Ledare: EU – en kompromiss som krisar

I slutet av juni samlas EU-höjdarna till toppmöte i Bryssel. På dagordningen står inget mindre än stormaktsunionens överlevnad. Konkret är det två punkter på agendan: Euron och flyktingfrågan.

Eurokrisen för tio år sedan skar en djup klyfta mellan nord och syd. Flyktingkrisen 2015 befäste denna klyfta men slog också in en djup kil mellan väst och öst. Och såväl eurokrisen som flyktingkrisen har bekräftat den milsvida klyfta mellan folk och elit som är inpräntat i uppifrånprojektet EU:s DNA.

EU är inte en övernationell union i den meningen att de olika nationella kapitalistiska staterna lagt sina egna intressen åt sidan. Den är en ständigt pågående kompromiss mellan de olika staterna. 

Syftet är dels att stärka borgarklassens position i förhållande till arbetarklassen och den nationella demokratin och dels att tillsammans utgöra en maktfaktor i den världskapitalistiska konkurrensen.

Eurokrisen stack hål på EU-elitens självbild. Om inte förr så blev det genom eurokrisen uppenbart att det inte var vanligt folks välfärd och trygghet som skulle skyddas. Till och med före detta Bundesbankschefen Karl-Otto Pohl tvingades erkänna att det handlade om ”att rädda bankerna och de rika grekerna”.

Så kom flyktingkrisen 2015. Merkel och andra politiska höjdare hade nyligen försvarat massiva nedskärningspaket. Inget mänskligt pris var för högt att betala. Nu försökte EU-elitens företrädare framträda som humanismens förespråkare. Öppna era hjärtan-retoriken i förhållande till flyktingströmmarna stod i bjärt kontrast till den hårda retorik och politik som plågat arbetare och vanligt folk i Europa.

EU-toppmötet kommer att kasta bensin på elden alternativt signalera maktlöshet, vilket spär på legitimitetskrisen.

Bilden förstärktes av en politisk elit som hade en annan agenda än folkets välfärd. Som hellre talade om vackra principer än om konkreta problem. Nu skapades även en djup spricka mellan Tyskland och dess tidigare allierade i Centraleuropa.

Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern – de så kallade visegradländerna – är ett verkstadsgolv för underleverantörer till tysk storindustri. De har därför stött den ekonomiska politik som dominerat inom EU – med ständig press nedåt på löner och en valuta som gynnar tysk konkurrenskraft.

Alliansen bröts av Merkels agerande under flyktingkrisen och Bryssels och Berlins försök att tvinga på visegradländerna en flyktingpolitik som går mot både folkmajoritetens och de styrandes uppfattning.

Om målet i flyktingkrisens inledningsskede var att visa upp ett humanistiskt och öppet ansikte från Berlins och Bryssels sida blev resultatet det motsatta. Det blev en demonstration av maktfullkomlighet.

I land efter land bestraffas partierna i det politiska centrum som är EU-systemets förvaltare. Partierna i Merkels tyska storkoalition – CDU, CSU och socialdemokraterna – gjorde sitt gemensamt sämsta val sedan den västtyska republiken upprättades 1949. I östra Tyskland vann Alternative für Deutschland och Die Linke tillsammans 40 procent av rösterna.

För att lösa den politiska krisen på hemmaplan har Merkel & Co gjort en helomvändning i flyktingpolitiken. Men flyktingströmmarna fortsätter anlända till medelhavsländernas stränder. Länder som plågats av den EU-styrda åtstramningspolitiken och som sett folkvalda regeringar störtas av Bryssel när dessa inte behagat Bryssel.

Men nu är gränserna stängda till de rikare länderna norr om Alperna, Schengenavtalet är i praktiken upphävt och det nitiska regelföljande som Berlin, Paris och Bryssel hänvisade till under eurokrisen lyser med sin frånvaro.

I denna soppa av ekonomisk, social och politisk kris målas det politiska landskapet om. Lojalitetsbanden med stormaktsunionen, även inom borgarklassen i många länder, löses upp.  

Resultatet syns i Italien där de gamla partierna sopades bort i senaste valet. Brysselmakten försökte än en gång avsätta en folkvald regering, men lyckades inte fullt ut.

Valets vinnare blev Lega och Femstjärnerörelsen. Lega, tidigare Lega Nord, har byggt sin politik på att utmåla södra Italien som en efterbliven parasit som det rika nord måste betala för. Följdriktigt tog Lega hem spelet i nästan hela Norditalien. Femstjärnerörelsen är antietablissemangspartiet, där Norditalien är en del av just detta etablissemang. Femstjärnerörelsen vann södra Italien.

Dessa två partier har nu bildat regering. Båda partierna har tidigare rest frågan om att Italien ska lämna euron. 

Eurons vara eller icke-vara försvann i valrörelsen, men landet kan inte lösa sin djupa ekonomiska kris inom eurons ramar. Båda partierna har visat en självständighet i förhållande till EU-makten och kommer sannolikt inte vika ner sig lika lätt som tidigare regeringar i medelhavsländerna.

Lägg till detta att Frankrikes nye Bonaparte III, Emmanuel Macron, kliver fram och ska agera barnmorska åt ett pånyttfött EU. Hybris verkar vara ett personlighetsdrag hos bankiren Macron. Kombinationen av att vara en president med mycket stark makt och mycket litet folkligt stöd gör Macron tondöv inför krisernas gnissel och tjut. 

Det är genom att agera starkt i utrikespolitiken som Macron ska vinna inrikespolitiken. Macron vill se mer överstatlighet, mer kommandometoder och att Frankrike och Tyskland ska gasa på utan större hänsyn till övriga.

Macrons linje kommer endast att förvärra slitningarna och krisen. Faktum är att EU-projektet varken kan gå bakåt, framåt eller stå stilla. Oavsett vad toppmötet slutar i kommer resultatet kasta bensin på elden alternativt signalera maktlöshet, vilket i sig spär på legitimitetskrisen.

Det är detta som Jimmie Åkesson inser. Det är därför han reser kravet att Sverige ska lämna EU, en fråga som SD-ledningen hållit tyst om under en längre tid. 

Åkesson vill se en folkomröstning om det svenska medlemskapet redan under nästa mandatperiod. Bra, Sverige bör så snabbt som möjligt lämna det sjunkande EU-skeppet.

Åkesson har kastat handsken. Vi måste göra allt för att det ska bli ett vänsterutträde och inte ett högerutträde. Här finns viktiga lärdomar att dra från Brexitkampen för två år sedan. 

Arbetarvänstern måste ta näbbet i EU-kampen och inte backa undan för att högerkrafter också driver frågorna.