Hoppa till huvudinnehåll

Granér på sitt eget manér

– Det är för svårt att vara perfektionist, säger serietecknaren Sara Granér som släpper en ny bok i dagarna.

Sara Granér i sin ateljé.
Artur Szandrowski

Sockerbruket vid Klippan i Göteborg. Ståtliga gamla industribyggnader i rött tegel. Sedan 1970-talet huserar de mest kulturfolk och småhantverkare – konstnärer, musiker, möbeltapetserare – som tampas med allt högre hyror.

Jag är här för att besöka Sara Granér, en av Sveriges mest profilerade serie- och satirtecknare, i hennes ateljé.

När dörren öppnas blir jag direkt överfallen och upphånglad. Det är labradoren Koira (hund på finska) som slänger sig över mig. Hon gillar verkligen besökare.

– Förlåt. Hoppas det är okej att hon är med, ursäktar sig Sara Granér.

– Det är okej, säger jag och torkar mig med en Pressbyråservett jag hittar i fickan. 

Sara Granér är precis återkommen från Skåne, där hon jobbat på ett bygge. Som konstnär, alltså. Hon dekorerade trappuppgången i ett hyreshus som snart står färdigt.

Jag blir visad runt i lokalen som hon delar med några andra konstnärer. Hennes ateljé är ett litet rum med hundsäng och ståskrivbord. Ett myller av papper och pennor som samsas om ytan med Frida Kahlo och ett syskrin. Koira rusar in och välter en papperskorg.

Jag får kika på några original från det kommande seriealbumet. Jag känner igen dem från det digitala förhandsexemplaret som förlaget mejlat. Men irl är häftigare än pdf. 

Säkert har ni sett Sara Granérs verk i dagstidningar eller fackpress. Pastellkladdiga nallar och yviga mönster. Bjärt och lekfullt, men med smart humor och politisk skärpa. 

Hon gillar ordvitsar. Seriealbumen har titlar som All I want for christmas is planekonomi och Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera. Nya boken heter Den sjunde vännen och skickades precis till tryck.

– Det är nånting som är väldigt skönt med att en bok är avslutad och att det inte går att göra några fler val, att man kommit till punkten ”nu är det vad det är”. Sedan kommer ju så klart tankar som ”jag borde gjort så här”, men då får det bli sånt som man gör nästa gång. Det blir en slags länk in i ett fortsatt arbete. Om jag skulle vara helt nöjd och helt lycklig skulle det kanske vara dåliga förutsättningar för att göra något nytt. 

Galago
Den sjunde vännen utkommer på Galago/Ordfront den 15 november.

Är du perfektionist?

– Nej, det är för svårt att vara det. Man måste vara så otroligt bra då. Däremot kan jag bli lite besatt av tanken att ”det här skulle kunna bli lite bättre”. 

– Jag sa till någon på bygget att jag är ”lite slarvig”, men när jag väl stod där och målade och höll på och ”det här lövet ska se ut så och… det ska se ut så…” då kände jag: varför sa jag att jag är slarvig? Det är jag ju inte alls! Men det beror på sammanhanget. Vissa av mina serier är väldigt slarvigt tecknade, men det ska vara slarvigt på rätt sätt.

Är det det där med att man måste kunna reglerna för att bryta dem på rätt sätt?

– Ja, även om det där absolut inte är sant! Jag kan till exempel inte göra perspektiv på riktigt, du vet en gata som är så där… som den ska vara. Men jag tycker jag kan göra uppfuckade städer som är rätt fina ändå och då känner jag: de där bildlärarna som sa det har lurat mig! Men det är sant är att det hjälper jättemycket att träna på att rita hus, hur former är och hur det ser ut och så. 

Vi lever till exempel med idén om tillväxt som en religiös föreställning, som vi tror ska rädda oss.

Längst bak i boken finns en diger käll- och inspirationsförteckning. Allt mellan himmel och jord – Youtubeföredrag, evolutionshistoria, Abba och Bibeln.

”Read broadly”, säger Sara Granér.

– Man måste vara bred. I det jag själv har ögonen på finns musik och poesi, naturvetenskap, marxism och barnböcker.

Ett avsnitt i boken handlar om den bibliska berättelsen om Kain och Abel. Brödramordet. 

