Ledare: Dyr kärnkraftsnota för skattebetalarna

Förra veckan kom den första av fyra utredningar som Tidöpartierna initierat om ny kärnkraft. Mats Dilléns uppdrag att utreda finansiering och riskfördelning vid byggande av nya kärnkraftsreaktorer i Sverige måste sägas ha stressats fram. Uppdraget gavs honom och hans grupp före jul, och ett drygt halvår senare presenterar de finansieringsmodeller för en av de största investeringarna i svensk historia.

Utredarnas förslag är att det ska byggas fyra nya kärnkraftverk för 400 miljarder (400.000.000.000) kronor. En ny reaktor beräknas alltså kosta 100 miljarder kronor.

Var slutsumman landar står skrivet i vatten. Byggperioden är mycket lång, upp till tio år enligt beräkningarna, och finansieringstankarna bygger på en uppskattning om framtidens elpris och hur investerarna ska kunna lockas. 

Värt att hålla i minnet är att det numera ökända kärnkraftverket Olkiluoto 3 i Finland blev 14 år försenat och fördyrades mer än tre gånger. Men det finländska äventyret är inget undantag, snarare regel i kärnkraftsvärlden. Nyligen öppnade Flamanville 3 i Frankrike, elva år försenat och där den skenande slutsumman hamnade på 200 miljarder, alltså dubbelt så mycket som de svenska utredarna kalkylerar med för de svenska kärnkraftverken.

I Storbritannien byggs två nya reaktorer i Hinkley Point. De är också kraftigt försenade och just nu är kostnaden beräknad till 150 miljarder per reaktor.

Sverige ska alltså bygga billigare än alla andra europeiska länder. Åtminstone enligt regeringen och finansmarknadsminister Niklas Wykman, som hänvisade till Sveriges ”unikt goda förutsättningar” på en presskonferens förra veckan.

Vad dessa unika förutsättningar konkret består i fick vi inte veta. Det enda han hasplade ur sig var en hänvisning till regeringens omställnings- och jobbskapande politik samt vår höga förmåga i Sverige. Hur detta skulle kunna bygga ett kärnkraftverk 50-100 miljarder billigare är en gåta. 

Utredarna är dock betydligt mer konkreta än finansmarknadsministern. I deras förslag ligger att staten ska stå för 75 procent av kostnaden, via lån där staten tar all kreditrisk, och att de privata ägarna står för 25 procent av investeringskostnaden. 

För att locka de privata aktörerna till denna investering är förslaget att de ska garanteras ett elpris på 80 öre per kilowattimme, via ett prissäkringsavtal som löper över 40 år. Pengarna ska komma från oss elkonsumenter via en särskild skatt eller genom att staten tar ut en specifik avgift; redan benämnd som Ebba Busch-skatten.

Notan för de nya kärnkraftverken kommer att landa på skattebetalarna. Dock inte på företagen som har kraftiga statliga elsubventioner. Den föreslagna prissäkringsnivån lär innebära höjda elpriser, framförallt i norra Sverige, och ligger på en nivå högre än den smärtgräns för elen som Busch, numera energi- och näringsminister, talade om i valrörelsen.

Finansieringen för denna extremt dyra och farliga energikälla är bara ett av problemen. Det stora problemet med slutförvaring av kärnavfallet är lika olöst idag som när kärnkraften sjösattes. Under alla år har ansvariga stoppat huvudet i sanden och skjutit problemen på framtiden, för kommande generationer att hantera.

Samma arroganta inställning som till slutförvaringen visar nu regeringen frågan om den svenska energiförsörjningen som helhet. Såväl ansvariga ministrar som utredare pekar enbart på ett förväntat ökat energibehov; att vi ska förbruka mer och mer elektricitet. Ingen diskussion förs om det rimliga i detta. 

Naturens resurser är ändliga och det är knappast rimligt att vi ska planera för ökad energianvändning i all oändlighet. Frågan om hur vi kan effektivisera och minska vår energiförbrukning borde diskuteras mer. Det är naturens förutsättningar som ska sätta gränserna, inte företagens jakt efter profit.

Det största behovet av investeringar på elområdet idag är att öka överföringskapaciteten av el inom Sverige, från norr där vi har överskott till söder där behoven vanligen är stora. Samtidigt är Sverige ett land med överskott på el. Förra året exporterade vi 35,8 terrawattimmar, vilket motsvarade 22 procent av all el som producerades.

Elexporten sker av tvång och till priser som vi inte kan bestämma själva. Genom anslutningen till EU:s energiunion Acer måste vi exportera el till marknadspriser, vilket drivit upp elpriserna här hemma.

Hur många kärnkraftverk regeringen tänker bygga återstår att se. För ganska exakt ett år sedan gick klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari ut med ett pressmeddelande om att det skulle byggas tio nya kärnkraftverk till 2045. Men efter ingripande från Ebba Busch avpublicerades pressmeddelandet från regeringens hemsida.

Men att regeringen av ideologiska skäl gärna vill se tio nya kärnkraftverk som ägs och drivs av privata företag är ganska troligt. Då skulle det handla om investeringar på en biljon, det vill säga tusen miljarder (1.000.000.000.000) kronor.

Vän av ordning borde fråga sig om investeringar på tusen miljarder kronor är vad vårt elexporterande land mest behöver? Sjukvården går på knäna, skolan befinner sig i fritt fall, bostadsbristen är enorm och massarbetslösheten sedan EU-inträdet permanent.

Kommuner och regioner gör stora underskott och tvingas skära ned, och regeringen vägrar hjälpa till med hänvisning till det finanspolitiska ramverket. Men när det kommer till kärnkraft och vapenexport gäller plötsligt inte detta ramverk. Då kan det satsas, lånas och investeras och det helt på marknadens och kapitalisternas villkor. 

Kärnkraft är en dyr och farlig energikälla. Detsamma gäller regeringen som är dyr och farlig för vanligt folk. Därför avvisar vi dem båda. Lägg pengarna på välfärden istället, inte på att skapa mer giftigt avfall för framtida generationer att hantera.