Ledare: Försvara demokratin – även i coronatider

Coronakrisen avslöjar obarmhärtigt den globala kapitalismens bräcklighet. Den gränslösa marknaden har gjort samhället sårbart för kriser av detta slag och marknaden duger definitivt inte till för att bekämpa dem.

Detta faktum illustreras bortom alla tvivel våren 2020. Den tidigare så unisona lovsången till globalism och fria marknadskrafter ersätts i land efter land av mer eller mindre drastiska statsinterventioner och nationell politik, där den inhemska kapitalismens väl och ve sätts i förgrunden.

I ett internationellt perspektiv har Sverige stuckit ut i coronakrisen. Medan de flesta andra länder, bland dem våra grannländer, infört undantagsliknande förhållanden, som gjort det olagligt för människor att utan giltig anledning vistas utomhus och i grupp, så har Sverige skickat fram statsepidemiologen Anders Tegnell och hans kollegor, som med beundransvärd envishet förmanat oss att ta ett eget ansvar för att förhindra smittspridningen.

Kampen mot smittan har i huvudsak förts på frivillighetens grund, inte på tvångets, vilket är sympatiskt.

Frågan är hur långt frivilligheten räcker. Vad händer när människor blir så kollriga av självvald karantän och välmenande hygienråd, att de inte längre klarar av den eftersträvade sociala distanseringen? Människor är trots allt och i grunden sociala varelser.

Frågan bekymrar uppenbarligen regeringen Löfven, som i förra veckan presenterade ett snabbframtaget förslag till extraordinär lagstiftning. Enligt det nya lagförslaget skall regeringen ges rätt att styra via dekret, utan att behöva ta den omständliga vägen vi riksdagen. Det är så nära ett undantagstillstånd man kan komma.

Propån kan synas befogad. Kampen mot coronasmittan kan komma att kräva snabba och drastiska beslut och då är måhända demokratin, såsom den tillämpas i Sverige, inte det optimala styrelseskicket. Men stopp ett tag! Skall verkligen coronapandemin, om än så allvarlig, få påverka styrelseskicket, om än bara (eller till att börja med) under tre månader? Vi anser inte det.

Den demokrati vi känner, den borgerligt liberala, är visserligen inskränkt, men den utgör den bästa ramen för arbetarklassens kamp och den måste därför försvaras mot varje inskränkning. Regeringens undantagslagstiftning verkar i icke demokratisk riktning och även om den inte är avsedd som permanent, så innebär den en permanent förskjutning av vad som kan anses demokratiskt acceptabelt. Vad kommer då i nästa kris? En uppluckring av mötes- och demonstrationsfriheten?

Regeringens snabblag, som är mer än lovligt luddig och lös i hullet, har fått bannor av såväl Lagrådet som av riksdagsoppositionen. När detta skrivs är det oklart vad som händer med den. Men grundtipset är att regeringen följer Lagrådets rekommendationer och att en bred riksdagsmajoritet sedan röstar ja till en modifierad undantagslag.

De borgerliga partiernas kritik är inte principiell, bara taktisk. Ta till exempel Jimmie Åkesson, som senkommet sällat sig till kritikerna. För bara fjorton dagar sedan kritiserade han istället regeringen för att inte vidta tillräckligt drastiska åtgärder, som att stänga alla för- och grundskolor. Att en sådan åtgärd vore olaglig viftade Åkesson då bort som oväsentligt. Det skulle pekas med hela handen.

Man kan dra mer eller mindre drastiska slutsatser av det som nu utspelar sig. I en ledare i tidningen Arbetet (6/4) påminner chefredaktören Martin Klepke dramatiskt om den tyska fullmaktslag som våren 1933 gav Hitlers minoritetsregering rätt att styra via dekret, en lag som antogs med den liberala och konservativa borgerlighetens stöd. Det var denna lag som lade grunden för den nazistiska diktaturen.

Det är en långtgående parallell, vilket Klepke medger, men den är inte helt gripen ur luften. Åtminstone inte i EU som inkluderar figurer som Victor Orban i Ungern, som med coronakrisen som förevändning infört dekretstyre på obestämd tid. Och den är inte heller helt irrelevant i Sverige, där det näst största partiet har Orbans nationalkonservativa, auktoritära regim som högsta föredöme.

Vi tror inte för ett ögonblick att Stefan Löfven har för avsikt att gå i Victor Orbans fotspår. Genom den extraordinära lagen vill Löfven bara öka effektiviteten i kampen mot coronapandemin, på demokratins bekostnad. Men här gäller det att inte släppa någon djävul över bron. När det i kristider blir acceptabelt att tulla på demokratin väntar större faror runt hörnet.

Tro nu inte att vi är motståndare till alla drastiska åtgärder i krisen eller ens till undantagslagstiftning. Här i Sverige finns till exempel sedan andra världskriget Förfogandelagen, som ger staten rätt att i krig och krigsliknande kriser beslagta privat egendom för att säkra folkförsörjningens behov. Lagen reviderades 1978 och kan omedelbart sättas i funktion. Den enda begränsningen är att åtgärden måste godkännas av riksdagen inom en månad.

Förfogandelagen ger möjlighet att omedelbart säkra den svenska sjukvårdens behov av skyddsutrustning och nödvändigt sjukvårdsmateriel. Genom dikterad omställning av produktion. Men också genom rekvisition.

Vi säger nej till alla inskränkningar av demokratin. Men är odelat för alla samhällsnyttiga inskränkningar i den privata äganderätten.

Det svenska meditekföretaget Getinge AB, med fabrik i Solna, är till exempel storproducent av respiratorer. Årstakten har nyligen höjts till 16.000 maskiner, varav de flesta går på export. Det har vi inget att invända mot. Också Italien och Spanien behöver respiratorer. Men staten bör rekvirera det antal respiratorer som behövs i svensk sjukvård, oavsett ingångna affärskontrakt. Folkhälsan måste gå före profiten.

Och givetvis bör den pressade sjukvårdsfronten samordnas och effektiviseras genom att privatsjukhus och privata vårdföretag inkorporeras med den allmänna sjukvården. Genom statliga tvångsförvaltning. Här borde det kanske rentav stiftas en retroaktiv snabblag som förbjuder privatisering av offentlig vård. Med Stockholms finansregionråd Iréne Svenonius (M) som första brottsling att äntra skranket.

Vi säger nej till alla inskränkningar av demokratin. Men är odelat för alla samhällsnyttiga inskränkningar i den privata äganderätten.