Ledare: En vansinnig bostadskris

Sverige genomgår en bostadspolitisk kris. Allvarligast drabbas landets hyresgäster som för andra året i rad får de högsta hyreshöjningarna på 30 år. 

Den genomsnittliga höjningen för året hamnar återigen över fem procent. Att fastighetsägarnas krav, både privata och allmännyttiga, var långt över tio procent gör inte de förhandlade hyrorna rimliga. 

Det är vansinnigt att svenska fastighetskapitalister, som det senaste decenniet tagit stora lån för att expandera verksamheterna, nu ska låta hyresgästerna stå för notan när räntorna vänder upp och lönsamheten faller. Lika illa agerar de kommunala bostadsbolag där hyresgästerna används som en extra skattebas. Genom att ta ut stora vinster ur allmännyttan vill kommunpolitikerna täcka de hål som uppkommer av den regressiva svenska skattepolitiken. 

Det är en dubbelbeskattning som drabbar arbetare, pensionärer och studenter allra värst. Människor som redan lever på gränsen efter två år av urholkad köpkraft och reallönesänkningar. 

Förra året, när hyrorna också slog rekord, plockade flera kommuner ut tiotals miljoner kronor ur sina bostadsbolag. Enligt en sammanställning i Hem och hyra är det Vidingehem i Växjö som är allra värst, de senaste fem åren har de dubbelbeskattat sina hyresgäster med över 7.000 kronor per år, något som fortsatt trots rödgröna vallöften om att upphöra med det.

Fastighetsägarnas osmakliga hyreskrav följs allt oftare av att de strandar hyresförhandlingarna. Ingen ska hysa några illusioner om kampviljan hos Hyresgästföreningens tjänstemän – den är beprövat obefintlig.

Men att åsidosätta förhandlingar med den organisation som trots allt företräder de boende och låta ”opartiska” skiljemän i Hyresnämnden på egen hand sätta en lämplig siffra på en hyreshöjning är helt bakvänt. Att Hyresgästföreningen själva accepterar denna ordning kommer underminera hela organisationen.

Ingen ska hysa några illusioner om kampviljan hos Hyresgästföreningens tjänstemän – den är beprövat obefintlig.

Det är extra allvarligt att detta satts i system också av allmännyttiga bolag. I Göteborg har det kommunala AB Framtiden, med 75.000 lägenheter, strandat hyresförhandlingarna sju år i rad.

För stadens hyresgäster blir det ännu ett bevis på att det spelar mindre roll om det är en rödgrön eller borgerlig majoritet som har majoritet i kommunfullmäktige och bolagsstyrelser. Den kommunala bostadspolitiken är och förblir densamma – renovräkningar, hyreshöjningar och dubbelbeskattning.

Förr eller senare måste hyresgästerna sätta ned foten. Politisk mobilisering för att pressa de politiker som gömmer sig bakom tjänstemän och chefer i allmännyttan, eller hyresstrejk mot privata värdar som redan är hårt pressade av ränteläget. Verktygen finns men det är hyresgästerna själva som måste organisera motståndet.

Flera kommuner har det senaste året börjat köpa tillbaka lägenhetsbeståndet från fastighetsägare som inte lyckats få lönsamhet i sina projekt. I mars beslutade det kommunalägda Svenska Bostäder i Stockholm att köpa 300 nybyggda lägenheter i Vårberg.

Beslutet tog hus i helvete hos borgerliga politiker som anklagade det rödgröna styret för att agera ”ideologiskt”. Som om borgarnas ombildningar och utförsäljningar av hundratusentals lägenheter i allmännyttans bestånd inte skedde av ideologiska skäl. Men marknadsfundamentalisternas ilska till trots är det inte tal om någon socialistisk expropriering.

Lägenheterna köps loss för 750 miljoner kronor, vilket innebär ett kvadratmeterpris på runt 60.000 kronor. Det rödgröna styret i huvudstaden kompenserar kapitalisterna väl.

Den andra sidan av bostadskrisen är byggandet som det senaste året har tvärnitat. Förra året påbörjades bara strax över 20.000 flerbostadshus, en halvering mot året innan och den lägsta nivån som rapporterats på tio år, enligt SCB. Då ska man ha med sig att behovet är mer än det tredubbla. Enligt Boverkets prognos skulle det behöva byggas 67.300 bostäder per år fram till 2030 för att täcka bostadsbehovet.

Janne Bengtsson / Proletären

Stockholms byggnadsarbetare gör en Greta. Varje tisdag står de utanför riksdagshuset för att påminna politikerna om byggnads- och bostadskrisen.

Det låga bostadsbyggandet spär på den prisbubbla som redan finns bland småhus och bostadsrätter. Det tvingar ungdomar att bo hemma allt längre och försvårar för unga vuxna att bilda familj. Det permanentar både segregation och trångboddhet.

Idag står också både hus och lägenheter tomma, samtidigt som behoven är enorma. Bara i Stockholm finns över 90.000 aktiva bostadssökande, trots det står flera nybyggda hyreslägenheter tomma.

– Det handlar om betalningsförmåga, och betalningsvilja, säger Marika Klerby-Nordström från Stockholms Bostadsförmedling till Sveriges Radio.

Lägenheterna är helt enkelt för dyra för att vanliga arbetare ska ha råd att hyra dem. Bostadskrisen handlar inte om en allmän bostadsbrist – det byggs för fel personer. Det som saknas är lägenheter som folk faktiskt har råd att bo i.

Krisen i byggbranschen får inte bara ekonomiska och sociala konsekvenser för boenden. Det senaste året har över 6.000 personer i byggbranschen varslats om uppsägning, och bara i januari i år gick 24 byggföretag med omsättningar över 20 miljoner kronor i konkurs. Att byggnadsarbetare går arbetslösa samtidigt som det saknas bostäder visar hur dysfunktionell kapitalismen är.

För att sätta igång byggandet igen har Byggnads krävt ett återinförande av det statliga investeringsstödet för hyresrätter. Det hade möjligtvis hjälpt en del, men även när stödet fanns mellan 2016 och 2021 så byggdes inte lägenheter som arbetare och vanligt folk hade råd att bo i.

Bostadskrisen kan bara lösas genom att det byggs. Men lösningen är inte att subventionera den starkt monopoliserade byggbranschen. Ska samhället kunna säkerställa att det byggs bra och billigt, samtidigt som arbetslivskriminaliteten stoppas och svenska kollektivavtal följs, måste det offentliga ta sitt ansvar med både byggande och förvaltning i egen regi. 

Det behövs ett nytt statligt miljonprogram. Det behövs en organiserad och kampvillig hyresgäströrelse.