I dagarna har ytterligare nio länder deklarerat att de erkänner Palestina som stat. Totalt har nu 156 av världens länder erkänt Palestina. Anförda av Frankrike markerade tunga länder som Storbritannien, Australien och Kanada sitt missnöjde med Israels behandling av palestinierna.
Det är visserligen mycket sent påkommet av dessa länder att först nu göra det självklara, att erkänna det palestinska folkets rätt till sitt eget land, men bättre sent än aldrig. Även om ett erkännande främst är en symbolhandling som inte medför några juridiska förändringar så skapar det ändå moraliska förpliktelser för dessa länder att stå upp för en annat lands suveränitet och ett folks mänskliga rättigheter. Nu måste dessa länder gå från ord till handling och införa sanktioner mot staten Israel och de personer som är ansvariga för det pågående folkmordet.
De länder som nu erkänt Palestina menar med sitt agerande att det ska rädda en tvåstatslösning och bidra till fredlig samexistens. Storbritanniens ledare Keir Starmer sade inför FN-mötet att han vill hålla hoppet om fred vid liv. Men vilken fred menar han egentligen? Även om det fullskaliga kriget mot Gaza och dess befolkning skulle upphöra blir det ingen fred för palestinierna.
Förtrycket, fördrivningen och dödandet kommer fortsätta på samma sätt som skett sedan 1948. Den så kallade fredsprocessen som inleddes med Osloavtalet 1993 har inneburit allt annat än fred för palestinierna. Och om det är en sådan fred som Starmer och Macron menar är det ännu ett svek och hyckleri.
De länder som i dagarna erkänt Palestina tar sin utgångspunkt i New York-deklarationen som antogs av FN den 12 september. I denna icke-bindande deklaration ligger mest fokus på Hamas och inte på Israel. En tvåstatslösning slås fast och vägen dit går enligt deklarationen via omedelbart eldupphör, frigivning av den israeliska gisslan, avväpning av Hamas och uteslutning av Hamas från styret i Gaza.
I Benjamin Netanyahus förvridna huvud innebär detta ett belönande av Hamas. I den riktiga världen utanför sionisternas huvud är det tvärtom. Inget sägs om den palestinska gisslan, palestinier fängslade utan rättegång i israel, som idag beräknas uppgå till 5.000 personer. Många av dem barn och många utan att ens formellt anklagats för något. Inget sägs om de israeliska krigsförbrytelserna och inget sägs om att avbryta den olagliga ockupationen.
Israel må ha mäktiga vänner men det palestinska folket har många vänner. Det som vi nu ser är små steg i rätt riktning. Det är droppen som urholkar stenen.
Det som driver på utvecklingen är de världsomspännande protester som vecka efter vecka utspelar sig på gator, torg, arbetsplatser och i föreningar. Kraften i solidaritetsarbetet måste fortsätta. Här i Sverige behöver vi bibehålla trycket mot våra makthavare och kräva en total bojkott av Israel på nationell, regional och kommunal nivå, såväl inom offentlig som privat verksamhet.
Måndagens landsomfattande strejker i Italien är inspirerande. Flera fackförbund med allt från lärare till metallarbetare utlyste en 24 timmar lång strejk för att stoppa vapenleveranser och annan handel med Israel. Detta borde vi inspireras av och kräva även här i Sverige, något för alla oss palestinaaktivister att ta upp i våra fackföreningar.
På detta sätt tas ännu större steg mot ett befriat Palestina, så att omvärldens länder slutligen kan stå i FN och tala om en enstatslösning utan ockupation, landstöld och folkfördrivning. Ett befriat Palestina, från floden till havet.
