Förskollärarna: ”Politikerna borde komma ut i verkligheten!”
Läget i svensk förskola är pressat – budgetöverskott går före såväl barnens behov som de personalens välmående och arbetsmiljö. Proletären har träffat två förskollärare som valt att engagera sig i Förskoleupproret för en förändring.
Förskoleupproret startades 2013 av två pedagoger i Örebro och växte snabbt till ett nationellt uppror där förskolepersonal från hela landet som vill kämpa för bättre förutsättningar och arbetsmiljö – för såväl dem själva som för barnen – kan engagera sig.
Proletären träffar Zanna Fredberg och Annelie Holmquist, två engagerade förskollärare i Göteborg. Båda vittnar om en kaosartad situation inom förskolan.
– Där vi arbetar kunde vi förr styra ganska mycket själva, ekonomin var god och vi styrde verksamheten efter de behov som fanns. Alla nedrustningar har dock gjort att läget förändrats till det sämre och vi känner att vi helt har tappat möjligheten att bestämma och påverka vår egen verksamhet. Vi måste agera nu, säger Zanna Fredberg.
– Förskolan är barnens första skola och vi vet att det vi gör är en mycket viktig insats för barnens framtida liv och utveckling. Vi vet att vi kan göra skillnad och därför är det viktigt att vi agerar och försöker göra fler, framförallt beslutsfattande politiker, medvetna om situationen, lägger Annelie Holmquist till.
Zanna Fredberg menar att de genom Förskoleupproret försöker hitta nya sätt att agera.
– Vi har ju avtalat bort möjligheten till att strejka så vi får hitta andra sätt att synliggöra våra problem på. Vi har ett samhällsbärande uppdrag och en skyldighet och ett ansvar gentemot barnen och deras föräldrar. Men risken är ju att alla går in i väggen samtidigt, eller att så många säger upp sig att det inte finns personal alls.
De är båda relativt nya i Förskoleupproret. Det var i våras som de kom igång med aktiviteter.
– Men frågan har alltid engagerat och vi har varit medvetna om situationen inom svensk förskola länge, berättar Zanna Fredberg.
Tillsammans har de närmare 20 års erfarenhet av förskolan och de kan båda vittna om en total avsaknad av diskussion med eller hänsyn till dem som arbetar på golvet. Det resulterar i sämre arbetsmiljö, ökade sjukskrivningar, orimligt tung arbetsbörda och pedagoger som helt lämnar yrket. Men det är också något som i slutändan drabbar barnen.
– Det förs ingen dialog utan de bara kör på och låter temporära lösningar, som egentligen inte är lösningar, blir permanenta. Redan när jag började, 2009, sa de att ”vi ska bara ta in ett extra barn för att få bort kön”, sen blev det två till, sedan tre. Det kan låta lite men det är det inte. Man varken kan eller ska se barn som siffror. De är individer med olika behov och förutsättningar. Allt ska dokumenteras och föräldrarna ska känna sig trygga när de lämnar barnen hos oss. ”Bara tre barn extra” är inte så bara, menar Annelie Holmquist.
Zanna Fredberg och Annelie Holmquist arbetar båda på en förskola i en av Göteborgs södra förorter. Ett område som kräver extra pedagogisk skicklighet för att förskolan ska kunna ge alla barn jämlika livsvillkor. Det finns gott om forskning som visar på att förskolan kan ha utjämnande effekter på barns likvärdiga livschanser, men bara om förskolan håller en god kvalitet.
– Det är därför extra viktigt med satsningar i socioekonomiskt svaga områden, menar Zanna Fredberg och fortsätter.
– Barnen likställs i språkkunskap och behov när de blir till siffror på det här sättet, men det funkar inte så. Även föräldrarna likställs när det kommer till språkkunskaper och kunskap om hur samhället funkar. Ofta får vi vara tolkar, förklara hur man röstar, hur försäkringskassan fungerar och så vidare. Det ingår inte i våra arbetsuppgifter, men det är klart att vi hjälper till ändå, man är ju medmänniska.
Konstanta nedskärningar inom verksamheten har lett till underbemanning och att utbildad personal byts ut mot billigare, outbildad personal, något som måste tas på allvar.
– Det måste finnas personal inom förskolan som kan lyssna och förstå barn. De måste få känna sig sedda och accepterade. Och det kräver skicklighet, något man inte får bara sådär. Det kräver utbildning, en utbildning som dessutom är ganska lång, där du formas in i rollen som pedagog. När vi får in outbildad eller ovan personal går en stor del av vår tid åt att handleda dem, tid som borde läggas på barnen, menar Annelie Holmquist.
De krympande resurserna och den ökade arbetsbelastningen gör läget allt mer pressat för personalen.
