Kommentar: En seger för proteströrelsen i Iran?

I över två månader har Iran skakats av protester. Tusentals, främst unga, har tagit till gatorna efter att 22-åriga Mahsa Amini dog efter att ha gripits och misshandlats av landets ökända moralpolis.

Nu kan protesterna ha skördat sin första konkreta framgång. Under helgen spreds uppgifter om att lagen om obligatorisk hijab ses över och att moralpolisen läggs ned.

Enligt flera internationella medier ska Irans riksåklagare Mohammad Jafar Montazeri ha fått frågan i lokal media om varför moralpolisen inte längre syns på gatorna – och svarat att den lagts ned. Samtidigt ska han ha meddelat att hijablagen ska ses över.

Men uppgifterna är osäkra – den statliga arabiskspråkiga tv-kanalen al-Alam hävdar att påståendet om moralpolisen feltolkats av utländska journalister. Dessutom är det oklart vad en eventuellt ändrad hijablag skulle betyda i praktiken.

För många av demonstranterna är eftergifterna i vilket fall inte tillräckliga. De vill se hela det islamistiska styret, med alla dess kvinnofientliga lagar, falla.

Enligt människorättsorganisationer kan över 400 personer ha dött i demonstrationerna och de våldsamma sammandrabbningarna med polisen. Iranska myndigheter har själva uppgett omkring 300 döda, inklusive poliser och soldater i det iranska revolutionsgardet.

Tusentals har också gripits och i helgen bekräftade iranska myndigheter att fyra män dömts till döden och avrättats, anklagade för att ha samarbetat med israelisk säkerhetstjänst.

De nuvarande demonstrationerna kan ses som en fortsättning på de protester som pågått sedan 2018, som dels varit riktade mot prishöjningar och sämre levnadsstandard, men också mot själva det islamiska styret. Samtidigt har USA:s sanktioner, som återinfördes av Donald Trump 2018, drabbat många vanliga iranier hårt.

För alla som är motståndare till religiösa förtryckarregimer och kvinnofientliga lagar är det lätt att känna sympati med demonstranterna i Iran som riskerar sina liv för rätten att få leva i ett sekulärt och demokratiskt samhälle. Trots det gäller det att ha is i magen, av flera orsaker.

För det första är det inte helt lätt att få säker fakta från Iran. Nyhetsrapporteringen domineras av ett fåtal medier, finansierade av väst eller länder som Saudiarabien. 

En av de största medierna, även inne i Iran, är Iran International. Kanalen har sitt huvudkontor i London och är finansierad – och enligt ett avslöjande häromåret också styrd – av Saudiarabien och prins Mohammed bin Salman själv. Saudiarabien är sedan tidigare bittra fiender till Irans shiamuslimska styre.

Många uppgifter förvrängs och överdrivs också av USA-betalda oppositionsgrupper eller önsketänkande exiliranska nätverk. I USA finns en stor ”Iran-lobby” knuten till shahens familj, som flydde till USA, och kronprins Reza Pahlavi. Denna lobby, som står nära Republikanernas högerflygel, vill ge bilden av att Irans folk vill ha tillbaks den tidigare USA-lojala monarkin.

Bland de många exiliranska organisationer som finns runt om i världen har de flesta minimalt stöd inne i Iran. Många är så förblindade av sitt hat till det islamistiska styret att de kan tänka sig att stödja en amerikansk invasion – som skulle bli mycket blodig.

Det säger sig självt att saudiska medeltidsislamister eller amerikanska neokonservativa knappast är några pålitliga allierade i kampen för kvinnors rättigheter i Iran.

I flera västmedier hävdas att det som sker nu i Iran är en revolution som kan leda till regimens fall. Men det gäller som sagt att ha is i magen. Så konstaterade till exempel Financial Times häromveckan att det hittills inte ser ut som att arbetare, eller de många baazar-handlarna, anslutit sig till protesterna – något som ändrades i måndags då många basarer rapporteras ha stängt i en utlyst tredagarsstrejk. Tidningen skriver också att många iranier fruktar att landet kan bli ett nytt Syrien eller Afghanistan.

Även Natotankesmedjan Atlantic Council varnar för att överdriva protesternas betydelse. I en artikel från slutet av september menar de att oppositionen i Iran antingen är för svag, splittrad, betydelselös eller avfärdad av de flesta i Iran för att utgöra ett reellt politiskt alternativ.

Att en ledarlös och spretig proteströrelse riskerar att kapas av utländska eller extremistiska krafter och kan leda till inbördeskrig eller imperialistiska interventioner bevisas inte minst av erfarenheterna från arabiska våren. Ett Libyenscenario i Iran vore en mardröm. Inte bara för iranierna, utan för hela regionen.

Betyder då detta att socialister och kommunister bör avfärda protesterna i Iran? Nej, självklart inte. Så länge proteströrelsen inte låter sig köpas av imperialistiska eller monarkistiska intressen är den värd all sympati.

Precis som vi som antiimperialister vänder oss emot USA:s mördande sanktioner och ständiga militära hot, vänder vi oss också emot den iranska härskande eliten av kapitalister och mullor.

Den islamiska revolutionen 1979 var en nationell och antiimperialistisk revolution som frigjorde Iran från USA-imperialismens dominans och försvagade imperialismen i regionen. Men det betyder inte att den gav verklig frihet eller rättvisa åt Irans folk.

Att demonstranterna i Iran nu möjligen kan ha tvingat fram en reformering av hijablagen och ett (tillfälligt?) slopande av moralpolisen visar att det går att det islamiska styret går att rubba. Kanske kan det vara en liten byggsten i en framtida revolutionär rörelse som riktar sig såväl mot religiöst och kapitalistiskt inhemskt förtryck som imperialistiskt utländskt förtryck.