Hoppa till huvudinnehåll

Ledare: Falska locktoner från Sverigedemokraterna

Jimmie Åkesson levererar en nostalgisk myt om när allt var tryggt och bra. Men glömmer att tidigare politiska och sociala framsteg för arbetarklassen inte kom som en skänk från ovan.

Jimmie Åkesson flörtar med den kultur av strävsamhet som många arbetare identifierar sig med.
Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna är Sveriges enda riktiga arbetarparti, skrev Jimmie Åkesson i en debattartikel, lägligt nog publicerad på 1 maj. Socialdemokraterna och andra vänsterliberaler bedriver en arbetarfientlig politik, påstod han i artikeln som publicerades bland annat i Aftonbladet.

Under valkampanjen 2018 möttes liknande påståenden från SD med en kakafoni av protester. En och samma artikel undertecknad av olika socialdemokrater och vänsterdebattörer publicerades i flera tidningar.

Där slogs det fast att:

• SD är världens sämsta arbetarparti, ett intresseparti för arbetsgivarna.

• De vill luckra upp arbetsrätten och avskaffa anställningstryggheten.

• De vill sänka skatten för välbeställda.

• De säger nej till åtgärder mot tidsbegränsade anställningar.

• De vill låta vinstjakten i välfärden fortsätta.

Men den här gången har Jimmie av förklarliga skäl inte fått några sådana mothugg. Det som då gjorde SD till ”världens sämsta arbetarparti” och ett ”intresseparti för arbetsgivarna” genomförs nu av S-MP-regeringen. Med Vänsterpartiets medgivande.

Det verkar finnas fler partier än SD som är ”världens sämsta arbetarpartier”.

Skillnaderna mellan vänster och höger i riksdagen är numera så små att de knappt kan upptäckas. Den upprepade interna kritiken inom socialdemokratin, från Greider, Suhonen och andra rörelseprofitörer känns också falsk. I årtionden har de stånkat om att socialdemokratin förlorat sin själ och att de ledande företrädarna inte är ”riktiga sossar” längre. Ändå tycks kritikerna aldrig vilja dra den självklara slutsatsen att deras parti är förlorat för arbetarsaken.

Kritikerna tycks aldrig vilja dra slutsatsen att deras parti är förlorat för arbetarsaken.

Socialdemokraterna är ett maktparti utan andra ambitioner än att behålla makten. Ideologiskt är det tomt bakom skalet. Allt handlar om att besätta framskjutna positioner som ger goda inkomster och status. Efter intjänad statsrådspension lockar uppdrag som konsulter och lobbyister inom det privata näringslivet.

Samtidigt ger det möjligheten att förmedla uppdrag till kretsen som flockas kring den inre kärnan. Personer som kan bli ambassadörer, landshövdingar eller generaldirektörer om de spelar sina kort väl.

För ett verkligt arbetarparti står bästa möjliga villkor åt arbetarklassen alltid i fokus. Att förverkliga drömmen om jämlikhet och människovärde för samhällets verkliga nyckelpersoner är drivkraften.

SD är inget sådant parti. Liksom partierna som genomför eller stödde januariöverenskommelsen är de maktens redskap. Deras kritik mot nyliberalism och dagens socialdemokrati riktas inte mot miljardärerna som tillåts berika sig som aldrig förr. Ett parti som efter ett par luncher hos Svenskt Näringsliv ändrar uppfattning om såväl arbetskraftsimport som vinster i välfärden är överhuvudtaget inte mycket att lita på.

I dagens politiska landskap har SD formulerat en berättelse som många dras till. Även om partiet undviker frågor om ekonomi, fördelning och ojämlikhet vinner de förtroende hos människor som känner sig svikna av politikens och samhällets utveckling i landet.

SD betonar riskerna med stor invandring och bristerna i integrationen samtidigt som de presenterar en nostalgisk myt om när allt var tryggt och fint och bra. Nyliberala förändringar och globalism ska mötas med mer av det gamla. En modell som ger löfte om sammanhållning och nationsbygge. Den är förförisk men falsk.

Jimmie Åkesson flörtar i sin artikel med den kultur av strävsamhet som många arbetare identifierar sig med. Sverige byggdes med devisen ”Gör din plikt, kräv din rätt”, säger han. Sveket idag består i att dagens sossepolitiker inte längre pressar på för förändringar.

Där har han på sätt och vis en poäng. De enda förändringar som pressas fram är till det sämre.

Men tidigare sociala och politiska framsteg för arbetarklassen berodde inte på  god vilja från överheten, om vi gjorde vår ”plikt”. Det var inga allmosor till beskedliga tiggare.

Eftergifterna berodde på rädslan för kraften och självaktningen hos en klass som var organiserad och målmedveten. Det är det som förångas i denna besvikelsens epok, när det som uppnåtts, går oss ur händerna. Istället sprids individualism, splittring, tvivel och vanmakt.

Detta tillstånd måste brytas av ett arbetarparti värt namnet. Ett parti som inte gör halt vid den privata äganderätten till produktionsmedlen.

Det arbetande folkets rättvisa anspråk på bra bostäder, utbildning, tillgång till vård och omsorg, inflytande och makt över sitt arbete och det egna livet liksom delaktighet i samhällets skötsel är nödvändiga villkor för en bättre framtid.

Men villkoren uppfylls inte om några få tillåts berika sig på flertalets arbetsinsats. Då når vi aldrig målet. Ett produktionssätt som möjliggör en lugn, förutsägbar och trygg tillvaro för folket.