till att de blev stora var hennes känsla för detaljer.

Ett exempel på denna detaljrikedom kommer från låten Pregnant Again. En låt som vågar ta ett steg bortom plattityder och klichéer om när barn kommer till världen.

The car payment's late and the mortgage is due
And three of the children are down with the flu
And this week the eggs cost us one dollar nine
And dinner was bread with white gravy

And I'm pregnant again, what will we do?

There goes the new washer we needed so bad
There goes the vacation that we never had
There goes the new TV I thought we'd enjoy
Ah, honey, who cares? I hope it's a boy

Ofta lades grunden till Lynns låtar efter ett möte med en kvinna från publiken på en av hennes konserter. Barnafödande och kvinnans roll i äktenskapet blev återkommande teman, och hennes mest kända låt, The Pill från 1975, som handlar om p-pillret, tillkom på just detta sätt.

Lynn berättar om låten i sina memoarer:

”Så länge som hon [Lynns mamma] ammade kunde hon inte få ett till barn. Det var det enda preventivmedlet vi hade i bergen på den tiden. Och om sanningen ska fram, det var den enda metoden som jag kände till innan jag fött mitt fjärde barn.”

”Om jag hade haft p-pillret på den tiden hade jag ätit dem som popcorn.”

Här ska det nämnas att Lynn fött fyra barn innan hon ens fyllt 20 år.

Låten slog ned som en bomb på countryscenens Mecka, The Grand Ole Opry, där bolagsmännen höll möten för att diskuterade om låten ens skulle få framföras. Lynn påpekade dock i en intervju med CBS att varje gång en av hennes låtar blev bannlyst så visste hon att det skulle bli en hit i stugorna.

All these years I've stayed at home
While you had all your fun
And every year that's gone by
Another baby's come
There's a gonna be some changes made
Right here on nursery hill
You've set this chicken your last time
'Cause now I've got the pill

Enligt Lynn kom en läkare fram till henne och berättade att The Pill gjort mer för folkbildningen om preventivmedel på den amerikanska landsbygden än alla statliga projekt tillsammans.

Låten spred sig bortom countryn och tog sig in på den ”vanliga” topplistan i USA. Trots att fler än 60 radiostationer valde att bojkotta The Pill på grund av ämnet så blev låten en av hennes största framgångar under hela hennes karriär.

Häri ligger Lynns styrka. Det finns aldrig några försök att tillfredsställa högre makter eller någon ängslighet. I ena stunden skriver hon om kvinnlig frigörelse (The Pill), i nästa hotar hon sina systrar med spö om de närmar sig hennes man (Fist City).

Det är också värt att nämna att Loretta Lynn 1966, tre år innan Creedence Clearwater Revivals Fortunate Son och John Lennons Give Peace a Chance, skrev en låt om Vietnamkriget och dess konsekvenser på hemmaplan.

I Dear Uncle Sam sjunger Lynn, genom en fiktiv kvinna, om hennes man som blivit inkallad till militären.

My darling answered when he got that call from you
You said you really need him, but you don't need him like I do

”Att behöva” mannen i denna kontext kopplas både till kärlek men också till den ekonomiska situationen som arbetarkvinnor stod inför. Vem ska dra in pengarna till hushållet när mannen är borta? I ett land där barnpassning är reserverad för en välbärgad medelklass blir frågan högst relevant.

Trots Lynns alla kvinnliga personporträtt så var det något som höll henne borta från den feministiska rörelsen under 70- och 80-talet. Hennes anledning var enkel: Feminismen talade inte till henne, rent klassmässigt.

I sin biografi menar Lynn att medelklasskvinnor hade större möjligheter i livet än arbetarkvinnor. De hade råd att köpa maskiner till hemmet som gjorde arbetet enklare och ibland fanns det också en tjänsteflicka i huset.

Ett ganska långt steg bort från att skrubba sina fingrar blodiga mot en tvättbräda i Butcher Hollow.

Det fanns också en skillnad mellan när arbetar- och medelklasskvinnor blev förpassade till hemmet. De välbärgade kunde först utbilda sig på universitet, sedan gifta sig och skaffa barn. För Lynn, och kvinnorna hon skrev om, blev barnafödande och hemmets vrå en realitet redan vid 15 års ålder. Ibland tidigare än så och då var deras utbildning några fåtal år i grundskolan.

Det betydde dock inte att feminismen och Lynns åsikter inte möttes på vissa punkter. Hon var övertygad om att den starkaste drivkraften till kvinnlig frigörelsen var ett arbete och hon uppmanade kvinnor att ta ett jobb på sidan av, på helger eller kvällar, för att nå ekonomisk frihet från mannen.

För Lynn kom den friheten när hon började sjunga på den lokala honky tonk-baren för fem dollar per kväll. Ett gage som kom att växa kraftigt under hennes karriär.

För att beskriva Lynn som person lämnar jag er med en berättelse från en BBC-dokumentär om hennes liv.

En kväll när Lynns man, Doolittle, kom hem full och ”började föra oväsen” så drämde Lynn till honom så hårt att två framtänder flög ut. Loretta ”whooped his ass”, som hennes son beskriver det på bredaste sydstatsdialekt.

