Folkets mästare

Kuba kan summera ett starkt OS i Tokyo. Sju guld är det bästa resultatet sedan OS i Aten 2004, då kubanerna tog nio guld. Två brottare, fyra boxare och ett kajakpar hämtade hem guldmedaljerna.

De kubanska idrottsmännen stod upp för sitt land efter segrarna. Brottningsmästaren Mijain Lopez tillägnade sin seger det kubanska folket. Och efter sin kvartsfinal mot avhoppade kubanen Emanuel Reyes som nu tävlar för Spanien, tystade tungviktsboxaren Julio Cesar La Cruz några antikubanska häcklare på läktaren i boxningsarenan med det revolutionära stridsropet patria o muerte.

– Fosterlandet eller döden! Vi ska segra! utropade La Cruz och retade upp inte bara häcklarna utan också den internationella olympiska kommittén, IOK.

La Cruz, som vann guld också i Rio, siktar nu på att ta sitt tredje OS-guld i Paris 2024.

– Vi har en grupp boxare som har tränat tillsammans i elva år. Sedan London 2012 har vi förlorat bara en enda stor final och vi hoppas det kan fortsätta så, vi vill ge det kubanska folket de segrarna. 

Julio Cesar La Cruz vann tungviktsguldet (91 kilo) efter finalseger med 5-0 mot ryssen Muslim Gadzhimagomedov. Den kubanska truppen fick med sig ytterligare tre guld, totalt hälften av guldmedaljerna i boxningsringen: Andy Cruz (60 kilo) efter finalseger över Keyswahn Davis USA (4-1), Roniel Iglesias (67 kilo) efter 5-0 mot Storbritanniens Pat McCormack samt lätte tungtviktaren (81 kilo) Arlen Lopes, 4-1 mot engelsmannen Ben Whittaker.

De kubanska boxarna i Tokyo levde upp till sitt smeknamn: Folkets mästare.

Första gången en kubansk boxare klev in i en OS-ring var 1968 i Montreal. Enrique Reguieferos och Rolando Garbey återvände då hem med två silvermedaljer. Fyra år senare, i München 1972, stod en kuban överst på prispallen för första gången: bantamviktaren (54 kilo) Orlando Martinez. Han fick senare under finalpasset sällskap av Emilio Correa (67 kilo) och Teófilo Stevenson (91 kilo).

Sedan dess har Kuba dominerat den olympiska och världsboxningen.

Det var efter revolutionen som den genomkorrumperade och maffiastyrda proffsboxningen stoppades på Kuba. Den då obefintliga amatörsporten började byggas upp med hjälp av tränare från Sovjetunionen och DDR; den sovjetiske tränaren Andrej Tjervonenko skapade på uppdrag direkt från den revolutionära ledningen det berömda boxningsinstitutet Escuela de Boxeo i ett gammalt gym i Havanna.

Där fanns den blivande kubanske mästertränaren Alcides Sagarra Caron, som med boxare som Teófilo Stevenson och Felix Savon erövrade de internationella ringarna. Tillsammans vann Stevenson och Savon sex olympiska guld och nio VM-titlar.

Stevensons inställning har också i hög grad präglat den kubanska boxningen. 1980 fick den då 28-årige och ännu bara dubble OS-guldmedaljören ett erbjudande om fem miljoner dollar för ett proffskontrakt och en match mot Muhammad Ali. Stevenson tackade nej med ett uttalande som gått till historien: ”Vad är fem miljoner dollar mot kärleken från åtta miljoner kubaner?”

Stevenson åkte istället till OS i Moskva och vann sitt tredje olympiska guld. Efter karriären var han både parlamentsledamot och en av de ledande gestalterna i det kubanska boxningsförbundet.

Han förblev sitt land och revolutionen trogen:

– Fidel är vår störste boxare. Vi är kamrater. Han är den bäste. En som bara tänker på andra – som ger sitt liv för andra människor – förtjänar den största beundran, sade Stevenson om Fidel Castro.

1989 fick Stevenson FN-organet Unescos Pierre de Coubertin Fair Play-pris för sin sportsmannanda och för sin gärning för idrotten. Stevenson avled 2012, 60 år gammal.

Svenske toppboxaren Leo Vainonen, som boxade hem sex SM-guld till Gävleklubben BK Falken och vann 18 av de 20 landskamper han boxade för Sverige, stötte ofta på kubaner på turneringar runt världen. Efter den aktiva karriären har han fortsatt att följa boxningen som tränare och som internationell domare.

– De är inte lika skolade som de ryska boxarna, de påminner mer om östtyskarna på sin tid: vältränade, starka och mer eller mindre tekniska. De som är mer tekniska, det är de som är olympiska mästare och världsmästare, säger Leo Vainonen till Proletären. Man har respekt för de kubanska boxarna. De har alltid varit av hög standard. De som gick in i ringen mot en kuban visste vad de hade emot sig.

