Under valkampanjen till EU-valet hör det till att många av partiernas kandidater blir mer eller mindre EU-kritiska med argument som:

• ”Mindre men vassare”

• ”Mindre detaljstyrning”

• ”Lämna om EU går över gränsen”

• ”Reformera EU inifrån”

Dessa argument har upprepats som mantran i flera valrörelser till EU-parlamentet.

Det är en märklig kör av EU-kritik från alla EU-positiva kandidater till EU-parlamentet. Och märkligast är att man med den kritiken faktiskt bekräftar EU-motståndarnas kritik. 

Medan kandidaterna talar om hur de vill reformera EU så ser verkligheten ut så här: Vetorätten för EU-länderna har minskat och istället överförts till det federala EU-parlamentet.  

Vetorätt som borttagits:

Amsterdamfördraget 1997: 24

Nice 2001: 46 

Lissanbonfördraget 2007: 68

Totalt sedan 1994: 138 

(86 enligt EU-kommissionen)

EU:s inflytande över den nationella lagstiftningen har ökat. 2002 fanns 1497 EU-direktiv och 299 förordningar. 2020 fanns 1027 direktiv, men hela 5.409 förordningar. (Källa: Kenneth Haar, Kapitalens Europa, 2022)

Många EU-lagar och förordningar är av dålig juridisk kvalitet, onödigt långa, ibland otydliga eller övertydligt detaljerade; ibland passande för vissa länder samtidigt helt fel för andra. Detta har pågått sedan 1980-talet när EU skiftade från ett mellanstatligt till ett överstatligt beslutsfattande. Alla talar om det, men inget gör något åt det.

Så talet från partiernas EU-kandidater om att minska EU:s inflytande eller reformera EU inifrån saknar helt förankring i verkligheten. Det går inte att ändra EU i den omfattning att det återigen blir ett mellanstatligt samarbetsorgan. Det där är ren illusion.

Det enda sättet att få en verklig förändring är att lämna EU.  

Per Hernmar

Ordförande i Folkrörelsen Nej till EU

Texten har tidigare publicerats i tidskriften 

Kritiska EU-fakta (maj 2024)