– Det finns en tolkning som säger att den berättelsen skildrar en kollektiv erfarenhet om människoapan som dödade sin ”bror”, neandertalarna, som levde samtidigt. Man vet inte riktigt vad som hände, men det finns en arkeologisk vetenskaplig teori om att våld från vår sorts människoapa gjorde att neandertalarna utrotades. I min serie har jag lekt med tanken att detta skapat en otrolig plåga och att det är därför den berättelsen är så stark. Det var spännande att tänka på att det kunnat vara så, en kollektiv berättelse.

Fakta

Sara Granér

  • Född i Lund 1980. Bor i Kungsbacka, har ateljén i Göteborg.
  • Debuterade 2008 med seriealbumet Det är bara lite AIDS (Ordfront Galago). Har senare släppt Med vänlig hälsning (2010), All I want for christmas is planekonomi (2012), Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera (2015) och Allas lika mellangärde (2020) på samma förlag.
  • Prisbelönt. Bland annat med EWK-priset och Serieakademins pris Adamsonstatyetten.

– Sedan är det där med religion också intressant. Vår kultur är ganska ickereligiös, vi tror inte att världen vilar på en sköldpaddas axlar, men jag tycker att det finns rätt mycket tro. Vi lever till exempel med idén om tillväxt som en religiös föreställning, som vi tror ska rädda oss. Kain och Abel handlar också om offer, och vi håller på jättemycket med offer. Alla människor förväntas offra sina liv och sina kroppar för arbetet. Vi offrar vår naturresurser och hoppas att det skapas fler jobb. 

Apropå arkeologi får vi här pausa intervjun. Koira har hittat något spännande under soffan som hon inte kommer åt. Matte får sträcka sig ner efter det. Det är ett ben. Ordningen är återställd. Intervjun fortsätter.

Artur Szandrowski
Koira och Sara Granér.

Sara Granér är en av de hundratalet bildkonstnärer som är med i tecknaruppropet mot Nato. Ett initiativ som drogs igång i våras när politikergräddan meddelade att de tänkte slänga 200 år av alliansfrihet på soptippen.

– Det kändes bra att vara med på det. Det är ett konkret exempel på när relationen mellan konst och politisk aktivism blir väldigt nära.

Sara Granér har varit med i politiska kampanjer tidigare, till exempel i bostadsfrågan. 

– Men för mig är det också viktigt att det inte alltid är så. Det ska inte vara självklart att varenda bild ska kunna användas på ett flygblad. Jag vill inte jobba bara på det sättet. Men det betyder inte att jag inte vill göra det alls.

Jag tycker att det har varit en väldigt snabb gir. Jag förstår att många inom socialdemokratin måste ha varit besvikna över att det inte funnits någon demokratisk diskussion kring det.

Vi talar lite om Natodebatten i Sverige. Eller rättare sagt – avsaknaden av debatt. Det gick fort i våras. Fredsvännerna hann knappt blinka innan Natoansökan var inskickad. Många upplevde då att det var för sent att göra något.

– Jag tycker att det har varit en väldigt snabb gir. Jag förstår att många inom socialdemokratin måste ha varit besvikna över att det inte funnits någon demokratisk diskussion kring det.

Moment 2022 / Tecknaruppropet mot Nato
Sara Granérs bidrag till Tecknaruppropet mot Nato. Hon var en av omkring 130 bildkonstnärer som ställde sig bakom uppropet i våras.

– Det är anmärkningsvärt att det inte har varit så. Och också anmärkningsvärt att det inte ifrågasatts mer, att man kan göra så snabba och väldigt viktiga kursändringar från toppen utan att det problematiserats mer.

Sara Granér berättar om ett intressant Youtubeföredrag hon lyssnat på, en historiker som föreläste om den svenska rösträttskampen. 

– Det var ju väldigt svårt att få igenom det. Mycket på grund av att Sverige var ett så extremt ojämlikt samhälle. Då sa föreläsaren att det är som att det fanns en paradox i det. Just för att Sverige var så odemokratiskt så gick det, det fanns incitament att bilda väldigt breda allianser, som till exempel mellan arbetarrörelsen och liberaler. Och det kan finnas någon sorts hoppfull tanke i det. Att det skulle kanske kunna uppstå en sådan paradox igen som man kan använda sig av.