Den förre proffsvärldsmästaren i fjädervikt, irländaren Barry McGuigan, förklarar de kubanska boxarnas framgångar så här: ”Kubanerna ser alltid större och starkare ut än andra boxare i deras respektive viktklass. De tränar på högsta nivå och de har den perfekta fysiken: långa, smidiga och med breda skuldror. De har tränare av världsklass och en disciplin av järn. Det är en explosiv kombination.”

Även om baseboll är Kubas nationalsport – det sågs som en mindre katastrof att Kuba inte nådde OS-turneringen efter kvalförluster mot Venezuela och Kanada – är boxningen god tvåa. Kvaliteten på den kubanska boxningen har följt den allmänna standarden uppåt, i takt med att före detta sovjetrepubliker som Kazakstan, Azerbadjan och Uzbekistan samt naturligtvis Ryssland klivit fram på högsta världsnivå.

Boxningens popularitet på Kuba har gamla, över hundraåriga, traditioner. Paradoxalt nog var det inflytandet från USA-soldater och turistsvärmarna från USA som lade grunden till sportens uppsving på ön. Men fram till revolutionen handlade det uteslutande om gangsterstyrd professionell boxning.

Redan 1915 var Kuba och hästkapplöpningsbanan i Havanna skådeplats för en av världshistoriens mest berömda matcher. Jack Johnson, den förste svarte världsmästaren och en av de största någonsin i branschen, förlorade sin VM-titel till ”det vita hoppet” Jack Willard. När Johnson räknades ut i 26:e (!) ronden, låg han fullt medveten på canvasen och skuggade ögonen mot solen.

Långt senare avslöjades det att Johnson fått ett ultimatum av amerikanska myndigheter: förlora och återvänd till USA, eller vinn och kom aldrig mer tillbaka. Johnson hade då varit i exil sedan 1912, efter att han enligt the Mann Act anklagats för kidnappning sedan han fört sin vita flickvän och senare hustru Lucille Cameron över en delstatsgräns med, som det hette i arresteringsordern, ”omoraliska avsikter”.

Johnson-matchen populariserade ytterligare boxningen på Kuba, och de bästa boxarna lockades över till proffskarriärer i USA. Många erövrade VM-titlar i en tid då det fanns åtta viktklasser och en världsmästare i var och en av dem, och inte som nu 10-12 organisationer med 17-18 ”mästare” i varje.

Gerardo ”Kid Gavilan” González (1926-2003) och Eligio ”Kid Chocolate” Sardinas (1910-1988) är två av boxningshistoriens bästa och mest klassiska mästare. I kategorin precis under finns världsmästarna José Napoles (1940-) och Ultiminio Ramos Zaquiera med det enklare ringnamnet Sugar Ramos (1941-2017). Världsmästaren Benny ”The Kid” Paret från Santa Clara avled i ringen i en tv-sänd titelfight mot Emile Griffith i New York i mars 1962, i en av de mest uppmärksammade och brutala pro-boxningsmatcherna någonsin. Paret blev bara 25 år gammal.

Under 20 år, från 1941 till 1960, var Niño Valdés (1924-2001) ett världsnamn i den professionella tungvikten. Trots en hög ranking fick Valdés aldrig någon titelfight – tungviktsvärldsmästaren Joe Louis ville inte möta honom, liksom inte heller Louis efterföljare Ezzard Charles, Jersey Joe Walcott, Rocky Marciano, Floyd Patterson och Ingemar Johansson.

De kubanska proffsboxarna i USA styrdes ofta av maffian, och med få undantag dog alla de kända namnen sönderslagna och utfattiga. När Kid Gavilan avled i en hjärtattack 2003 begravdes han i en omärkt fattiggrav i Miami. Åtta boxningsveteraner, bland dem Mike Tyson och Roberto Duran samt Muhammad Alis mångårige tränare Angelo Dundee, betalade för att få Kid Gavilans kropp uppgrävd och begravd på nytt på en annan del av kyrkogården. De lät också uppföra en gravsten för att hedra Gavilans minne.

Resten är idrottshistoria.

Idag har Kuba drygt elva miljoner invånare och cirka 20.000 registrerade boxare. Jämför med Sverige med en något mindre folkmängd och runt 600 registrerade boxare.

Av Kubas 20.000 boxare är ingen av kvinnligt kön. Kubanska kvinnor tävlar nationellt och internationellt i brottning, samtliga övriga kampsporter och tyngdlyftning. Boxningen är den sista machismobastionen inom den kubanska idrotten.

När den olympiska boxningen öppnades för damer i London 2012 och antalet nationer med damboxning ökade markant, valde det kubanska boxningsförbundet att ligga lågt. ”Kvinnor ska inte boxas, de ska vara vackra och inte ta emot slag mot ansiktet”, förklarade den kubanske förbundstränaren Pedro Roque för denne artikelförfattare då.

Senare har företrädare för den kubanska boxningen lovat att kvinnorna ska få börja gå matcher. Men än har det inte hänt.