I efterhand reagerar alla involverade parter – Lynn, Doolittle och deras barn – på händelsen med en axelryckning och ett glatt flin. Lynn betalade ju för nya tänder genom att dra ut på turné medan Doolittle var hemma med barnen. Vad var problemet? Och det var inte som att Doolittle inte gjort värre saker mot henne.

Livet är hårt, rakt och opolerat. Precis som countrymusikens drottning Loretta Lynn var.

Tio av Loretta Lynns bästa låtar som gått under radarn genom åren, och som är ett måste för alla countryfans, feminister och arbetarklasskämpar:

Harper Valley PTA

Låten om Mrs. Johnson som får en uppläxning av skolledningen i Harper Valley släpptes samtidigt som Jeannie C. Rileys version, som fick ett större genomslag än Lynns. I låten anmärker skolledningen på Mrs. Johnson klädstil och menar att hon, på grund av sina korta kjolar, inte är en passande förälder. Hon ger tillbaka genom att dyka upp på ett ledningsmöte och skäller ut medlemmarna för deras moraliserande hyckleri.

Lay Me Down

Duetten med Willie Nelson kommer från albumet Wouldn’t It Be Great som är producerat av Lynns dotter och John Carter Cash (son till Johnny och June Carter Cash). Mandolinisten Sam Bush spelar fiol på skivan tillsammans med en uppsjö av bluegrassmusikens främsta namn.

Working Girl

Efter ett långt uppehåll gjorde Lynn comeback med albumet Still country. Working Girl ställer arbetarkvinnans vardag mot medelklassens hemmafruar som kan titta på ”Martha Stewart på morgonen och Oprah på eftermiddagen”. Huvudpersonen har istället fullt upp med arbete och blir sedan kritiserad för at hon inte ser ut som en fotomodell.

Wine, Women and Songs

Lynn sjunger om en kvinna som tröttnat på mannens utekvällar medan hon själv går hemma och sköter hushållet. Albumet som låten kommer ifrån (Before I’m over you) markerar ett avstamp från Lynns tidigare honky tonk-sound med fiol, ståbas och gitarr.

Dear Uncle Sam

Låten är en av de första, inom alla genrer, som porträtterar Vietnamkriget från ett kritiskt perspektiv. Lynn skrev låten 1966 när enbart Bob Dylan, Pete Seeger och Phil Ochs berört ämnet i låtar som Blowin’ In the Wind, Bring ’em Home och What Are You Fightning For.

Ain’t No Time to Go

När man samlar stora delar av bluegrassmusikens legendarer är det nödvändigt att ut svängarna. Ain’t No Time to Go har starka kopplingar till old-time, folkmusik från Appalacherna och föregångaren till bluegrass. Musiken spelades på sociala tillställningar kring Lynns barndomshem Butcher Hollow och bestod mestadels av instrumentallåtar ackompanjerade av banjo och fiol.

Här plockar Sam Bush fram fiolen och gitarristen Brian Sutton gör ett oväntat besök på clawhammer banjo.

When You’re Poor

Låten släpptes 1971 då Lynn cementerat sig som en av countrymusikens största artister. Låten om fattigdom understryker hur svårt det är att rätta sig efter sociala normer när man inte har pengar. There's not enough money to go to school, I can't afford the clothes to fit the social fools”.

Coal Miner’s Daughter

Loretta Lynns magnum opus släpptes för första gången 1970 och handlar om hennes uppväxt i Butcher Hollow. Denna version finns med som ett extraspår på hennes sista album Still Woman Enough (2021) där hon läser sångens två första verser.

I’m a Honky Tonk Girl

Den första låten som Loretta Lynn någonsin skrev och spelade in. I en studio strax utanför staden hon bodde i hade hennes man, Doolittle Lynn, hyrt in musiker och betalat för tiden. Enligt Lynn placerade Doolittle deras barn mitt i studion så Lynn kunde sjunga för dem, precis som hon gjorde hemma, för att lugna henne under inspelningen.

Låten har sitt ursprung i en kvinna som Lynn såg på honky tonk-baren där hon spelade. Gråtandes, med en stor öl framför sig, lyssnade kvinnan på Lynns låtar varje kväll. Detta är den anonyma kvinnans berättelse.

Portland, Oregon

En av de få skivor som Jack White (White Stripes) klarade av att lyssna på under sitt ständiga turnerande var Loretta Lynns samlingsalbum. Lynn fick reda på detta och bjöd in Jack White på middag, vilket till slut resulterade i denna låt.

Jack White producerade albumet Van Lear Rose med Loretta Lynn där låten Family Tree också är ett måste för alla som uppskattar Lynns musikaliska hantverk.

Hennes son, Ernie Lynn, var med och finansierade projektet. I dokumentären Still a Coal Miner’s Daughter understryker han hur glad han är att Van Lear Rose vann en Grammis. Men Lynns countryfans var inte lika glada att öppna plånboken då albumet var ett stort steg bort från Lynns tidigare låtar.