– ”Fröken kaustiksoda – löser allt” var lite av ett mantra för ett tag sedan. Det är liksom ingen hejd på vad vi bara förväntas lösa. Många tror att vi sitter ner med barnen och bara läser en bok och har det trevligt, och visst det är en av våra viktigaste uppgifter, men som vi tyvärr sällan har tid med, säger Annelie Holmquist.
– Det finns helt enkelt inte pengar så det räcker för verksamheten och det finns heller inte någon tanke om att det är tillfälligt, menar Zanna Fredberg. Vi har vridit och vänt och snurrat på scheman och så vidare, men det räcker inte till, budgeten lyser rött oavsett vad vi gör. Enligt en rapport från Skolverket har huvudmannen [kommunen] bristande kunskap kring förskolans uppdrag, så det är tydligt att det är fel personer på fel plats.
Lärarförbundet ordnade i våras ett sammanträde med representanter från förskolenämnden. Ett sammanträde som de två förskollärarna medverkade på.
– Vi frågade vad de hade för vision för förskolan och upplevde att de inte kunde ge något enhetligt svar. Det var väldigt frustrerande, säger Zanna Fredberg som menar att förskolan kan inte få vara en sakpolitisk fråga.
– Vi är inte en politisk organisation, men vi ser ju att det behövs en politisk diskussion. Det är politikerna som bestämmer vår budget och det funkar inte som det är nu, säger Annelie Holmquist.
De båda förskollärarna menar att många missförstår Förskoleupproret och ser förskolans personal som en yrkesgrupp som gnäller och klagar.
– Hade vi bytt namn till Förskoleupplysningen så skulle det säkert mottas på ett annat sätt. Uppror, då är det något bråkigt, lite så känns det som att folk tänker, berättar Annelie Holmquist.
– Många anser också att vårt jobb är ett kall och då får man stå ut med sådant som många andra yrkesgrupper inte hade accepterat, menar Zanna Fredberg. Vi upplever att de ser på oss i Förskoleupproret som bråkstakar, som att vår kamp är mindre korrekt än den fackliga – trots att vi arbetar för samma sak. Tystnadskulturen är tyvärr utbredd – det har hänt att engagerade personer blivit ombedda av såväl chefer som kollegor att inte tala högt om sitt engagemang i Förskoleupproret.
– De orange tröjorna, för att ta ett exempel, blev förbjudna 2018, men arbetsgivarna fick backa då det inte fanns lagligt stöd för ett förbud, berättar Annelie Holmquist.
Förskoleupproret anordnade en manifestation i centrala Göteborg den 27 augusti, en manifestation som såväl media och politiker var inbjudna att delta i. Endast en politiker dök upp. Zanna Fredberg menar att det visar på ett tydligt ointresse.
– Vi kontaktade Västnytt som skulle höra av sig, det gjorde de inte. Göteborgsposten svarar inte ens på våra mejl. Det här är tydligen inte lika intressant som gängskjutningar, menar Annelie Holmquist som tror att många från förskolan uteblev dels på grund av pandemin men också för att det är känsligt att höja rösten.
– Många var slutkörda redan innan pandemin kom och nu finns det inte mycket ork kvar. Flera pedagoger skriver också på sociala medier att ”Jag hejar på er men jag vågar inte vara med själv”, eller att de lämnat förskolan för ett annat yrke.
Zanna Fredberg berättar om en undersökning som Bris gjorde för ett par år sedan som visade på hur ojämlik förskolan är, något som också bidrar till en ojämn kampvilja.
– Personalen på välfungerande förskolor drar sig kanske för att ge sig in i kampen, men nu gäller det att vara solidarisk för alla behöver få det bättre. Det är kanske framförallt de som har en välfungerande arbetsplats som behöver engagera sig för de har energin kvar efter en arbetsdag. Det är så många som inte orkar, säger Zanna Fredberg.
Vad ställer ni för krav här och nu?
– Kraven måste uppdateras för mycket har hänt sedan Förskoleupproret startades och det är en process vi håller på att dra igång nationellt nu. Det krävs gemensamma krav. Tidigare har fokus legat mest på barngruppernas storlek. Det gör det nu med, men det måste till mer utbildad personal. Vi måste ha fasta vikarier på varje hus. Det är ett relationellt arbete och det måste finnas folk som känner barnen och verksamheten, säger Zanna Fredberg.
– Vi sitter också på olika kompetens, kompetens som behöver fördelas likvärdigt. I socioekonomiskt svagare områden behövs mer personal och resurser än i andra områden till exempel, det säger sig självt. Om förskolan ska bli bra och likvärdig måste resurser till och de måste fördelas rättvist. Vår förskola, till exempel, är byggd på 1960-talet och det är vi som får betala för underhållet. När något går sönder, det blir inbrott eller när larmet inte funkar och vaktbolaget får rycka ut i onödan, får vi ta pengar från verksamheten för att betala, säger Zanna Fredberg.
– Det hjälper inte heller att politikerna skjuter till ett engångsbelopp och klappar sig själva på axeln, menar Annelie Holmquist. Förskolorna dras med allt fler utgifter och budgeten matchar inte verkligheten och de behov som finns.
Göteborgs stad gick med 5,4 miljarder kronor i vinst förra året, pengar som läggs på hög istället för att finansiera en bra och likvärdig förskola. Detta är något som sticker i ögonen på de båda förskollärarna.
– Varje gång jag hör den siffran kokar det i mig! Och jag kräks nästan när jag ser alla dessa valplakat om hårdare straff och tuffare tag. Börja i rätt ände istället! Vi har kunskap och möjlighet att påverka och att ge barn en trygg och utvecklande start i livet, men de vägrar ge oss resurser, säger Annelie Holmquist.
– Vår arbetsmiljö och barnen prioriteras bort för att pengar ska läggas på hög. Det har fått, och kommer att fortsätta få, stora konsekvenser, menar Zanna Fredberg.
Förskolan kan göra skillnad – om den får rätt resurser, menar Annelie Holmquist.
– Hur kan det undgå någon att människor behöver en trygg barndom? Barnen är det viktigaste vi har och de ska formas och byggas upp till att bli kloka och delaktiga samhällsmedborgare. Forskning och kunskap finns att tillgå och alla som tar beslut som rör barn har en skyldighet att ta till sig den.
– Det borde vara ett krav att alla politiker som tar beslut kring förskolan ska läsa på om hjärnans utveckling och anknytningsteorier till att börja med. Idag bryter politikerna mot barnkonventionen som är lag i Sverige, påpekar Annelie Holmquist.
– I alla beslut ska barnens bästa beaktas. Så är det verkligen inte idag. Det är politikerna som röstat igenom den, varför vill de då inte följa den? Vad händer nu när de inte följer den, blir det något straff? För barnen måste det hända något nu, inte nästa mandatperiod, utan nu! Läget är akut.
– Dessutom har vi också ett så kallat kompensatoriskt uppdrag, särskilt vi som jobbar i de mer utsatta områdena. Det är så frustrerande för vi vet att vi kan ge barnen en bra svenska som de kan bära med sig resten av livet samtidigt som de kan vara stolta över sitt modersmål och sin kultur, fortsätter Annelie Holmquist.
– Istället för att prata om hur arbetsmiljön för oss ska förbättras kommer det istället politiska förslag om att barn ska språktestas och ADHD-testas. Det blir bara mer och mer krav på både barn och pedagoger, men inte mer resurser, det går inte ihop, säger Zanna Fredberg.
För att nå långsiktiga lösningar krävs det att beslutsfattande politiker tar situationen på allvar och att de tar till sig den information som praktiskt taget slängs på dem. Behoven måste styra – inte en budget i balans.
– De måste börja lyssna på oss. Fokus måste ligga på arbetsmiljön och hur den ska kunna förbättras för just nu lämnar många kompetenta och utbildade lärare förskolan och förskoleutbildningen är den minst attraktiva av lärarutbildningarna. Detta samtidigt som vi toppar listan över mest sjukskrivna, säger Zanna Fredberg och fortsätter:
– Många ser vår arbetsmiljö och barnens rättigheter som två olika frågor, men det är fel – om vår arbetsmiljö brister får barnen det inte bra. Det pratas istället mycket om kriminalitet och det gängrelaterade våldet och kortsiktiga ”lösningar” prioriteras. Att satsa på förskolan kommer att kosta, men det får inte ses som en kostnad, det är en investering.
Zanna Fredberg och Annelie Holmquist menar att politikerna behöver bestämma sig för vad de vill att förskolan ska vara, och i längden vilka samhällsmedborgare de vill ha. Ska förskolan vara en pedagogisk och utvecklande verksamhet eller bara förvaring?
– Jag kan jobba med det som läroplanen och skollagen säger, men då måste jag få förutsättningar att göra det. Jag kan jobba med förvaring om det är det politikerna vill, men då ska det vara tydligt beskrivet att det inte handlar om något annat än just förvaring. Det är nämligen det enda vi kommer att ha möjlighet till om det fortsätter så här, säger Zanna Fredberg.
– En del säger till oss att vi ska byta jobb om vi tycker att det är så jobbigt, men jag vill jobba med det här och jag vägrar acceptera läget. Vilka ska ta hand om barnen om vi alla kastar in handduken? Ska vi inte ha personal i förskolan alls? frågar sig Annelie Holmquist som avslutar med en uppmaning.
– Politikerna borde komma ut och jobba i förskolan nu under inskolningen så får de se hur vi har det. Kom ut i verkligheten!